Paris möter Sápmi i Linnea Axelssons nya roman
Författarna

Paris möter Sápmi i Linnea Axelssons nya roman

Linnea Axelsson är poet, författare och doktor i konsthistoria, född i Porjus utanför Jokkmokk i Norrbotten. Hon gjorde succé med dikteposet Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018, och nu är hon tillbaka med romanen Magnificat. SelmaStories redaktör Mattias Timander har träffat henne.

Av: Mattias Timander
Fotograf: Sofa Runarsdotter ©
Publicerad: 21 mars 2022

Linnea Axelsson är poet, författare och doktor i konsthistoria, född i Porjus utanför Jokkmokk i Norrbotten. Hon gjorde succé med dikteposet Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018, och nu är hon tillbaka med romanen Magnificat. SelmaStories redaktör Mattias Timander har träffat henne.

Här kan du se hela intervjun med Linnea Axelsson!

Vid första anblick skiljer sig Linnea Axelssons prisade diktepos Ædnan på flera sätt från hennes nya roman Magnificat. Den förra är en veritabel tegelsten medan den senare just kan kallas kortroman. Medan den förra uppehåller sig vid barndomens Porjus tar den senare sin början i Paris. Men vid en närmare läsning finner jag också en rad likheter. Även om Paris ligger långt från Sápmi återkommer Axelsson till det samiska i romanens rörande barndomsskildring. Och prosan i Magnificat har en lyrisk dimension, på samma sätt som lyriken i Ædnan är berättande.

För Linnea Axelsson har alla böcker sin egen form, och poesiskrivandet skiljer sig inte märkvärt från det prosaiska. Allt handlar om rytmen, musikaliteten, vilken hon åstadkommer genom att läsa allt hon skriver högt för sig själv. Jag ber Linnea berätta vad boken handlar om för henne.

— I Magnificat får vi följa en kvinna som fått en fråga av en vän som hon går och funderar över, nämligen om hon vill föda ett barn åt henne. Boken är också en gestaltning av min känsla för tid; att all tid finns hela tiden. Alltså: medan hon vandrar där i Paris och funderar på vad hon ska svara på vännens fråga kommer hennes förflutna tillbaka, säger hon.

När kvinnan i romanen ställs inför frågan om att bli värdmor eller inte, öppnar det upp för tankar om mödraskap över huvud taget. Hon har en dotter sedan tidigare, men växte också upp med en ensamstående mor. Relationen dem emellan beskriver Axelsson som karg, men också kärleksfull på sitt sätt. Både Linnea och jag kommer från Sápmi. Vi har nog båda upplevt den sortens ordlösa kontakt.

Foto: Sofia Runarsdotter ©

Foto: Sofia Runarsdotter ©

Kvinnan i romanen får en hotellnatt i present av sin vän. På hotellrummet möter hon sin ungdomskärleks vålnad. Han dog när de var 19, men sitter alltså plötsligt på sängkanten intill henne. Ordlös följer han henne under det efterföljande dygnet, och hans närvaro får henne att gång på gång kastas tillbaka till den tid då de var tillsammans, samtidigt som hon förstås genomgår en svår beslutsvånda inför hennes väns fråga.

Hur kom den här berättelsen till dig?

— För mig växer boken fram ur två olika bilder, dels den med de två vännerna och dels den med kvinnan som oväntat tar in på hotell och möter den döda pojken. Jag kan bära på såna bilder i många många år utan att jag gör något av dem. Egentligen hade jag tänkt skriva en annan bok den här gången, men den här berättelsen kom emellan. Vi bodde i Paris och jag var själv gravid. Jag såg så mycket i Paris. Sådant jag antecknade och sen kunde skriva in i boken.

Linnea Axelsson berättar för mig att den sortens skrivande är ovanligt för henne. Istället brukar hon vilja befinna sig långt ifrån berättelsens miljö. Först när hon distanserat sig från en plats kan hon dikta om den, så var det med Porjus och Ædnan. Där finns ett eget subjektivt Porjus. En litterär plats. Men vad är Linneas relation till Paris?

— Min andra dotter föddes där och jag har varit där i perioder. Många människor har Paris som en fantasi, en dröm. Men när man vistas i såna städer, som är liksom sönderslitna, ser man den karga hårda verkligheten. Men jag tycker om att kvinnan i boken är så frånkopplad från Paris. Hon lever helt likgiltig inför Paris skönhet.

Romanen är emellertid något annat. För mig personligen gav Axelssons parisskildring den direkta konsekvensen att jag impulsbokade en resa dit. Så se den här intervjun som en varning, om du inte vill råka ut för samma sak. Magnificat är i sanning magnifik.

Foto: Sofia Runarsdotter ©

Foto: Sofia Runarsdotter ©

Jag måste stanna här, även om jag hade velat skriva mycket mer om den här romanen. Men först något om titeln. Magnificat är bibliskt; det är jungfru Marias lovsång till sin ofödde son, som återfinns i Lukasevangeliet när Maria besöker Elisabet som också väntar barn (Johannes döparen). Förutom de allra mest uppenbara liknelserna, hur tänkte Linnea Axelsson med den titeln?

— Det är en titel jag haft med mig länge. Jag har några sådana som jag tänker på ibland. Marias lovsång finns ju tonsatt, (ex.vis Schubert och Bach, reds. anm) och det är väldigt vacker musik som jag ofta lyssnat på. Jag tyckte det var en pampig titel som passade på en så här väldigt tunn bok (skratt).

Köp <i>Magnificat</i> här

Köp Magnificat här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Ja tack, jag vill gärna prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev. Här kan du läsa hur vi hanterar dina personuppgifter.

Mattias Timander

Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och jobbar som redaktör på SelmaStories. Instagram: @mattiastimander

En sida till? Fortsätt läs!