Vi tar hissen ner till Mariatorgets tunnelbaneperrong. Pappa skryter om att han är smart som inte väljer trappan:
– Där ser du att jag är försiktig!
Jag säger att det är jättebra och ser min egen reflektion i hissens fönster. Mitt ansikte ser annorlunda ut med glasögon, jag har nyss haft en ögoninfektion så jag vill inte ha på mig linser. Det blir lite stelt mellan oss, vi är inte vana vid att stå tillsammans i tunnelbanehissar.
– Så, vad jobbar du med? frågar han för att bryta tystnaden.
Jag tittar chockat upp, mumlar att jag framförallt läser in ljudböcker, att jag ibland är skådis, att jag skriver.
– Aha … Han tittar ut genom hissens fönster.
Det kliar i kroppen. Nu vill jag att hissen stannar. Väl på perrongen fångar jag hans blick.
– Pappa, du vet att jag är din dotter va?
Han hajar till.
– Åh förlåt, jag kände inte igen dig med de där glasögonen.
Jag spänner ögonen i honom.
– Du får glömma allt, men inte mig.
– Jag lovar.
Jag tar hans hand i min, är både varm och arg när vi går in i tunnelbanan. Vi sätter oss mittemot varandra och jag proppar ner glasögonen i ryggsäcken bland böcker och annat. Ser på honom, utan glasögon blir han lite suddig. Han ler. Han känner igen mig.
Ur Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin.