Lina Bengtsdotter: "Besökare från städerna gjorde sig lustiga"
Lina Bengtsdotter:
Författarna

Lina Bengtsdotter: "Besökare från städerna gjorde sig lustiga"

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 20 juni 2017

Lina Bengtsdotter, aktuell med spänningsromanen Annabelle, vet hur det är att växa upp i ett litet samhälle. Här skriver hon om människorna, platserna och drömmarna som den som kommer från en storstad inte kan förstå. 

Min bok, Annabelle, utspelar sig i Gullspång, ett mycket litet samhälle på gränsen mellan Värmland och Västergötland där jag hade turen att växa upp.

Jag minns hur besökare från städerna ofta gjorde sig lustiga över vår plats på jorden. De skrattade åt vårt centrum, för det var ju inget centrum, det var ju … ingenting.

Men för mig och mina barndomsvänner var Gullspång så mycket mer än sin obefintliga stadskärna. Och även fast vi själva ofta gnällde över allting vi saknade så kan jag inte minnas att vi någonsin var sysslolösa. För vi hade hästarna, vattnet och klipporna vid fallet. Vi hade våra mopeder och puben där det inte var så strängt med åldersgränsen. Vi hade den övergivna jaktstugan i skogen och den gamla lanthandeln där det ofta var föräldrafritt. Vi hade så mycket som jag tror att många som växte upp i större städer saknade.

Vi hade den övergivna jaktstugan i skogen och den gamla lanthandeln där det ofta var föräldrafritt.

För en flicka som tidigt drömde om att skriva berättelser, så kan jag inte tänka mig någon bättre plats att vara barn på. För det fanns så mycket i Gullspång som eggade fantasin. Det var miljön förstås, Ribbingsfors herrgård där Frans G Bengtsson en gång bott, ängar skog och betesmarker, vita grusvägar och badplatser med rödvågig sand.

Och så var det människorna. Många hade bott i samhället i generationer, som min pappa till exempel, Per Bagarens son. Per Bagaren, min farfar, har aldrig varit bagare, men hans far var en gång anställd på ett bageri (eller var det kanske ytterligare en generation bakåt i tiden?). Och när någon äldre person frågade vems tös jag var så började det med att jag sa att jag var Jan och Karins. Och om ingen klocka ringde då så blev det hänvisning till Per Bagaren. Men det var sällan man måste gå så långt. De allra flesta visste vem man var genom en blick. Det var både en trygghet och förbannelse, beroende på hur man uppfört sig.

En allmän uppfattning verkar vara att ryktesspridning och skitsnack är särskilt utbrett och ondskefullt på mindre orter, men jag vet inte om det är sant. Jag tror snarare att skvallret är av en snällare karaktär i ett litet samhälle. Det kändes i alla fall som det var så i Gullspång, för vi levde så nära varandra, alla var vi någons son, dotter, mamma, pappa, kusin. Och visst kunde rykten spridas snabbt, men man kunde kväva dem fort i en konfrontation för källan var ju aldrig långt borta.

Jag växte upp i ett gammalt kvarnhus, alldeles bredvid den svarta älven som delade landskapet mitt itu. Från fönstret i mitt flickrum kunde jag se virvlarna i vattnet när strömmarna var starka och bron som vi brukade hoppa ifrån när vattnet var stilla.
På andra sidan bron låg den vita, flera våningar höga, gamla lanthandeln som finns med i Annabelle.

Hon håller i fönsterkarmarna, lutar sig ut. Hennes klänning fladdrar i vinden.

 

Ett minne: Det är fest i lanthandeln. En flicka står i det öppna fönstret allra längst upp huset. Hon ska hoppa. Och vi ska inte försöka stoppa henne, varnar hon, vi ska inte komma närmare, för då … Hon håller sig i fönsterkarmarna, lutar sig ut. Hennes klänning fladdrar i vinden.
En kille säger att hon aldrig kommer att göra det. Hon vågar inte.
Flickan i fönstret vänder sig om och säger att även om hon inte hoppar så kommer hon dö i alla fall, för så här är det: Hon har ätit en hel karta med p-piller.

Hände det där? Mitt minne verkar lägga till och foga samman saker i stället för att få bilder att lösas upp och blekna?

Alla dessa människor, alla fester, händelser, människoöden, allting som tillsammans med fantasi, drömmar och skrivande blev till Annabelle.
Hade boken ens funnits om jag vuxit upp i en storstad?
Jag tror inte det.

av Lina Bengtsdotter
foto: Gabriel Liljevall

Lyssna gärna på soundtracket till Linas bok, skapat av Erato

Fakta

  • Vem:

    Lina Bengtsdotter

  • Född:

    1977 i Skövde.

  • Familj:

    Döttrarna Ebba, 18, Edit, 11, och Ingrid, 3.

  • Bor:

    I Stocksund utanför Stockholm.

  • Gör:

    Författare och gymnasielärare.

  • Aktuell:

    Med spänningsromanen Annabelle.

En sida till? Fortsätt läs!