Hur har ditt förhållande till Gotland förändrats under dessa 15 år?
— Kärleken till Gotland djupnar för varje bok. Jag lär känna nya människor med varje bok. Den här utspelar sig mycket i studentmiljö och på universitetet i Visby. Jag hade själv aldrig varit på Lilla Karlsö tidigare, så tror jag det kan vara för många. Man har sett ön på håll, men aldrig gått iland där.
— Det är kul att ta med läsarna till en helt ny plats. Jag lär känna nya miljöer och människor för varje bok. Gotland upphör aldrig att fascinera mig. Jag undrar själv hur länge det kan hålla men är fortfarande jättenyfiken på allt Gotland har att erbjuda. Jag har ännu ingen känsla av att det håller på att tunnas ut.
Du börjar inte få slut på platser på Gotland att mörda folk på?
— Det finns 92 socknar på Gotland, så jag känner faktiskt inte så. Det finns massor med platser jag aldrig har varit på.
Kan du bli rädd för dina egna berättelser?
— Jag är ju mörkrädd. Och jag tycker att det är läskigt när jag är ute och gör research, jag vill gärna ha varit på en plats där ett tilltänkt offer är. I den här boken skriver jag om Martebo myr, en mytomspunnen plats känd för ett mystiskt ljus som kan ses efter mörkrets inbrott och som många tror är ett ufo. Under researchen var jag tvungen att själv gå dit sent på kvällen och känna av stämningen. Visst kan man som författare hitta på ALLT och strunta i att besöka varje plats man skriver om, men det finns ett värde i att man kan beskriva den autentiska miljön. Varenda sten, grind och torp finns i verkligheten.
Läs också: Mari Jungstedts bästa Gotlandstids
Du har skrivit en bok om året sedan 2003, vad är hemligheten bakom din imponerande produktionstakt?
— Jag drivs av en enorm lust. Jag känner inga leveranskrav, tänker inte ’nu ska jag lyckas och slå igenom’, jag funderar inte heller på hur jag ska få en så bra karriär som möjligt. Jag är mer som tjuren Ferdinand som sitter under sin korkek. Jag håller inte på jättemycket med sociala medier eller marknadsför mig själv hela tiden. Jag har svårt att tänka i de banorna, och jag tror det är bra för skrivandet. Att börja på en ny berättelse är lika kul vare gång, det är som att börja på en ny kula. Det gör att min nyfikenhet, lust och drivkraft finns där. Dessutom respekterar jag min skrivtid och mitt författarskap. Jag prioriterar att sitta i lugn och ro och skriva.