Läs inledningen av ”Svälten” av Magnus Västerbro
Läs inledningen av ”Svälten” av Magnus Västerbro
Böckerna

Läs inledningen av ”Svälten” av Magnus Västerbro

Av: Utanprofil
Publicerad: 23 oktober 2018

Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Tusentals svenskar dog av svält – för bara 150 år sedan. Genom att dela enskilda människors livsöden berättar Magnus Västerbro historien om hur svälten drabbade Sverige på 1800-talet.

Vi bjuder på ett utdrag ur den Augustiprisnominerade boken Svälten – hungeråren som skapade Sverige.

Inledning:
Nöden och den rumlande konungen

Till sist hade han fått nog. Nils Borg var en åldrad man, utfattig, en före detta fjälljägare som sedan blivit en halvt misslyckad nybyggare. Utblottad var han redan innan nödåret, innan missväxten och svälten. Men han tog sig fram ändå, han överlevde. Och hans barn levde, hade byggt sina egna hus, fått sina egna barn.

Det var en tillvaro som trots allt fungerade, uppbyggd med oerhörd möda.

Men så kom den förfärliga vintern 1867–68, med en ständig hunger som övergick i svält. Överallt såg Nils Borg människor lida, vara nära att gå under. Och när väl nödhjälpen kom, skickad till Norrbotten hela vägen från Stockholm och ännu längre bort, från Sankt Petersburg eller till och med Krimhalvön, då fördelades den inte till de som verkligen behövde den. Nej, bara de som kunde bevisa att de en gång skulle kunna betala tillbaka fick något bistånd att tala om.

Var detta verkligen rimligt? Att de välbärgade bönderna fick nödhjälp, så mycket spannmål att det räckte och blev över, så att de till och med kunde sälja vidare. Medan de riktigt fattiga knappt fick något alls.

Nils Borg kunde inte tycka det. Här hade han – och andra som var som han – slitit hela livet som konungens trogna undersåtar. Tjänat med sina kroppar, arbetat utan att klaga, brutit mark och odlat jord…Och så behandlades de på detta sätt när de var i yttersta nöd.

Nils Borg packade en ryggsäck och gjorde sig redo. Mitt i iskalla vintern skulle han gå hela vägen till Stockholm, till konungen själv. I sin packning lade han flera dokument, författade av honom själv, där han vältaligt formulerat sina protester med sin prydliga, säkra handstil. Trots sin djupa fattigdom var han en i högsta grad läs- och skrivkunnig man.

»Stormägtigste, Allernådigste Konung!« avslutas en av skrivelserna. Nils Borg förväntade sig uppenbarligen att något skulle hända när han väl kom fram till huvudstaden. Han skulle »gå till kungs«, på samma sätt som missnöjda undersåtar gjort i hundratals år före honom, för att be regenten – folkets fader, dess kärleksfulla beskyddare – att gripa in och skipa rättvisa.
Om bara konungen får veta. Då kommer allt att ställas till rätta.
En svår snöstorm hade rasat i tre dygn, från torsdag afton till lördag kväll, det värsta snöoväder någon kunde minnas. Och då handlade det ändå om Norrbotten, arktiska trakter där folket inte klagar för lite snö och blåst. »Kolossala pyramider« av snö hade bildats, stod det i tidning- en. Hus hade blivit översnöade, fönster igenmurade.

Sedan följde några stilla, iskalla dagar. Det var då Nils Borg gav sig av, den 5 mars 1868. Temperaturen var minus tretton grader. Det blåste svagt, himlen var mulen. Borg tog sin ryggsäck och lämnade hemmet bakom sig. Det fattiga torpet i Abrahamså, byn som egentligen inte var mycket mer än en ynkans samling grå hus, några nybyggen och småtorp vid en vindlande å, djupt inne i de täta skogarna i norra delarna av Råneå kommun. På kartan inte särskilt långt ifrån Luleå och den genomfrusna Bottenviken, men i praktiken flera krävande dagars vandring bort.

Han var en 64-årig man, fylld av vrede, som sökte konungens nåd. Framför honom låg en vandring på 108 mil, genom den iskalla vintern, genom nödens bistra landskap.

Nästan exakt 150 år senare står jag på platsen där Nils Borg en gång levde. Men nu är det inte vinter, utan mitt i sommaren. Fast det är ändå inte riktigt varmt, trots ett starkt solsken. Här finns en grundkyla som inga solstrålar kan rå på, inte ens mitt på dagen. Men landskapet är folkvisevackert, man kan föreställa sig jättar eller i varje fall troll komma lufsande genom skogarna. Husen i dagens Abrahamså är små men välbyggda, en handfull röda byggnader, sommarstugor mest, insmugna i skydd av tät grönska.

