Marie Lundström: ”I skarp litteratur får våra liv betydelse och konturer”
Författarna

Marie Lundström: ”I skarp litteratur får våra liv betydelse och konturer”

Hon är radioprofilen som varje lördag sprider läslust i ”Lundströms bokradio”. Marie Lundström är van att intervjua författare – men när hon nu bokdebuterar med ”Sanningens kalas” är rollerna ombytta. Här berättar författaren om debutromanen, skrivandet och livets stora läsupplevelser.

Av: Linda Fritiofsson
Fotograf: Alexander Mahmoud
Publicerad: 07 september 2020

Hon är radioprofilen som varje lördag sprider läslust i ”Lundströms bokradio”. Marie Lundström är van att intervjua författare – men när hon nu bokdebuterar med ”Sanningens kalas” är rollerna ombytta. Här berättar författaren om debutromanen, skrivandet och livets stora läsupplevelser.

Hennes röst är bekant för många. Journalisten Marie Lundström började på Sveriges Radio för 25 år sedan och har sedan dess gjort flera litteraturprogram. Under de senaste åren har vi kunnat höra henne som programledare i Lundströms bokradio, P1:s motsvarighet till Babel, och hennes kärlek till litteratur är svår att ta miste på. Rachel Cusk, Isabel Allende och Colson Whitehead är bara några av författarna hon intervjuat de senaste året – men när Marie Lundström nu romandebuterar är det vi som vill ställa frågor till henne.

I den dråpliga debutromanen Sanningens kalas får vi bekanta oss med den 48-åriga Isabel. Hon är inte jättebra på det här med livet, vad men vad fattas henne egentligen? Hon har en trygg familj, ett hus och fast jobb. Och sin mamma. Något hon inte borde behöva är en jobbförälskelse, men nu blev det så ändå. Marie Lundström har alltid skrivit, men det här bokprojektet började med att hon skickade korta texter till författaren Monika Fagerholm under en distanskurs i skrivande som den finlandssvenska författaren hade fått med henne på. Med täta deadlines och lösa scener skrev hon, utan att länge riktigt veta om det, fram romanens värld.

“Isabel är ensam och vild och har gett mig möjlighet att få använda både min fantasi och historier jag hört genom åren.”

– Först kom Isabel, så dök hennes kollega Maggan upp. Jag kunde ha skrivit tio band om Maggan, gillar henne stenhårt. Skitjobbig och underbar, om du frågar mig. Huvudpersonen Isabels namn är min hemliga hyllning till Isabel Allende, som i Andarnas hus tar avstamp i verkliga händelser och sedan fabulerar och rör sig fritt. Jag skriver överhuvudtaget inte magisk realism, men jobbar ändå på ett liknande sätt. Jag är hemtam i Isabels ensamhet, längtan, hennes på samma gång svarta och dråpliga sätt att betrakta livet. Däremot är boken inte någon illa dold autofiktion. Isabel är ensam och vild och har gett mig möjlighet att få använda både min fantasi och historier jag hört genom åren, men inte tidigare vetat vad jag skulle göra av.

Hon har arbetat med boken, som nu ges ut på Wahlström & Widstrand, i flera år. I perioder har hon stigit upp klockan fem och skrivit till halv sju innan hon gått till jobbet.

– Jag har skrivit på julafton, påskafton, midsommar och tagit min tillflykt till den västerbottniska glesbygden, hungrigt letat efter tystnad och tillfällen för att få fortsätta med min berättelse.

Mot slutet har hon varit tjänstledig i perioder för att jobba igenom helheten.

– Jag kan vara sjukt uthållig, har haft boken på gång i sex år. Sista året har varit en ohyggligt rolig, tät och intensiv tid med min förläggare Maria Såthe och min redaktör Anna Andersson. Det har varit underbart att få gå in i de minsta detaljerna ihop.

Huvudpersonen Isabel jobbar som guide i Stadshuset. Vad har du för relation till den platsen?

– Jag känner till platsen sedan tidigare och funderade mycket på om jag under skrivandet skulle återvända eller ej. Jag bestämde mig till slut för att skriva fram den ur minnet. Platsen behöll sin laddning och spänning för mig på det viset. Jag har på gott och ont bra minne. Annat som händer i romanen har jag behövt kontrollera noga med experter från olika håll. Läkare, kriminaltekniker, rättsmedicinare. Sådant där ska helt enkelt sitta.

Jag har förstått att du tidigt ville bli författare och att du har skrivit hela livet. Hur har vägen till debuten sett ut?

– Löjligt lång! Min mamma har påmint mig om att jag var sex år när jag första gången talade om att skriva en egen bok. Jag gick som ung flera skrivarkurser, skrev två böcker, blev uppmuntrande refuserad, men såg just då bara nejet. Så jag gjorde slut med skrivandet, skrev på nätterna, grät och slängde. Förälskade mig istället i radiomediet på Dramatiska Institutets radioproducentutbildning och sögs passionerat upp i det. Tills Monika Fagerholm kom och knackade på den infrusna drömmen genom att föreslå att jag skulle ta och börja på hennes skrivarkurs.

“För oss som känner på oss att vi inte är några supertalanger på det här med livet, funkar romaner som kartor att orientera sig med i tillvaron, tror jag.”

Du har varit programledare för Lundströms bokradio i flera år och din kärlek till böcker är verkligen smittande. Vad betyder litteraturen för dig?

– Den gör hela skillnaden mellan mening och meningslöshet för mig. I skarp litteratur får vi människor och våra liv betydelse och konturer. De bästa författarna får mig att tro att allt går att berätta. Vad som helst kanske kan bli stor litteratur? Det kommer an på hur vi ser på världen och hur blicken på tillvaron blir till bokstäver och ord.

Du skriver att romaner är som kartor för dig. Berätta! 

– För oss som känner på oss att vi inte är några supertalanger på det här med livet, funkar romaner som kartor att orientera sig med i tillvaron, tror jag. Vi vill verkligheten och behöver skönlitteraturen för att stå ut och klara oss i livet utanför böckerna.  Det finns alltid en skärningspunkt mellan liv och litteratur som jag söker. Där lägger jag kompassen.

Du är själv van att intervjua människor och du är  bra på att få dem att slappna av. Nu är det du som är den där författaren som har skrivit en roman och som andra vill ställa frågor till. Hur tycker du att det är att själv bli intervjuad?

– Väldigt spännande. Jag lär mig mycket varje dag just nu. Hur skamligt intresserad man blir av att göra den som frågar nöjd och glad. Hur sårbar hela situationen är. Romanen finns, men ännu har inte många läst. En skör tid i en människas liv, tiden mellan slutpunkten för boken och själva utgivningen.

Marie Lundström listar 3 stora läsupplevelser i livet:

1. Kattresan av Ivar Arosenius

– Den kunde jag utantill som liten. Min pappa läste den högt om kvällarna för mig och han älskade att läsa fel, så att jag fick ropa och rätta.

2. Lucy av Jamaica Kincaid

– En bok som påminner mig om vad stor litteratur kan vara. Hur rå och vacker en berättelse har möjlighet att bli.

3. Att lära sig själv att leva av Joan Didion

– När jag går vilse, läser jag om någon sida eller två i den. Boken är en stämgaffel för mig. Joan Didion är en på samma gång sträng, sensuell och hyperkänslig stilist som följt mig i mer än femton år nu.

Marie Lundström

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!