Åsa Larsson efter sista boken: ”Att skriva kan vara både blötmyr och roligt samtidigt”

Nio år sedan den förra boken kom ut, och 13 år sedan debuten, är det nu dags för sista berättelsen om Rebecka Martinsson. Åsa Larsson hade bestämt redan från början, då hon fick kontrakt med Albert Bonniers förlag, att det skulle bli sex böcker. Varken fler eller färre.

Fädernas missgärningar är en värdig avslutning på en älskad och framgångsrik bokserie. Rebecka Martinsson jobbar kvar som åklagare i Kiruna; överarbetad och med taggarna utåt. Hon har övergett karriären på den prestigefyllda advokatbyrån i Stockholm, och börjar mer och mer försonas med sin hemstad.

Ett gammalt lik hittas i en frys hemma hos en alkis, och rättsläkaren Pohjanen vädjar till Rebecka Martinsson att ta sig an fallet trots att mordet är preskriberat. Det visar sig att kroppen tillhör pappan till rikskände boxningslegendaren Börje Ström från Kiruna. Rebecka börjar rota i fallet, får sedermera ytterligare en mordutredning på halsen, och så småningom börjar hon förstå saker om sig själv och sin släkts historia som hon inte tidigare förstått. Om fädernas missgärningar, och hur de präglar oss än idag.

Berätta Åsa, var i livet befinner sig Rebecka Martinsson i den här sista boken?

— När Rebecka lämnade Stockholm trodde hon att hon även lämnade det hektiska juristlivet bakom sig. Hon höll ju i princip på att jobba ihjäl sig. Men nu står hon fjättrad vid sitt arbetsskrivbord i Kiruna och det börjar långsamt gå upp för henne att hon liksom sitter i skiten igen. Och kanske kan hon inte bara skylla på idioter runt omkring henne. Kanske har det något med henne själv att göra, säger Åsa Larsson.

Vad är Rebeckas problem?

— Ja du. Varför är man som man är. Varför är det man presterar det som ger en ens värde. Varför söker man bekräftelse hela tiden; det här har ju varit hennes resa genom hela bokserien.

Nu har du levt med Rebecka Martinsson ända sedan 2003. Kommer du sakna henne?

— Faktiskt ännu längre än så. Jag började skriva om henne när jag var barnledig 1998, och sen har hon levt vid min sida från att mina barn föddes till att de har flyttat hemifrån. Hon har försörjt min familj. Jag hörde någon i en dokumentär säga att skådespelare förstås pytsar in delar av sig själva i sina roller, men att de också tar med sig något från rollen tillbaka till det egna livet. Så kan jag också känna med Rebecka, berättar Åsa Larsson.

I Fädernas missgärningar möter läsaren en något förändrad Rebecka Martinsson. I första boken Solstorm, plågas hon av återföreningen med sitt förflutna. Det är inte alla som jublar över att Rebecka kommer tillbaka till Kiruna, och det finns krafter som vill tysta henne. Nu tycks Rebecka mer eller mindre försonats med att hon bor här. Men inte bara Rebecka Martinsson är förändrad, också Kiruna som stad ser annorlunda ut idag. Oron kring att staden ska flyttas är till exempel mycket närvarande i romanen.

— Ja, den utspelar ju sig 2016 när stadsflytten drog igång på allvar. Och det går ju inte att skriva om Kiruna utan att skriva om det, säger Åsa.

Vad är din egen relation till att din hemstad ska flyttas?

— Det är så konstigt. Den första boken kom ut precis innan LKAB aviserade att om gruvan skulle fortsätta brytas måste stan flyttas. Och när den sista boken nu kommer så händer det. För mig är det som för karaktärerna i boken: den stad jag känner och har vuxit upp i, försvinner. Och staden har förändrats. Inte bara utseendemässigt. Jag växte upp i en utpräglad arbetarkultur och kallades ”akademiker-Larsson” för att mina föräldrar hade studerat. Jag har svårt att tro att det är så fortfarande, men jag vet inte, jag bor ju inte där.

Men visst är det en sorg att se alla gamla gator försvinna?

— Absolut. Man förstår att det måste hända, men det betyder ju inte att man inte får sörja.

Rebecka Martinsson och Åsa Larsson har en del gemensamt. De flyttade båda från Kiruna och fick fina juristjobb i Stockholm. Men Åsa kände sig inte hemma i den kindpussande storstadsmiljön, och efter några år i Stockholm flyttade hon till Nyköping, och senare Mariefred — och började skriva.

— Att skriva är lite som att spela teater med sig själv, och från början identifierade jag mig så mycket med Rebecka. Nu känner jag mig mer som Rebeckas morsa, och är kanske mer besläktad med Anna-Maria Mella, säger Åsa. (Mella är en av poliskaraktärerna i böckerna, reds. anm.)

Är skrivandet lustfyllt för dig?

— Alltså, mina kompisar har ju inte den bilden direkt. Ibland frågar de varför jag håller på och skriver om det nu är så jävla jobbigt hela tiden. Men att skriva kan faktiskt vara både blötmyr och roligt samtidigt. Så är det.

Vad vill du säga till alla unga människor som drömmer om ett liv som författare?

— Först och främst vill jag skicka vidare det bästa skrivrådet jag själv har fått. Det är: Var modig. Vad det innebär att vara modig vet man bara själv, och det förändras också över tid. Och så en annan sak. När J.K. Rowling fick sin första bok om Harry Potter antagen sa förlaget: ”Don’t quit your day job” till henne. Det där har folk hånat, men det är faktiskt ett väldigt bra råd. Man ska inte kräva mer av sin bok än att få skriva den. Inte förvänta sig att den ska ge en pengar, status eller hämnd, eller vad det nu är. Bara ge boken sitt allra bästa försök.

De historiska tillbakablickarna är viktiga i ditt författarskap. Vad har du velat med dem?

— Jag gillar tanken på att vi alla kommer någonstans ifrån. Att vi är präglade av flera generationer innan oss, och av strukturer som finns och har funnits förut. Jag själv som är lantalaiset är förstås präglad av att man for upp och mätte skallar på tornedalingar förr i tiden. Den sortens berättelser från förr vill bli berättade, säger Åsa Larsson.

Vad ska du skriva härnäst?

— Jag vet inte. Just nu tillåter jag mig att tänka att man inte måste skriva böcker. Men samtidigt, vad fan skulle jag annars göra? Jag kan ju ingenting annat, så nog kommer jag skriva. Men först ska jag bara läsa böcker och inte göra ett skit vettigt.

Efter att ha avslutat bokserien och sålt huset i Mariefred har Åsa Larsson siktet inställt på Tornedalen. Hon har köpt en tomt där hon ska bygga en timmerkåk, och när hon talar om det låter det som att hon nu på riktigt ska återförenas med sitt älskade Norrbotten. Först återstår förstås en lång rad intervjuer och författarsamtal, och allt vad det innebär att vara en av Sveriges mest lästa författare. Och så ska bokreleasen firas med ett stort offentligt program hela helgen, hemma i Kiruna.

Har det alltid varit självklart att du skulle skriva om Kiruna?

— Det blev nog självklart när jag fastnade i mellansverige. De här böckerna har varit ett sätt att hålla en fot kvar i Norrbotten. Men jag känner ju till slut att om jag ska fortsätta skriva berättelser här uppifrån behöver jag själv vara en del av den berättelse jag berättar, säger Åsa och utvecklar:

— Jag lät Rebecka Martinsson flytta tillbaka till Torneälven mycket för att jag inte kunde göra det själv. Och nu är det äntligen min tur.