Paula Hawkins: ”Mina böcker handlar om outsiders”
Författarna

Paula Hawkins: ”Mina böcker handlar om outsiders”

”Kvinnan på tåget” gjorde Paula Hawkins till en av världens främsta spänningsförfattare. Succén var enorm, och nu är hon aktuell med sin tredje bok. För SelmaStories berättar hon om ”Ur förtärande eld”, maktrelationer och kvinnor som inte möter samhällets förväntningar.

Av: Elsa Sjögren
Publicerad: 27 augusti 2021

”Kvinnan på tåget” gjorde Paula Hawkins till en av världens främsta spänningsförfattare. Succén var enorm, och nu är hon aktuell med sin tredje bok. För SelmaStories berättar hon om ”Ur förtärande eld”, maktrelationer och kvinnor som inte möter samhällets förväntningar.

23 miljoner sålda exemplar, 13 veckor i topp på New York Times bästsäljarlista och en storfilm med Emily Blunt i huvudrollen. Den psykologiska thrillern Kvinnan på tåget blev en enorm succé världen över och förändrade Paula Hawkins liv. Sex år senare är den bästsäljande författaren aktuell med sin tredje bok, Ur förtärande eld, som ges ut samtidigt i ett flertal länder.

Romanen inleds med att en ung man hittas mördad på en husbåt på Regent’s Canal i London. Läsaren får stifta bekantskap med tre kvinnor som kände honom: Laura, som tillbringade natten i husbåten. Carla, hans moster som redan sörjer en annan familjemedlems plötsliga död. Och Miriam, den nyfikna grannen som inte berättar allt hon vet för polisen.

Idén till romanen började med karaktären Laura, som efter en tidigare hjärnskada kämpar med bland annat bristande impulskontroll.
– Hon var någon som jag hade tänkt på länge. Någon med särskilda utmaningar som leder till att hon beter sig på ett visst sätt. Jag visste att jag ville skriva om den karaktären, men jag visste inte vad berättelsen var, säger Paula Hawkins.

Laura har en fysisk funktionsnedsättning, förklarar Paula, men den är inte omedelbart märkbar för andra. Det gör att människor dömer Laura utan att förstå varför hon beter sig som hon gör.
– Hon har en tendens att göra dumma saker och ta dåliga beslut. På grund av det är hon ganska utsatt som person. Det var intresserat att utforska hur ens liv skulle vara med sådana svårigheter. Det är inte hennes fel att hon är på det viset, hon har bara haft otur.

“Hur mycket kan vi förvänta oss att människor förlåter?”

Effekter av trauman

Laura är inte den enda som kämpar med sår från det förflutna. Även Miriam och Carla bär på erfarenheter av trauma och sorg som på olika sätt påverkar deras liv och relationer.
– Miriams ärr är emotionella och hon har uppenbarligen inte återhämtat sig från det som hände henne, hon har inte bearbetat det alls. Hon försöker bearbeta det genom att skriva en memoar men den berättelsen tas ifrån henne, säger Paula och fortsätter:

– Sedan har vi Carla som har varit med om en fruktansvärd tragedi. Man borde känna sympati för henne, men eftersom hon reagerar på ett sätt som vi inte förväntar oss att ett offer för en tragedi ska reagera på så gör man inte riktigt det. Det intressanta är hur dessa människor hanterar de oförrätter som begåtts mot dem. Hur mycket kan vi förvänta oss att människor förlåter?

Promenader vid kanalen

Paula bor söder om Regent’s Canal i London och promenerar mycket i området, tittandes på båtarna. Under en av dessa promenader fick hon idén att placera handlingen i en av husbåtarna.
– De flesta är fina och välskötta men ibland ser man någon lite halvt förfallen och nedsjunken. De ligger mitt i staden och är omringade av tjusiga hus men det är som en egen märklig liten by, säger hon.

“Vi lever fortfarande i en värld där kvinnor förväntas vara vackra och göra andra till lags, sympatiska och omvårdande.”

Ur förtärande eld handlar till stor del om maktrelationer, de som har makt över andra och de som saknar makt. Laura och Miriam känner sig båda maktlösa. De är fattiga i en rik stad och saknar det sociala kapital som till exempel Theo, Carlas man, har. Theo använder sig av en annan persons historia för att skriva en egen bok och Paula väcker frågor om vem som har rätt att berätta en historia.
– Vi författare hämtar berättelser från alla möjliga platser, men har vi verkligen rätt att göra det? Att ta någon annans berättelse och förmedla vidare den? Jag vet var gränsen går för mig, men jag vet inte hur jag ska formalisera den.

I Kvinnan på tåget är huvudkaraktären Rachel en opålitlig berättare: hon har ett alkoholmissbruk, får minnesluckor och gör dumdristiga saker och väcker, åtminstone till en början, känslor av frustration hos läsaren. Kvinnor som enligt samhällets förväntningar beter sig avvikande är återkommande i Paulas författarskap.
– Alla mina böcker handlar om outsiders. Personer – särskilt kvinnor – som inte möter samhällets förväntningar på dem. Som gör saker de inte borde göra. Vi lever fortfarande i en värld där kvinnor förväntas vara vackra och göra andra till lags, sympatiska och omvårdande. Jag är intresserad av karaktärer som inte vill göra det, inte kan göra det eller som har försökt och misslyckats. Hur dömer samhället dem? Hur påverkar det ditt liv?

Skrev feelgood under pseudonym

Paula Hawkins är född i Zimbabwe och flyttade till Storbritannien som tonåring. Hon arbetade som journalist i 15 år innan hon började skriva skönlitteratur. Hennes första böcker publicerades under pseudonym och var romantiska feelgood-romaner, skrivna på beställning av förlaget.
– Jag kände mig inte helt bekväm i den genren. Det var inte sådant jag själv läste och berättelserna kändes inte rätt för mig. De blev hela tiden mörkare. Trots att de skulle vara feelgood-romaner hände det hela tiden hemska saker, säger hon.

“Jag tycker att den tragiska sidan av livet är betydligt mer intressant.”

Efter den fjärde boken la hon ner feelgoodförsöken. När hon sedan började skriva på vad som skulle bli ”Kvinnan på tåget” kändes det helt annorlunda.
– Jag var mycket mer engagerad i det eftersom det var en mörk berättelse. Jag tycker att den tragiska sidan av livet är betydligt mer intressant.

Kvinnan på tåget gavs ut 2015 och förändrade Paulas liv drastiskt. Hon reste i nästan tre år för att prata om boken, först i samband med den inbundna utgåvan, sedan för filmen och slutligen för pocketutgåvan.
– Jag hade ganska svårt att skriva under de åren. Jag skrev min andra bok I djupt vatten, men det var knepigt. Sedan den gavs ut har allting lugnat sig en del, och under de senaste ett och ett halvt åren har såklart ingen kunnat resa.

Hon beskriver skrivprocessen för de tre böckerna som väldigt olika. Hon skrev Kvinnan på tåget snabbt, det var en linjär process med en tydlig riktning. Att jobba sig in i berättelsen i Ur förtärande eld har varit en längre process. Men skrivandet är fortfarande utmanande.
– Jag tror att jag har blivit bättre på att skriva karaktärer man kan känna igen sig i och har en något större bredd. Men det har inte blivit enklare att skriva. Jag trodde att det skulle bli det, men det är fortfarande utmanande. Varje bok har sina utmaningar, för den här handlade det om att hitta rätt berättelse för dessa karaktärer och sätta ihop det på ett bra sätt.

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!