Hit har jag kommit för att gå i den stora hungerns spår.

Då var detta nybyggartrakter. Hit hade de äventyrslystna, eller de desperata, eller de lättlurade, kommit för att försöka bryta ny mark och skapa sig ett bättre liv. Många av dem fann inget annat än slit, armod och död.

Jag ser mig omkring, på skogarna, snåren, de välbyggda husen. På avstånd ser landskapet mjukt ut, som om träden egentligen är ett slags mossa man kunde sträcka ut handen och försiktigt stryka handflatan mot. Jag försöker föreställa mig hur det kan ha sett ut här då, försöker föreställa mig människornas elände. Men det är svårt. När jag tänker på hungersnöd och svält tänker jag på sådant jag såg på teve på 1980-talet. Etiopiska barn med mörk hy och händer dammiga av sand. Uppsvullna magar, utmärglade ben och piprensare till armar, tomt stirrande ögon.

Inte tänker jag på barn som gömmer sig från vinterkyla, från is och snö i enkla timmerstugor i de svenska skogarna eller i de svenska fjällen. Min fördomsmaskin är för effektiv. Bilderna går inte ihop.

Ändå var det här som de senaste svenska svältåren tog sin början på allvar. Det var här det föddes, detta inte särskilt kära barn som ändå bär så många namn:

Dyrtid. Svårtid. Svältår. Oår. Det svåra året, det hårda året. Hunger- år. Magert år. Torkår, svartår. Ett skrint år. Missväxtår.

Vad man än kallar det var det ett tidlöst drama som spelades upp, ett sådant som ägt rum så ofta genom historien och som nu drabbade Sverige ännu en gång. Och det bara för 150 år sedan. I ett historiskt perspektiv nästan ingen tid alls. Inte en större tidsrymd än att min egen morfar, som föddes som statarbarn i början av 1900-talet, kunde höra av sina föräldrar hur det var. Bara tre generationer tillbaka, fyra på sin höjd.

Länge var dessa händelser också levande i folkminnet. De tre nödåren: Det kalla året, 1867, då extrem kyla förlamade Norrland, som följdes av ett 1868 då osannolikt nog en sällsynt torka drabbade stora delar av södra Sverige. Allt kulminerade sedan 1869, i det som i Småland och Blekinge länge kallades »det svåra året«. Det första av dessa är det enda som i dag är någorlunda bekant, åtminstone för de som minns Hans Villius och Olle Hägers dokumentärfilm »Ett satans år« från 1977, som skildrar just nöden i Norrland. Men på sätt och vis var det de senare två åren som fick de värsta följderna, om man ser till antalet döda och att de fungerade som katalysator för tidens största samhällsförändring – emigrationen till Danmark, Tyskland men framförallt till Amerika. Det är heller inte särskilt väl känt att konsekvenserna under det sista året, 1869, blev så stora på grund av konkreta politiska beslut, fattade av Sveriges dåvarande regering, ledd av konungen själv, Karl XV. Beslut om att inte hjälpa de utsatta och drabbade, som man korrigerade först när det redan i stor utsträckning var för sent.

Sammantaget handlar det om ett drama med svåra följder, som krävde tiotusentals människoliv, som sargade stora delar av Sverige i grunden.

Dessa tre på varandra följande nödår ingick länge i historieskrivningen, vilket historikern Britt Liljewall har studerat. De var en del av berättelsen om hur det moderna Sverige skapades, om hur ett annat och bättre land växte fram. Det var en berättelse om hur Sverige nådde botten och sedan började stiga upp ur smuts, armod, misär och elände, för att sakta nå något annat, något bättre. Rubriken på en bok om Kooperations- föreningen i Kopparberg – utgiven 1955, då det så kallade folkhemmet var på väg att triumfera – är talande: Från nödår till välstånd: En sam- arbetets symfoni.

Många av dem som levde under denna svältens tid talade också långt senare nästan nostalgiskt om vad de varit med om, om den stora sammanhållning som då rådde. Det hette att grannar hjälpte varandra, och att tiggare kanske inte fick så mycket men ändå vad de behövde för att överleva. Ingen lämnades utanför. På så vis kunde nödåren förvandlas till en nästan positiv händelse, ett minne av hur människor stoiskt hanterade de mest överväldigande svårigheter. Hur de uppoffrade sig och sedan beslöt sig för att bygga upp ett bättre samhälle, där något liknande aldrig skulle kunna inträffa igen.

