”Det finns så många berättelser om människor som kämpar och tar sig uppåt – jag ville vända på det”
Författarna

”Det finns så många berättelser om människor som kämpar och tar sig uppåt – jag ville vända på det”

Efter att ha lämnat forskarvärlden för jobb inom hemtjänsten började Linn Spross att skriva skönlitterärt igen. I romanen ”Vård, skola och omsorg” – där huvudpersonens räddning blir att rymma från akademien – har hon kunnat fabulera fritt utan fotnoter.

Av: Linda Fritiofsson
Fotograf: Caroline Andersson Renaud
Publicerad: 16 augusti 2021

Efter att ha lämnat forskarvärlden för jobb inom hemtjänsten började Linn Spross att skriva skönlitterärt igen. I romanen ”Vård, skola och omsorg” – där huvudpersonens räddning blir att rymma från akademien – har hon kunnat fabulera fritt utan fotnoter.

En arbetsplatsskildring, en politisk samtidsroman eller en självhjälpsbok för deppiga akademiker. Eller som DN:s bibliotekarie Jenny Lindh skrev: ”En feelgood med forskartouch”. Linn Spross nya roman Vård, skola och omsorg är mycket. Svår att ringa in, men samtidigt självklar. Det är en märklig men underbar genreblandning och en bok som kretsar kring arbete och maktrelationer, prestation och lidande. Huvudpersonen heter Julia Malmborg. Efter att ha varit skräckslagen på universitetet i åtta år har hon nu lämnat forskarkarriären som historiker för att plugga till sjuksköterska. Hon jobbar extra inom hemtjänsten och är till en början livrädd även här. Det är mer krävande än vad hon trodde. Inte slitigare, men svårare. ”Det är bara att hoppas på att alla kommer att överleva”. Samtidigt är det en lättnad att inte behöva tigga om en plats varje dag.

Linn Spross började skriva romanen när hon hade slutat på universitet och inte längre arbetade med text varje dag. Liksom huvudpersonen i boken pluggar hon till sjuksköterska och jobbar extra inom hemtjänsten.

“Jag har varit intresserad av det där lidandeidealet – idéen om att belöningen kommer bara vi är villiga att kämpa tillräckligt mycket.”

– Standardberättelsen brukar ju handla om en person inom något lågstatusyrke som vill något mer. Som drömmer stort och som läsaren sympatiserar med och vill ska ”lyckas”. Det finns många berättelser om människor som kämpar och tar sig uppåt – men jag ville vända på det. I den här romanen är ju räddningen istället att rymma från akademin. Att ge upp. Jag har väl varit intresserad av att skriva om det där lidandeidealet. Idéen om att vi får vad vi förtjänar. Idealet om att saker ska kosta och att belöningen kommer om vi bara är villiga att kämpa tillräckligt mycket.

I Vård, skola och omsorg är universitetsvärlden en högtidlig och traditionsstyrd plats där drömmar dör och egon växer på ett Högre seminarium. Det är ett sammanhang där man ska må skit. För det räcker inte att skriva på och bli klar i tid – här ska man visa att man lider för sitt kall.

Det är inte en särskilt smickrande bild av akademin som du skildrar. Hur upplevde du själv din tid på universitet?

– På många sätt upplevde jag nog att det var så. Och jag tyckte att det var svårt att ställa frågan om vad vi egentligen ska med vetenskapen till. För inom akademin har forskningen ett existensberättigande som inte anses behövas motiveras. Jag är inte vetenskapsfientlig, men om man ifrågasatte saker, upplevde jag att man blev sedd som någon som vill lägga ner universitet och föraktar bildning. Jag tror att många akademiker upplever att de är under attack idag, bildning står inte lika högt i kurs, och då finns det väl ett större behov av att hålla på traditioner och ritualer och att mystifiera saker. Min bild är också att många mår ganska dåligt. Det är mycket outtalade regler och eftersom många dessutom identifierar sig starkt med sin forskning så blir det ju väldigt hårt om den anses vara fel eller dålig. 

