Mara Lee: "Om jag följer själens kompass – så blir det så här"

Hon läser inte sina färdiga böcker och har inte heller en viss läsare i åtanke. Författaren Mara Lee ställer kärleken bredvid frustrationen, och har för första gången använt sin bakgrund som adopterad i skrivandet.  

Det har gått fyra år sedan Mara Lees senaste bok Future perfect – en stark roman om fyra unga människor i en skånsk by. Fyra år då Mara Lee, välkänd i litterära kretsar och ständigt omtalad för sin skarpsynthet kring människans innersta, främst har hållit på med forskning och abstrakt tänkande. Hon är verksam som översättare, forskare vid Kungliga Konsthögskolan, har varit vid konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, och har undervisat på Biskops Arnös författarskola, Konstfack och Konsthögskolan i Umeå.
– Det har varit fantastiskt. Men samtidigt ställer det akademiska vissa krav på hur du ska argumentera. Och när jag följer det akademiska språket visar det sig ofta att jag behöver skriva annat samtidigt, saker som vill fram och som annars kvävs. Det var så det började den här gången, säger Mara Lee.

Började på engelska

Arbetet med Kärleken och hatet. Först var inledningsvis ett lustprojekt på engelska, eftersom det är hennes akademiska språk, men sedan på svenska när hon upptäckte att ”det här blir en bok”.
– I skönlitteraturen krävs inte samma tvärsäkerhet som i det akademiska. Det är okej att vara ambivalent, självmotsägande, låta saker hamna i konflikt. För det är så tillvaron ser ut: inte svartvit utan sammanblandad, grumlig, oren, säger Mara Lee.

Ibland fungerar inte negationerna.
Hur ska man annars förklara att utsagan
Du är min mor
betyder exakt samma sak som utsagan
Du är inte min mor?

Är det skillnaden mellan »Sinn« och »Bedeutung« som
spökar här?
Eller är det i själva verket inte betydelserna som är identiska,
utan den performativa kraften?
Låt oss omformulera det:

Hur ska man annars förklara att utsagan
Du är min mor
gör exakt lika ont som utsagan
Du är inte min mor?

– Det var en sådan materialitet jag skrev fram, berättar Mara Lee om nya boken. En bok som är mer poesi än roman, men samtidigt något annat.
En hybrid i två huvuddelar, med två kortare delar därtill. Den första delen avspeglar relationen mellan en mor och en dotter, den andra en kvinna och hennes älskare i fokus. Klassiska Mara Lee-teman, vet den som läst hennes tidigare böcker. Men också klassiska livsteman.
– Jag är intresserad av känslor och affekter i sådant vi ser som entydigt bra, som kärlek. Och att kärlek är bra håller jag väl med om, men samtidigt är kärlek inte en ren känsla. Det finns en uppdelning i filosofin mellan eros och agape, där agape är den rena, oförbehållsamma kärleken och eros är den mer erotiska. På något vis spelar boken mot denna indelning, ifrågasätter.

Asymmetriska känslor

För en läsare spelar Mara Lees egen analys stor roll för läsningen av hennes verk. Eros och agape, kärleken och hatet som asymmetriska känslor som inte står emot varandra utan är kombinerade förklarar mycket för den som planerar att läsa. Hela bilden står inte klar förrän boken är slut.

Han för undan en hårslinga och andas mig i nacken. Vi står 
i rulltrappan upp till Åhléns. Han är omedveten om att hans rörelser utstrålar en nästan outhärdlig intimitet, att det väcker uppmärksamhet. Jag förstår av de förbipasserandes blickar, de som åker neråt i rulltrappan bredvid, att han fullständigt ger sig hän, förlorar sig, och att i hans värld, just nu, existerar bara min nacke. När vi är framme slår han upp ögonen och frågar mig, fortfarande med en slöja av närhet över sin blick: »Hur känns det att inte veta när man fyller år?«
»Du är den förste som frågat mig det någonsin«, säger jag.
»Har ingen frågat? Inte ens dina syskon, dina föräldrar?«
»Nej, varför skulle de göra det?«
»Men berätta, hur känns det?«

Är det en politisk bok?
– Allting jag skriver om, om begär och kärlek, är politiskt. Det är enkelt att se, i många länder hamnar du i fängelse på grund av ditt begär, vem och hur du begär. Samtidigt är det inte så att jag bestämmer mig för att nu ”ska jag skriva politiskt”. Men jag vill gärna att mina böcker placeras i samhället för jag placerar alltid min handling i en levande samtid, i det som finns runtomkring mig.

