Läs Misslisibells mammas egna ord om mobbningen mot dottern
Läs Misslisibells mammas egna ord om mobbningen mot dottern
Författarna

Läs Misslisibells mammas egna ord om mobbningen mot dottern

Av: Meja Uhlander
Publicerad: 17 september 2018

Lisa Jonsson, mer känd som Misslisibell, slog igenom på Youtube redan som tioåring. Nu är hon aktuell med boken Ni vann aldrigen berättelse om mobbning och dess konsekvenser, om känslan att inte få vara den man är och om hur fansen blev räddningen när allt annat brast. 

Här bjuder vi på ett utdrag från boken där Lisa Jonssons mamma berättar om sina känslor under tiden då dottern blev mobbad. 

Läs också: 5 böcker om den speciella relationen mellan mamma och dotter

11. Mamma berättar

Det är svårt att vara förälder till ett barn som är utsatt för mobbning. Och att ha ett barn som utsätter andra för mobbning är säkert inte heller lätt. I det här kapitlet berättar min mamma om hur hon upplevde tiden när jag blev mobbad.

page47image1802496

YOUTUBE VAR EN LEK

Det allra svåraste är att veta när man ska dra i nödbromsen. När har det gått för långt? Att ens barn inte alltid har någon att vara med är ju inte hela världen. Det händer nog alla nån gång under uppväxten. Vänskaper kommer och går. Det är så livet är. Lisa hade inte så många kompisar i mellanstadiet, men vi tänkte att så länge hon har nån alls så är det väl ingen fara. Hon är nog lite av en ensamvarg. Det har hennes äldre syskon också varit, så jag kände igen det hos henne. Jag känner igen det hos mig själv och min man också, förresten. Alla människor trivs inte i stora gäng, det är inget konstigt med det.

När Lisa började med Youtube var vi inte så bekanta med fenomenet. Vi kände till det förstås, men inte så mycket mer. Hon hittade verkligen sin grej där, och vi var glada för att hon hade så roligt. Själv är jag inte mycket för smink och sånt, jag tyckte nästan att det var lite fånigt att folk ville se på när en tioåring satt och visade sin ”morgonrutin” med hudvård på nätet. Vi betraktade det som en lek.

Läs också: Genialisk roman om psykisk ohälsa 

Vi har alltid sagt till Lisa att hon får hålla på med Youtube hur mycket hon vill, men vi har gett henne vissa regler: hon får inte tala illa om folk, inte vara halvnaken och inte svära eller använda grovt språk. När hon fick problem med näthat på kanalen så frågade vi henne flera gånger om hon ville sluta. Vill Lisa fortsätta så stöttar vi henne i det, tänkte vi, och vill hon lägga av så stöttar vi henne i det också. Men hon har alltid velat fortsätta. Jag förstår henne. Varför skulle andra människors dåliga beteende få förstöra det Lisa tycker är roligast av allt? I vissa perioder av livet har Youtube till och med varit det enda roliga hon har haft.

Lärarna på Lisas skola var väl inte odelat positiva när hon startade kanalen i fyran. De verkade tycka att det inte var bra att hon satt vid datorn så mycket, att hon borde vara ute och röra på sig istället. Hennes syskon har också hållit på mycket med datorer, och alla barnen har lärt sig otroligt mycket på det. En av hennes bröder omvandlade sitt dator­intresse till universitetsstudier i programmering, en annan har blivit väldigt bra på engelska via sitt datorspelande och Lisa kan ju mer om fotografering, redigering och presentationsteknik än många som har läst media på gymnasiet. Så barnen har inte bara ”suttit vid datorn”. Visst har vi varit medvetna om faran i att expo­nera sig där, framför allt när det gäller pedofiler och så. Men vi har alltid sagt till Lisa att får du minsta lilla märkliga kommentar så ropa på oss så kommer vi och hjälper dig.

JAG HAR ALLTID TÄNK ATT ALLA BARNEN ÄR LIKA VIKTIGA OCH HAR LIKA STOR RÄTT ATT BLI LYSSNADE PÅ.