Du har mycket gemensamt med din huvudperson. Ändå är det ju en roman. Varför var det viktigt för dig att det skulle vara en fiktiv berättelse?

– ­Om man skriver en avhandling om ett historiskt skeende så måste man vara källkritisk. Det går inte att ge upp sanningen för berättelsen – man kan liksom inte skriva att Per Albin Hansson växte upp på ett visst ställe bara för att det skulle vara mer berättareffektivt. Man måste belägga allt med fotnoter. Men i det här skrivandet ville jag vara helt fri. Ramberättelsen har jag lånat från mitt eget liv, men jag ville inte skriva om mig, för då skulle ju någon kunna komma och hävda att ”sådär var det ju inte alls”.

Boken utspelar sig i Uppsala där författaren bor och växte upp. Romanens Julia Malmborg beskriver det som en stad där fiktionen, fantasin och förväntningarna sammanfaller. Det är Karin Boyes stad där hon som barn kunde se Willy Kyrklund i den lokala matbutiken. Men till skillnad från romankaraktären växte Linn Spross upp på landet en bit utanför stan, och hon drömde inte alls om universitetet. När hon började plugga som 17-åring var det för att få CSN.

“Jag minns att jag och min kompis tänkte : här har vi suttit och gråtit precis som Karin Boye. ”

– Men det är klart att Uppsala är en akademikerstad, att det finns någon slags Oxford eller Harvard-stämning och en känsla av att bildning sätts främst. Om man är i universitetshuset så är ett tips att gå en trappa ner – för där finns nog världens finaste toaletter! Jag minns att jag och min kompis tänkte att ”här har vi suttit och gråtit precis som Karin Boye”. Då gjorde historien och traditionen att det kändes lite lättare att lida.

Det är en väldigt rolig roman, tycker jag. Det finns en formuleringsglädje som ger sken av att det var kul och lätt att skriva den. Var det det?

– Man kanske hellre läser en roman av någon som berättar att den tog tio år att skriva och att man gick på Biskops Arnö under två av dem, men jo: det gick ganska lätt och snabbt. Berättelsen fanns där och när jag hade tid över på jobbet skrev jag anteckningar i mobilen. Sedan skrev jag under min föräldraledighet i höstas medan min son sov. Det var en timme om dagen när jag inte hade några andra förpliktelser, när jag inte behövde bry mig om någon annan.

Vård skola och omsorg är Linn Spross andra roman. Hon debuterade för åtta år sedan med Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet och efter att ha släppt sin första roman funderade hon mycket på hur hon skulle kunna bli en bättre författare.

– Det fanns en trend då med svala och eleganta samtidsromaner. Jag läste att det var ute med en autofiktion av kvinnor, att folk var trötta på det, så jag tänkte att jag skulle skriva en stram skönlitterär sak, men det gick ju inte så bra. Det var istället när jag slutade söka en berättelse och bara skrev som det blev något. Så det är väl en blandning av genrer. Jag gillar själv lite konstig litteratur så den är nog inspirerad av saker jag gillat, saker från märklighetslådan så som Pontus Lundkvists Okända djur, Claes Carlssons Lång fin blond och de gamla flickböckerna om Lotta.

 

Linn Spross

  • Född: 1989 i Uppsala.

  • Gör: Är författare och doktor i ekonomisk historia. Studerar till sjuksköterska och arbetar deltid inom hemtjänsten.

  • Aktuell med: Sin andra roman Vård, skola och omsorg som ges ut av Wahlström & Widstrand den 24 augusti.

  • Tidigare utgivning: Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet (2013)

  • Ser fram emot att läsa 2021: ”Jag ska läsa Era anklagelser är meningslösa av Pär Thörn, en essäbok av den bortglömda författaren Klara Johansson och Pennskaftet av Elin Wägner.

Köp boken här

Köp boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!