Men går man till de samtida källorna får man en annan bild. Dessa nästan ljusa minnen av svältens tid visar sig då i stor utsträckning vara efterhandskonstruktioner. I verkligheten var svältens tid en period då det svenska samhället var nära att slitas sönder en gång för alla. 1860-talets Sverige var ett land där en stor del av befolkningen var utfattig och levde i fullständig misär. Andra var i och för sig på väg att sakta få det bättre. Men få av dem tyckte att klyftorna var något särskilt anmärkningsvärt eller något man borde göra något åt. Att hjälpa de fattiga för mycket ansågs tvärtom bara göra dem lata, passiva och bortskämda. Att dessa växande klyftor i själva verket hotade samhällets grunder, dess sammanhållning, och därför kunde få förödande följder, var inget som de flesta reflekterade över.

Nu är denna tid nästan bortglömd. Det är som om de aldrig funnits, åren då så många svenskar växte upp i hopplöshet, utan att ha något annat att vänta sig av livet än ständig fattigdom.

Denna bok började skrivas samma år som Sveriges statsminister på nationaldagen tackade sin tur för att han föddes i Sverige. Vilket för honom är ett land som försöker hjälpa medborgarna genom livets alla svårigheter. När hans mor inte kunde ta hand om honom grep det allmänna in och placerade honom i ett välfungerande fosterhem. Senare kunde han utbilda sig, få ett bra arbete, göra karriär och till sist väljas till att leda nationen. Detta är den svenska modellen, enligt statsminis- ter Stefan Löfven, den som gör det möjligt för alla att förverkliga sina drömmar.

För 150 år sedan var Sverige något helt annat. Ett land där det till och med fanns de som romantiserade den svenska fattigdomen. De kunde beskriva den som en självklar del av den »svenska folksjälen« och till råga på allt som något karaktärsdanande, något som på ett positivt sätt skilde svenskarna från andra, mer välmående och därmed också bortskämda folk.

I praktiken sågs däremot inte de fattigaste svenskarna, de så kallade backstugusittarna och fattighjonen, som några moraliska förebilder. Tvärtom ansågs de vara opålitliga, tjuvaktiga och förfallna, vilket man också menade var orsaken till deras elände från första början. Och framförallt: deras öde ansågs inte vara den hederlige svenskens problem. Var och en måste klara sig själv. Alla måste göra rätt för sig. Det var en tid av på vissa sätt extrem individualism, där de som inte klarade sig själva inte kunde förvänta sig någon barmhärtighet. Om de fattiga svalt till döds? Det var förstås olyckligt, inget man önskade, men i grund och botten deras eget fel.

Gör din del, var anständig, lydig och skötsam – eller dö.
Så kan man översätta den dominerande politiken under dessa år.

Att födas som människa innebär att delta i ett globalt lotteri. Vilka förutsättningar kommer du att växa upp under? Vilka möjligheter kommer du att ha i livet? Det stora flertalet av de svenskar som föddes i mitten av 1800-talet var förlorare i detta lotteri.

I dag har svenskar en stor mängd rättigheter. Alla som får den magiska stämpeln »svensk medborgare« försäkras en viss levnadsnivå, och får helt enkelt inte svälta ihjäl eller dö av sjukdomar som är relativt lätta att bota. Att acceptera något sådant skulle vara otänkbart. Samtidigt accepterar vi – de flesta av oss – utan större samvetskval att detta drabbar andra människor, på andra platser på jorden. Svenskar i allmänhet lider inte längre av svält, men många andra människor gör det, många miljoner. Hur kan det få vara så? Hur länge kommer det att få vara så?

Kanske är det för att undersöka dessa frågor som jag skrivit den här boken. För att utforska svältårens syn på människors värde och på så vis få grepp om något tidlöst, något universellt. Det vill säga: Vilka människor förtjänar att hjälpas, och till vilket pris? Är de fattigaste lika mycket värda som de andra, de som har mer? Och de som bor i grannbyn, ska man verkligen behöva ta hand om dem? För att inte tala om dem i nästa landskap, eller i ett annat land. På en annan kontinent.

Med andra ord: Vilka orättvisor är vi människor beredda att acceptera? Och om vi inte accepterar dem, vad kan vi göra åt saken?