Att Lisa fick såna mängder med följare gjorde vi ingen stor grej av. Det påverkade oss i början mest på så sätt att vi fick fruktansvärt många telefonsamtal från småtjejer som ville prata med Lisa. Det var väl okej, men när det ringde uppåt tjugo stycken på en kväll blev det ju för mycket. Och det var nån äldre dam i byn som hade ett namn som var snarlikt Lisas, hon fick en massa felringningar, stackarn! Men de slutade ringa när Lisa gjorde ett inlägg om det. Det började också komma mängder med brev. Brevbäraren fick bära upp en hel låda till huset ibland. De var nog lite trötta på oss på posten.

Läs också: 12 böcker om normer och jämställdhet som alla borde läsa i skolan

Vi har alltid försökt att inte göra för stor affär av Lisas youtubande. Hemma var vi många kring köksbordet, och det kom naturligt upp många samtalsämnen som inte hade med Misslisibell eller mobbning att göra. Men jag har också själv medvetet försökt att inte låta Misslisibell ta för mycket plats. Jag har alltid tänkt att alla barnen är lika viktiga och har lika stor rätt att bli lyssnade på. Är man många måste man lämna utrymme för varandra. Alla måste få komma till tals. Vi har inte velat sätta ”kändisen” på piedestal och glömma bort de andra. När jag är med Lisa på fanträffar kommer det ofta fram föräldrar och säger: ”Du måste vara väldigt stolt över henne.” Och visst är jag det, men jag är stolt över alla mina barn. Lisas aktiviteter är inte mer betydelsefulla än de andra barnens ridtävlingar, student­firanden eller skolavslutningar. Vi har försökt ge alla barnen möjlig­heter att utvecklas på de områden som de har varit intresserade av.

page91image1807424

”VAD MER KUNDE DE GÖRA?”

När mobbningen satte igång på allvar i sjuan förstod vi först inte att det var så allvarligt. Lisa kontaktade sin mentor och fick bra stöd av henne. Jag läste Lisas konversationer med mentorn och hjälpte henne med formuleringar när det behövdes. När mobbningen eskalerade hade jag och min man många gånger kontakt med båda rektorerna per telefon. I slutet av terminen ordnades det ett större möte, där även mentorer och skolsköterska var med. På det mötet fick vi höra att skolan varit i kontakt med föräldrarna till de elever som mobbade Lisa, men att de inte hade velat bestämma över sina barn, alltså inte tala om vad de fick och inte fick skriva på nätet. På mötet bestämdes det att Lisa skulle byta klass. Då var det bara några veckor kvar till sommarlovet. Jag och min man pratade aldrig direkt med föräldrarna till dem som mobbade Lisa. Eftersom vi bodde i ett litet samhälle var vi rädda att det skulle ha kunnat utvecklas till nån sorts föräldrakrig. Så vi lät skolan sköta den kontakten.

Att så mycket av mobbningen skedde på Ask var en komplikation som jag tror att skolan hade svårt att hantera. Och jag kan förstå dem. De vidtog en del åtgärder. Bland annat ordnade de så att eleverna inte kunde nå Ask via skolans wifi, men de kunde givetvis inte hindra dem från att skriva på Ask via sina egna mobilnät. Skolledningen försökte prata med tjejerna och med deras föräldrar, men det hjälpte inte. Vad mer kunde de göra? Till en början hade skolan nog svårt att dra gränsen mellan vad som var vanligt högstadietjafs och vad som var mobbning. Och vem som hade rätt. Det är ju en väldigt svår sak att bedöma, det tycker jag också. I tonåren blir minsta lilla sak världens jättekonflikt, det är inte lätt att veta vad som är allvar och inte. Men när en flicka är livrädd för att gå till skolan och börjar bli deprimerad, då är det ju nåt som är riktigt fel.

