Mari Jungstedt firar 15 år med Knutas-serien: ”Kärleken till Gotland djupnar för varje bok”

Grattis till din 15:e Gotlandsbok! Hur känns det att fira 15 år med Knutas-serien?
— Det känns fantastiskt och overkligt. Det känns otroligt roligt att jag fortfarande tycker att det är spännande och inspirerande att skriva om Gotland och Knutas och de andra, och att läsarna fortfarande uppskattar böcker. Jag tycker att varje ny bok, varje ny historia är en utmaning. Det är som att börja om från början varje gång. Jag undrar lite: hur länge kan det här hålla på? Haha!

— Folk har frågat mig ända sedan jag debuterade hur många böcker det kommer bli i den här serien. Flera andra kriminalförfattare bestämmer från början hur många böcker de ska skriva i en serie, t.ex. en trilogi. Men jag har aldrig velat planera på det viset utan tagit det bok för bok. Det är kul att jag, som aldrig haft någon plan, har kommit ut med femton Gotlandsböcker.

Läs mer: Mari Jungstedt om främlingsfientlighet: ”Författare kan använda sin röst till att faktiskt säga något”

Kunde du ana att serien skulle bli en sådan succé när den första boken, Den du inte ser, gavs ut 2003?
— Absolut inte. Jag var SÅ överraskad och glad över att den över huvud taget gavs ut. Då bodde vi i ett hus vid Ältasjön och barnen var inte så stora. Jag minns att jag sa ’mamma försöker skriva, men det är ganska omöjligt att få den publicerad. Men kommer boken ut ska jag hoppa naken jämfota runt sjön’. Det löftet är ännu inte infriat!

Berätta om den nya boken, Jag ser dig, hur fick du idén till den?
— Jag har aldrig letat idéer utan får fragment, något som gör att det säger klick i huvudet och en gnista tänts. I somras var min son, hans flickvän och två av deras kompisar och hälsade på mig på Gotland. Vi åkte till en öde strand, bara några få gotlänningar känner till den. Vi var ensamma och solade badade och åt lunch. Jag har ett jättestort strandlakan som vi alla fick plats på och där låg vi på rad och solade. Vi slumrade till i solen på eftermiddagen. Fanny, en av tjejerna i sällskapet, var den enda som var vaken och hon tog en selfie med oss i bakgrunden, när hon visade mig bilden sa det klick i huvudet. Man ser hennes ansikte och hur det ligger en rad människor i bakgrunden. En bar axel, ett ansikte med slutna ögon mot himlen. Vi sov men såg helt döda ut. Jag tänkte vad läskigt att vara på en öde strand med kompisarna, man somnar till och när man vaknar är alla andra döda utom man själv.

Missa inte! Spänning på stranden! 13 nya deckare att läsa i sommar

(Psst! Artikeln fortsätter längre ned!)

Hur har ditt förhållande till Gotland förändrats under dessa 15 år?
— Kärleken till Gotland djupnar för varje bok. Jag lär känna nya människor med varje bok. Den här utspelar sig mycket i studentmiljö och på universitetet i Visby. Jag hade själv aldrig varit på Lilla Karlsö tidigare, så tror jag det kan vara för många. Man har sett ön på håll, men aldrig gått iland där.

— Det är kul att ta med läsarna till en helt ny plats. Jag lär känna nya miljöer och människor för varje bok. Gotland upphör aldrig att fascinera mig. Jag undrar själv hur länge det kan hålla men är fortfarande jättenyfiken på allt Gotland har att erbjuda. Jag har ännu ingen känsla av att det håller på att tunnas ut.

Du börjar inte få slut på platser på Gotland att mörda folk på?
— Det finns 92 socknar på Gotland, så jag känner faktiskt inte så. Det finns massor med platser jag aldrig har varit på.

https://www.instagram.com/p/ByNhx6AI-F7/

Kan du bli rädd för dina egna berättelser?
— Jag är ju mörkrädd. Och jag tycker att det är läskigt när jag är ute och gör research, jag vill gärna ha varit på en plats där ett tilltänkt offer är. I den här boken skriver jag om Martebo myr, en mytomspunnen plats känd för ett mystiskt ljus som kan ses efter mörkrets inbrott och som många tror är ett ufo. Under researchen var jag tvungen att själv gå dit sent på kvällen och känna av stämningen. Visst kan man som författare hitta på ALLT och strunta i att besöka varje plats man skriver om, men det finns ett värde i att man kan beskriva den autentiska miljön. Varenda sten, grind och torp finns i verkligheten.

Läs också: Mari Jungstedts bästa Gotlandstids

Du har skrivit en bok om året sedan 2003, vad är hemligheten bakom din imponerande produktionstakt?
— Jag drivs av en enorm lust. Jag känner inga leveranskrav, tänker inte ’nu ska jag lyckas och slå igenom’, jag funderar inte heller på hur jag ska få en så bra karriär som möjligt. Jag är mer som tjuren Ferdinand som sitter under sin korkek. Jag håller inte på jättemycket med sociala medier eller marknadsför mig själv hela tiden. Jag har svårt att tänka i de banorna, och jag tror det är bra för skrivandet. Att börja på en ny berättelse är lika kul vare gång, det är som att börja på en ny kula. Det gör att min nyfikenhet, lust och drivkraft finns där. Dessutom respekterar jag min skrivtid och mitt författarskap. Jag prioriterar att sitta i lugn och ro och skriva.