Rachel Cusk: "Jag är tagen av skandinaviska läsare"

Egentligen är det alltid berättelser som styr våra liv. Berättelserna om våra upplevelser formar oss till de personer vi är, bär oss framåt, placerar oss i unika rum tillsammans med andra. Just detta fångar Rachel Cusk i sin romantrilogi Konturer, Transit och Kudos som de senaste åren väckt enorm uppmärksamhet och hyllats precis överallt, kanske särskilt i Skandinavien.

Författaren själv bor i England och har ett långt skrivande liv bakom sig med ett antal hyllade romaner och essäer, men fick sitt stora internationella genombrott  med den senaste trilogin, som jämförts med bland andra Sebald, Aleksejevitj, och Virginia Woolf.

Berätta vad du har för mål med dina böcker? 

– Jag försöker förändra förutsättningarna för det traditionella narrativet för att kunna ge nya perspektiv på upplevelser i vår tid. Jag undersöker tankar och idéer som det är svårt att få grepp om i konventionell litteratur: förlust, tystnad, lyssnande. Bland annat.

Böckernas form är ganska specifik, Cusk låter karaktärerna själva berätta historier istället för att historierna utspelar sig i boken. Huvudpersonen Faye blir lyssnaren som tar emot och det vi får veta om henne kommer till som en spegling av de andras berättelser.

– Berättaren är ingen mindre eller mer än andra i böckerna men hon är en författare. Jag försöker genom henne hitta ett sätt att beskriva och diskutera en ny sorts kvinna, ett nytt sorts kvinnligt utrymme som är mindre förbestämt av konventionell kvinnlig identitet.

Allt utspelar sig i ett tillfälligt utrymme: på flygplan, hotell, mässhallar… Medan berättelserna som hörs talar om identitet, hem, familj, allt som vi definierar som ”livet.”

Varför blev det en trilogi? 

– Jag visste vad jag ville visa redan från början och skrev först klart Konturer – men efter den kände jag att jag nyss påbörjat något som väckte många obesvarade frågor. Då blev det två böcker till. Men nu är det definitivt slut, det förstår alla som läst.

Vem skriver du för?

– Jag skriver för individer, och folk som ser sig själva som individer. När jag möter läsare märker jag att de nu är mycket yngre än tidigare läsare jag haft, många unga kvinnor. Jag har också varit väldigt tagen av skandinaviska läsare, ett enormt intresse med journalister som rest till mig. De som intervjuar mig gör det för att de själva hittat något i boken som blivit ett sorts uppvaknande, och när jag hör det får jag så mycket energi. Att det jag skriver kan hjälpa andra på något sätt, att det kan kännas så nödvändigt och angeläget, är en väldigt bra anledning att skriva en bok.

Hur ser du på dina stora internationella framgångar, hur påverkar de ditt framtida skrivande?

– Jag är så inne i min egen bubbla, och kan inte ta mig an framgångarna och pratet om mig för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men jag märker framgångarna genom mina barn, de går på universitet och många i deras värld läser mina böcker nu. När mina tidigare verk kritiserades hårt i England var det en mycket tung tid för dem så det här är ju en sorts omvändning, på ett positivt sätt.

Hur ser du på skrivprocessen?

– Den är för mig en plats och tid då jag verkligen gör det jag vill, en väldigt unik upplevelse som inte händer så ofta. Min stora utmaning är att möta mina egna förväntningar på att allt jag skriver ska vara totalt originellt och innehålla ett grepp om sanningen. Det är så lätt att upprepa sig själv och skriva samma bok som man gjort innan. Jag tycker om att skriva när jag uppnår känslan av att skapa något värdefullt – men resten, vägen dit, är ganska tung.

Vad läser du själv? 

– Jag tycker det är svårt att läsa själv. Men min dotter uppmuntrar mig att läsa science fiction och nyligen läste jag en bok av Philip K Dick som var helt fantastisk, så jag måste nog läsa mer. Jag läser essäer, filosofi, pjäser och önskar att jag var bättre på att läsa poesi. Och jag önskar att det fanns mer översatta böcker. Det är så irriterande att så få europeiska böcker översätts till engelska, medan så många engelska böcker översätts till alla möjliga språk. Om jag hade pengar är det vad jag skulle göra, hitta ett sätt att knyta samman författare och översättare.