Maria Ernestam: "Jag var så fruktansvärt rädd natten på klostret"
Maria Ernestam:
Författarna

Maria Ernestam: "Jag var så fruktansvärt rädd natten på klostret"

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 23 november 2018

Den lugna klostervistelsen blev inte vad författaren Maria Ernestam hade tänkt sig. Oförklarliga händelser och en blodig historia gav istället stoff till den nya romanen Innanför murarna. 

Det är mörkaste november. Dimman ligger tät över den franska landsbygden, det är fuktigt och rått. På det gamla klostret Abbaye d´Ardenne i Normandie befinner sig författaren Maria Ernestam som stipendiat. Under en månad får hon mat, husrum och skrivro – tanken är att hon ska avsluta romanen Den sovande pianisten.

Men vistelsen blev inte riktigt som hon tänkt sig.

– Jag är inte mörkrädd egentligen. Men jag var fruktansvärt rädd där i klostret, säger Maria Ernestam.

Vi möter henne på favoritcaféet i närheten av hennes skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm. Maria är mitt uppe i lanseringen av romanen Innanför murarna. Det var den som istället kom till henne där på klostret. En gastkramande och på samma gång gripande roman, baserad delvis på det Maria upplevde på platsen.

Klostret visade sig rymma ett monument för mördade kanadensiska soldater. Istället för att skriva började Maria att gräva i platsens förflutna. Snart stod det klart att det utspelat sig fruktansvärda saker på platsen. Klostret hade använts som högkvarter av tyskarna under slutet av andra världskriget. Där placerades många krigsfångar, unga soldater från Kanada. När man förstod att kriget var förlorat beordrades det att alla fångarna skulle skjutas.

Liken grävdes sedan ned i klosterträdgården. Precis utanför Marias fönster.

Det slog henne att hon var helt utlämnad

Maria var inte ensam på klostret, hon delade vistelsen med fler stipendiater från olika länder. Men:

– På helgerna reste alla andra iväg och jag blev ensam kvar där ute på landsbygden, säger hon.

Sent en natt, då hon kommit hem efter en middag, hörde hon en kraftig knackning på dörren.

– Det var hårda, resoluta knackningar, säger Maria och illustrerar hur det lät – knack, knack, knack – på bordet framför henne.

Knackningarna var på hennes dörr, en köksdörr som vette ut mot en liten plätt, som ingen kunde komma till utan en nyckel och utan att klättra över två staket.  Vem skulle knacka på mitt i natten där?

Det slog Maria att hon var helt utlämnad.

– Jag började leta efter vapen. Till slut hittade jag en korkskruv. Den tog jag med mig till sängen och placerade under kudden. Sedan försökte jag att andas djupt, lugna ned mig. Jag vågade inte ropa, utan fick bara vänta.

Så småningom somnade hon om.

”Vi vet inte allt här i tillvaron”

– Jag har ingen förklaring, säger Maria. Jag menar – någon måste ju haft nyckel, klättrat över två staket och sedan knackat. Och jag vill inte tänka på vad vederbörande ville mig mitt i natten.

Kan det ha funnits en annan förklaring, något som inte var … mänskligt?

– Ja, det finns saker och ting som vi inte kan förklara, där det inte finns en rationell förklaring.

Kanske, resonerar hon vidare, kan det ju hända att det finns sådant som folk förr kallade för spöken som sedan fick en vetenskaplig förklaring. Och kanske får även detta sin förklaring till slut.

– Det enda som jag är säker på är att vi inte vet allt här i tillvaron.

Hon beskriver sin natt på klostret som extremt ångestfylld, och först när hon skrivit boken blev hon av med stämningen.

– Det var oerhört skönt att få ur mig den.

Den som kan sin Maria Ernestam vet att hon inte räds det skruvade, oväntade. Nya boken Innanför murarna beskrivs av förlaget som ”typiskt Ernestamsk”.

– För vissa har det varit svårt att definiera mitt författarskap, säger Maria Ernestam. Mina böcker är en blandning av litterära stilar. Gärna svart, men med humor, spänning och mord, utan att vara en deckare. Och så magisk realism i alltihop. Jag har skrivit in mig i en egen genre, helt enkelt.


Maria Ernestam på favoritfiket i Gamla Stan

”I smärtpunkterna förstår vi vad det är att vara människa”

I Innanför murarna får vi möta Sofi. Ramen är densamma som i Marias egna upplevelse – stipendiat, kloster, Frankrike – men eftersom det är en Ernestamsk roman blir berättelsen en smula mer … tillspetsad. Sofis vanliga strategier för att ”styra upp i kaoset” fungerar inte riktigt och allt utvecklas i en oväntad riktning. Det blir tungt för Sofi, och det är inte något Maria räds – tvärtom.

– Det är i det jobbiga det blir intressant. Det är där, i smärtpunkterna, som man förstår vad det är att vara människa. Det är där vi prövas.

– Vi kan ju hålla på och låtsas att livet är en soldränkt bild på Instagram. Men det är ju i kriserna som vi ställer våra viktiga frågor: Vad är det som är viktigt i livet? Vad handlar mitt liv om? Vem vill jag vara? Och när vi vågar öppna oss, det är då något viktigt händer.

Och så det svarta, skruvade – det finns med henne hela tiden:

– Jag kan inte låta bli att fantisera kring tillvaron. Ibland får jag höra att folk vill kika in i min hjärna och se hur det ser ut där. Men hur historier uppstår är svårt att förklara, säger Maria.

– Livet kan ju vara rätt trist ibland, och jag har svårt för det. När det blir för tråkigt. Prudentligt. Då kan jag känna att …

Hon skruvar med fingret mot huvudet, gör en grimas och skrattar högt.

I Tyskland och Frankrike har hon sin största läsekrets, och de är två länder hon också håller varmt om hjärtat – hennes make är tysk, hon bodde där själv i många år och arbetade som korrespondent för Veckans Affärer. Och de franska läsarna träffar hon årligen:

– Jag känner mig så upplyft av att vara där! De är inte så intresserade av vardagsrealism, utan gillar det flärdfulla, färgstarka. Det passar mig.

Hon känner sig ofta som en ” särling” i den litterära världen i Sverige:

– De vet inte riktigt vad de ska göra av mig, eftersom mina böcker inte kan genrebestämmas.

Precis som Maria själv. Som 41-åring, efter nästan två decennier som journalist, blev hon elev på musikallinjen på Kulturama.

– Alla andra var runt 20. Men jag har ju alltid älskat att dansa och sjunga, så jag tänkte – varför inte? Det var fantastiskt!

Med utbildningen markerades en ny period i livet. Strax därefter debuterade hon, och idag har Maria skrivit elva böcker. Som hon är stolt över. Men frågan är om inte den senaste romanen betyder något extra:

– Det är skönt att den här boken finns, säger hon. Och jag vet att det finns många av mina läsare som längtar efter det här lite galna, som inte är rädda för mörkret eller det oväntade, för kontrasterna.

Här får de allt det.

Foto: Richard Ryan

Köp boken

Köp boken

Fakta

  • Vem:

    Maria Ernestam

  • Född:

    1959 i Uppsala.

  • Familj:

    Make och två barn

  • Bor:

    I Stockholm.

  • Gör:

    Författare.

  • Aktuell:

    Med boken Innanför murarna.

En sida till? Fortsätt läs!