Läs också: 15 böcker som orsakade debatt

Nätmobbningen gjorde det också svårt för oss att agera. Vad vi än gjorde så förvärrades Lisas situation på internet. Om Lisa pratade med sin mentor och fick henne att ta ett snack med tjejerna så kunde man genast läsa på Ask att Lisa hade skvallrat, att hon var feg och det ena med det andra. Gick vi föräldrar till skolan och pratade med rektorn så skrevs det att vi försökte stoppa tjejgänget och att det minsann inte skulle lyckas. Och så vidare. Vi läste kommentarerna hemma tillsammans med Lisa, och det blev många tunga kvällar vid köksbordet. Att det före­kom näthat av den karaktär som är olaglig var vi medvetna om, men vi valde att inte polisanmäla. Dels trodde vi faktiskt inte att polisen skulle kunna göra nåt, dels var vi rädda att Lisa skulle få ett ännu värre helvete om vi anmälde hatet.

JAG VET INTE VAD MER DE KUNDE HA GJORT, MAN KAN JU OMÖJLIGT STYRA UNGDOMARS BETEENDE OCH TVINGA FRAM VÄNSKAPSRELATIONER.

När Lisa bytte skola var vi säkra på att det var över. Nu skulle hon kom­ma bort från mobbarna och starta om i en ny kommun där inte varenda tonåring hade följt mobbcirkusen kring henne. I början av åttan var Lisa väldigt glad, och vi var lättade. Vi hade berättat för rektorn på den nya skolan att Lisa hade haft problem på den förra, men vi hade inte gått in i detalj på exakt vilka problemen hade varit. Det kändes fel att svartmåla en annan skola eller eleverna som gick där, det ville vi inte göra. Att hon hade varit mobbad fick den nya skolan veta, men inte exakt vad som hade hänt. Kanske borde vi ha berättat mer, men det är lätt att vara efterklok. När utfrysningen satte igång och Lisa fick ångest och panikreaktioner ville skolan hjälpa till, det gjorde de verkligen. De lyssnade på henne och försökte anpassa en del saker så att det skulle bli lättare. Jag är säker på att de verkligen försökte. Men det lyckades ju inte. Skolledningen var väldigt angelägen om att lösa problemen, de gjorde vad de kunde med speciallösningar och så vidare.

Jag vet inte vad mer de kunde ha gjort, man kan ju omöjligt styra ungdomars beteende och tvinga fram vänskapsrelationer. Jag skulle vilja veta vad man kan göra när alla såna möjligheter är uttömda. Går det överhuvudtaget att lösa den här typen av problem? Kanske borde man se över hela skolsystemet, dela upp eleverna i mindre grupper från början istället för att ha såna stora klasser?

page122image1791968

”SKOLPLIKTEN ÄR ETT GISSEL”

Jag tycker att skolplikten är ett gissel. Om det hade funnits möjlighet för Lisa att få hemundervisning så hade hon sluppit mycket elände. Istället höll jag på och försökte uppmuntra och peppa henne till att gå till skolan när hon mådde så fruktansvärt dåligt där. Jag prövade allt, från att prata och ibland skoja med henne om situationen till att förmildra det mobbarna hade gjort, ”Hon menade kanske inte så illa” och så där. Jag försökte efter bästa förmåga, men egentligen hade jag velat hålla henne hemma hela nian. Skolplikten kan bli ett fängelse.

Läs också: 29 feministiska ”biblar” när du vill finna kraft 

Att Lisa valde att inte söka till gymnasiet direkt tycker jag är klokt. Hon behöver en återhämtningsperiod, så det är nog bra att hålla sig borta ett tag. Det är viktigt att hon i lugn och ro får tid att komma till rätta med de besvär i form av ångest och panikattacker som mobb­ningen har skapat. När Lisa blir äldre kan hon läsa in gymnasiet, om hon vill. Kanske hade jag tänkt annorlunda kring hennes skolpaus om hon inte hade haft Youtubekanalen och bara suttit hemma utan att engagera sig i nåt. Men det är ju tvärtom, hon har fullt upp. Och är gladare än nånsin.

/Ur Ni vann aldrig av Lisa Jonsson, berättat för Pernilla Karlsson.
page105image1749408
Köp boken här.
Foto: Ola Kjelbye
KÖP BOKEN HÄR

KÖP BOKEN HÄR

En sida till? Fortsätt läs!