Boktips

"Nerverna" av David Nyman

Av: Karin Eklund
Publicerad: 20 december 2016

Vad: David Nymans debutroman Nerverna: berättelsen om en familj är en varm och gripande historia om en dysfunktionell familj i ett folkhemssverige utan plats för de avvikande.

Handling: Året är 1942. När Ida Broman blir psykotisk och läggs in på sinnessjukhus förlorar maken Ivar kontrollen över tillvaron: han tvingas sälja sin lanthandel och lämna bort sin son. Trettio år senare, efter Idas död, återförenas far och son och försöker långsamt hitta tillbaka till varandra.

Om författaren: David Nyman har en bakgrund som prisad grafisk journalist på Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Född 1983 i Sörmland, uppväxt i Hälsingland, och med nästan tio år i Stockholm och Los Angeles bakom sig bor han nu i Malmö och arbetar som grafisk formgivare och frilansskribent.

Utdrag ur Nerverna av David Nyman

21 december 1941

”Harry, luta dig in, annars kommer du inte med.”

Harry sätter armbågarna vid tallriken och stöttar hakan i handflatorna.

”Pappa, var ska du sitta?”

”Jag ska ta kortet. Tyst nu, sitt stilla! Och så tittar ni in i kameran och ler. Beredda? Nu trycker jag!”

Vad Ivar Broman har drömt om är detta. Mitt på golvet i finrummet står ett ännu orört, dukat bord med lutfisk, revbens­spjäll, vört och skinka på fat. Tända stearinljus i röd­målade stakar, en broderad löpare med intakta vikveck. På varsin sida om bordet sitter de två som är hans familj. De stirrar rakt in i linsen.

Harry har dragit upp benen under sig på stolen och lutar sig fram över bordsskivan som han blivit tillsagd. Han har fyllt sju, men blicken är en treårings. Den har ett uttryck av obestämbar förväntan och högtidlig respekt inför att bli fotograferad. Det är inte mycket han är van vid än, pojken, eftersom han fortfarande är ett barn. Ivar Broman betraktar sin sons oförmåga att täcka över och dämma upp sina impulser, och han fylls av precis den ömhet han borde där han står framåtböjd bakom sin begagnade lådkamera på stativ.

Mittemot sitter Ida med rak rygg och händerna hårt tvinnade i knät.

Hon har satt upp håret i en strikt knut, strukit sin små­mönstrade finblus och veckat kjolen, och till skillnad från Harry – som rör sig oavbrutet – sitter hon fullständigt stilla för att inte göra bilden suddig och därmed förstöra den. Men Ivar ser genom linsen hur hon, utan att själv märka det, om och om igen stryker högerhandens knogar med vänstra tummen. Han ser också hur intensivt hon pressar samman knäna.

Så glider Harrys armbåge av bordskanten och han slår hakan i tallriken, så hårt att man hör käkbenet smälla i porslinet. En sekund av tystnad, sedan börjar han gråta och Ida störtar upp för att trösta honom.

Slutaren slår igen med ett klick och Ivar suckar.

”Jaha, då får vi ta en ny då.”

david-nyman

Den som letar efter en livsmedelsbutik längs riksettan, väster om Jönåker, hamnar sannolikt i Vilans handel. I närheten av kyrkan dyker den upp på vänster sida vägen, mitt i en koncentrerad plätt grönska strax efter en kurva. Man känner igen byggnaden på den dovt mattgröna färgen, men mest på de enorma skyltfönster som täcker gaveln mot vägen. På håll liknar fasaden ett stort ansikte: i mitten ytterdörren som en klumpig näsa, och på varje sida ett stort, transparent glasöga som på kvällarna lyser upp åkern på andra sidan vägbanan. Fasaden är oförändrad sedan huset byggdes. Inuti har mycket hänt.