Denna bok skildrar ett avlägset land, men ett som fanns alldeles nyss. Det var ett land befolkat av människor som på vissa sätt är annorlunda oss som lever i dag, men som på många andra sätt är oss helt välbekanta. Människor som hade sina drömmar, sin längtan, sina farhågor och fasor. Människor som prövades i farans stund, som fick visa vilka de var innerst inne. Människor som kämpade, som slet, som härdade ut eller gick under. Som hjälpte andra eller utnyttjade dem. Eller bara ryckte på axlarna och sa: Vad kan jag göra åt allt detta?

Nils Borg nådde Stockholm i slutet av april 1868. Då hade han vandrat i mer än 50 dagar. Om hur svår vandringen varit – de 108 milen ge- nom en lång, iskall vinter – berättade han aldrig i detalj. Enligt senare familjetradition ska han bland annat ha försörjt sig på att sälja synålar längs vägen. Själv nöjde Borg sig med att konstatera att det varit »svårt«, och tackade Gud för att han kommit välbehållen hela vägen fram till huvudstaden.

Nils Borgs skrivelser, med dess protester mot hur nödhjälpen förde- lades och hur de fattiga behandlades, varav en är skriven på tunt blått skrivpapper och undertecknat av närmare sjuttio andra bybor, togs emot på det kungliga majestätets kansli i Stockholm. De bokfördes och frågorna som togs upp däri började utredas. Däremot fick Borg ta sig hem igen utan att träffa konungen, Karl XV, som alltid var så upptagen med annat. Särskilt sina »hobbies, nöjen eller representationer«, som en levnadstecknare uttryckte saken.

Konungen hade ända sedan han varit liten visat sig ha en sällsynt förmåga att väcka sina undersåtars kärlek. Var det för att han var så stilig? »Den vackraste karln i Sverige«, hade Karl XV kallats. Inte undra på, med en så kraftfull, reslig hållning, ett sådant vältrimmat skägg, en så kyssvänlig mun. Eller kom populariteten av att han var så uppenbart syndfull, med sitt ständiga festande, sina oräkneliga älskarinnor? Det sades, med en illa dold underton av mansgrabbig beundran, att varje svensk stad med självaktning hade hedrats med minst en kunglig oäkting. Kanske kunde man, som Vilhelm Moberg låter sin Karl Oskar uttrycka saken i Utvandrarna, se detta som ett exempel på äkta folkkärlek – att regenten så generöst delade med sig av sin kungliga säd?

Samtidigt var kungen ju också – det visste de flesta – en djupt frustrerad man. Så mycket som han kämpat för, men nästan allt hade gått fel. Han hade velat bli konungen som enade Norden igen, en mäktig härskarregent i likhet med de mest lysande av hans föregångare. Men inget hade gått hans väg. Ingen arvtagare hade han heller. Den ende sonen, lille Carl Oscar, dog knappt två år gammal i sviterna av mässling.

Vid den här tiden befann sig Karl XV allt som oftast på Ulriksdals slott. Så fort han kunde lämnade han Stockholm, efter att ha ägnat några timmar i veckan åt att försöka styra landet, mer eller mindre ständigt i konflikt med den regering han själv tillsatt men som ändå så ofta saboterade hans planer.

Ja, Ulriksdal var platsen där regenten alltid trivts bäst, slottet som han byggt om så att det invärtes såg ut som något taget ur en riddarsaga. Det var där han som ung spatserade omkring med ett antal björnungar i koppel, i ett av sina ofta förekommande utbrott av excentricitet, och det var där han visade sig som mest folklig, då han dansade med dalkullor, drack punsch med studenter, petade in utrökta cigarrstumpar mellan läpparna på vakterna som stod i givakt när han närmade sig, för att sedan skratta, dra en vits, bjuda på en sup eller stämma upp i sång.

Det brukar sägas att hans far, Oscar I, aldrig fick folkets kärlek, hur mycket han än försökte, och att Karl XV aldrig förlorade den, hur mycket han än förtjänade det.

Men under slutet av 1860-talet ändrades detta. Karl XV:s ställning som regent kom att hotas. Och det berodde på svälten som drabbade landet, den som skickade ut Nils Borg på hans tröstlösa vandring – och på hur konungen själv betedde sig i dessa prövande tider.

Det som kallats »kung Karls glada dagar« var på väg att ta slut, en gång för alla. Istället väntade svåra år: de år som utgjorde den stora hungerns tid.

Det som följer är en berättelse om den yttersta nöd, och om vad människor gör – och inte gör – för att bekämpa den.

Sugen på fortsättningen? Boken finns här.

Foto: Johanna Hanno

Köp boken

Köp boken

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!