Ja, kanske är Kärleken och hatet mer politisk än någon av hennes tidigare böcker. Det är dessutom den första bok där Mara Lees eget ursprung som adopterad spelar roll. En av personerna i bokens andra del är det, vilket spelar en stor roll för dramat.
– Adoptionen är relevant och finns framskriven i den här boken, även om det aldrig sägs rakt ut. Och det kan vara en viktig sak för läsaren att veta, att jag själv är adopterad.

Författarens identitet är alltså viktig i de här texterna, som balanserar på gränsen till att vara poesi – om man måste definiera?
– Den stora skillnaden för mig personligen är att poesin, som detta ändå på många sätt är, ingår i vår värld till skillnad från romanen som skapar ett eget fiktivt universum, även när den utspelas i vår värld. Skriver jag ”jag” i en dikt är det inte bara en karaktär, utan ett autentiskt jag. Och jag vill behålla styrkan i den positionen, säger Mara Lee.

Utmanande läsning

Mottagaren då? Vem läser Mara Lee? Hon ser själv inte sina läsare framför sig, även om hon vet att hon är uppskattad av många unga, men även av äldre.
– Jag tänker inte på mina läsare utan skriver med och mot litteraturen. Det låter kanske torrt?
Inte torrt, utan fullt förståeligt och förklarligt efter en genomläsning av Kärleken och hatet, där ofta själva det skrivna ordet i sig blir det som för handlingen framåt.

Jag vet en som utraderade i:et i sitt sorgsna jungfrunamn. För att hålla fast natten, mörkret. För att kunna säga 
I erased the I of my name.
Och nu, nu är det för sent att ta tillbaka.

Att läsa Mara Lee är att utmana sig själv. Texten har sin egen inre logik och struktur som framstår i sin helhet först efter läsningens slut. Man läser, läser igen, bläddrar tillbaka, tänker.
– Jag utmanar inte mina läsare medvetet, det är så min dramaturgi ser ut. Ibland har jag skrivit böcker med rakare dramaturgi men följer jag min egen inre logik och låter den uttryckas i text så ser det ut så här. Vi har alla vår egen inre struktur i form av ett personligt avtryck. Ett slags själens DNA som visar sig.

Utrymme för skrivande

Hennes eget liv som författare beskriver hon som inrutat – men luftigt.
– När jag skriver så skriver jag. Jag betalar inte räkningar samtidigt. Men när jag har skrivit färdigt, då är jag färdig. Jag kliver ut ur rummet och resten av dagen så tänker jag inte ens på det.

Och utrymme för skrivande finns det alltid.
– För mig är det viktigaste i mitt liv att jag vet att jag har tid och möjlighet att skriva när och om jag behöver. Så ser mitt liv alltså ut.

Tätt intill havet klipper jag vågorna

tätt intill hustaken klipper jag trädkronorna
tätt intill diket klipper jag himlen
tät intill vägen klipper jag trottoaren
tätt intill stjälken klipper jag kronbladen
tätt intill fönstret klipper jag utsikten

tätt intill glaset klipper jag ljuset
tätt intill molnet klipper jag solen
tätt intill rösten klipper jag sången
tätt intill stenen klipper jag roten tätt intill jorden klipper jag roten

tätt intill talet klipper jag tonen
tätt intill skriften klipper jag talet
tätt intill talet klipper jag skriften

Jag klipper talet med skriften och
skriften med talet
Där nere börjar det röda