Första halvåret efter att de tagit över butiken hade Ida kånkat på spannar med vatten från brunnen, innan Ivar slutligen givit med sig och lånat två tusen kronor för att kunna dra in ett rör med kallvatten i köket. När arbetet blev klart, en eftermiddag i slutet av augusti, hade hela familjen haft en liten invigning. Ida hade tittat på Ivar och skakat på huvudet som för att berätta hur sällsamt korkat det varit att spendera sådana summor på just henne. Sedan hade hon gått fram och vridit på kranen, och när vattnet kom applåderade hon. Ivar minns det tydligt. Kranen som rann, de små ljuden av glädje. Handflatorna som slog emot varandra. Han hade under lång tid fått betala av på lånet, men upplevt att det var värt besväret eftersom han kunnat skänka sin hustru en lättnad hon behövt. Så var det tänkt i ett äktenskap.

I mellandagarna kommer Ivar på sig själv med att ha roligt, trots att det är krig och ransonering. Harry har dragit en stor packlår av trä över huvudet och kryper runt i butiken så det ser ut som om lådan svävar fritt över plankgolvet. Eftersom sikten är obefintlig krockar han ganska snart med en vägg. Ivar skrattar så mycket att han tappar en liten bunt mjöl- och brödkuponger på golvet, men för sitt barns skull kämpar han fram allvaret och hjälper till att lösgöra honom från trälådan. Sedan inspekterar han skadorna.

”Det där är ingen fara. Vi blåser lite på det så går det över.”

Klockan på dörren plingar till och Ivar föser undan Harry från disken.

”Spring upp till mamma”, viskar han.

Harry går genom butikslokalen och försvinner utom synhåll in på kontoret och vidare genom det bakre lagerrummet. Snart hör Ivar hur han springer uppför trappan till familjens dubblett med vedspis på andra våningen. Det är en enkel bostad med dass på gården. Trappan leder upp till en övre hall med kök åt ena hållet och sovrum åt det andra. Parallellt ligger finrummet, i vilket de tillbringar julafton, nyårsafton samt jämna födelsedagar. I övrigt står det kallt och tomt.

Vid lunchtid låser Ivar butiken en stund och tar trappan två steg i taget. När han kommer upp sitter Ida och virkar vid köksbordet med Harry bredvid sig. Hon virkar året om. Under vår och sommar tillverkar hon grytlappar som säljs nere i butiken, mot höstkanten lägger hon om och gör i stället julstjärnor och små, rödvita skärmar till skomakarlampor med texten ”God helg”. Hennes korta fingrar passar för handarbete eftersom de är starka med tjock hud. Med dessa fingrar gör hon en ögla i änden av garnet och drar åt den hårt kring virknålen.

Medan Ivar gör en smörgås hör han henne säga till Harry: titta, nu stryper jag den. Och så stryper hon den, och kring skelettet bygger hon en död kropp av garn.

I skiftet mellan tjugo- och trettiotal brukade de cykla ned till IOGT-lokalen i Kolmården, Ivar och hans syster. Det var inte särskilt långt, men kallt även på sommaren – vinden drog in hårt från Bråviken och Margit fick snöra ihop kjolen ovanför knäna så den inte skulle åka upp på ett helt osedligt sätt.

De gick tillsammans på alla lördagsdanser. Till viss del för att de inte hade någon annan, men mest för att de oftast valde varandra även när de hade alternativ. Det var väl erfarenheterna de delade, trodde Ivar. Det ordlösa igenkännandet han kände sig trygg i. Men också att friheten, när de kom utanför huset och inte svarade inför resten av familjen, blev så påtaglig när han kunde visa upp den för någon som fullständigt förstod. Ivar blev finurligt ansvarslös, detta drag som låg så långt bortom honom själv, och Margit fnissade eftersom hon kunde jämföra med hur han annars var. En liten lucka uppstod, så kunde man uttrycka det, och de tog tillvara på den så väl de kunde.

De cyklade alltså ned till Kolmården denna lördag precis som så många gånger förr. Ivar med fötterna på pakethållaren i nedförsbackarna, i en sorts projektilliknande pose, Margit med tygsjok flaxande efter kroppen och skrattet kluckande ur halsen. Klockan hade hunnit bli åtta, och solen höll långsamt på att försvinna när de parkerade i gyttret av cyklar utanför IOGT och gick in.

Det fanns ingen anspänning eller förväntan hos dem. Hit kom alltid samma människor i samma konstellationer och alla kände varandra. Här smög man ned en skvätt brännvin i lemonaden utan en tanke på vad bokstäverna IOGT stod för. Det var problemet med en liten ort som deras: man blev sällan överraskad. Ivar hade på en rak fråga kunnat förutspå hela kvällen. Vem som skulle säga vad till vem, vem som skulle kräkas bakom knuten vid vilken ungefärlig tid. Vem som skulle åka hemåt på vems pakethållare med armarna hårt om dennes midja och vem som skulle cykla hem ensam.

De hälsade på några bekanta vid entrén och tog sedan en tyst lov runt lokalen. I mitten hade man rensat undan bord för dans, och längs med salens kanter stod små grupper av gäster vid lemonadbord och mumlade. Det var glesare mellan människorna än annars, tystare i samtalen eftersom det ännu var tidigt. Margit stötte på en bekant och fastnade i rummets bortre ände, så Ivar gick ensam vidare inåt. Vid ett av lemonadborden stod någon han tyckte sig känna igen med ryggen mot: grannflickan Sonja som han lekt med som barn. Och eftersom han var på ett fritt och strålande humör bestämde han sig för att skoja med henne.

Det var i detta sekundkorta misstag allt tog sin början. Ivar som böjde sig fram mot flickans öra – en flicka som inte alls var Sonja, utan Ida – och ropade ”bu!”. Ida som ryckte till så kraftigt att hon hällde ut lemonad över hela sin klänning och sedan tappade muggen som krossades mot golvet. Ivars blanka min av djup förvåning.

”Ojdå.”

Det är de överens om att han sa i den kompakta tystnad som uppstod efter braket. De är också ense om att det kanske inte var det absolut bästa han hade kunnat säga med tanke på situationen.

Men medan han under vilda ursäkter hjälpte henne att, så respektfullt han kunde, torka bort den klibbiga lemonaden, hände något ingen av dem var beredd på: ett trevande tycke uppstod. När servetterna var förbrukade och de kommit fram till att ingenting mer fanns att göra bjöd han upp, och hon sa ja. Det är historien de brukar berätta om någon möjligen frågar.

Och så dansade de. Ivar var trots allt vid gott mod på sitt tysta men varma sätt, och han gjorde sitt bästa för att underhålla den försiktigt vänliga unga kvinna som han nyss trott var någon annan. Han var nyfiken. Hon pratade en annan dialekt – var det värmländska? – och var alltså inte från trakten. Hon talade sparsamt om sig själv, och han var ovan vid att inte kunna placera människor.

Denna första kväll ägnade han alltså åt att, på ett inte alltför påträngande sätt, ta reda på så mycket som möjligt om Ida Andersson medan han försökte bjuda upp så ofta han fick tillfälle. Hon var lika gammal som han, från Karlskoga. Dotter till en målarmästare och här som husa åt en gammal prästänka. Det var det grundläggande. Han kunde även registrera synligare information: hon var dämpad men försiktigt plirig, skarp och glad i hemlighet, och hon verkade ha en svårare sida som han inte skulle bli klok på förrän flera år senare, när det redan var för sent. Den här kvällen tyckte han snarare att hon strålade mer av den anledningen.

Om Ivar, när han tog henne om midjan och de skred ut på golvet för sista gången, lyckats ta mod till sig och frågat om de kunde ses igen, hade deras respektive bilder av varandra kanske blivit mer realistiska. När han nu tänker tillbaka målar han ibland upp ett alternativt scenario: de hade kanske setts några dagar senare, magin varit försvunnen och Harry aldrig fötts. Men nu blev det inte så. Ivar stod i stället stum och vaggade på dansgolvet utan att kunna förmå sig att fråga, de skildes åt utanför IOGT-lokalen och sågs sedan inte på månader. De höll varandra nära i tanken under den tiden, lät fantasin fylla de håligheter som fakta inte kunde täta, och vävde in varandra i sina planer. När han äntligen tog omvägen förbi prästgården under pinsamt ihåliga förevändningar, och de såg varandra igen, var det genom en hinna av falska föreställningar.

I klara, mörka stunder ser Ivar numera deras förälskelse för vad den var: ung och hjälplös, delvis lögn men också helt och hållet äkta. Och han kan tänka att det är vackert, men att kärleken borde vara förbehållen vuxna.

Fakta

En sida till? Fortsätt läs!