Smygläsning: Världen utan dig av Jill Santopolo
Smygläsning: Världen utan dig av Jill Santopolo
Böckerna

Smygläsning: Världen utan dig av Jill Santopolo

Av: Stephanie Tärnqvist
Publicerad: 07 september 2017

Lucy och Gabe blir hejdlöst förälskade när de möts för första gången, den 11 september 2001. Efter terrorattacken bestämmer de sig båda för att inte kasta bort sina liv. Det som följer är en resa som för dem samman och sliter dem isär om och om igen under åren. När Gabe blir fotograf i Mellanöstern gör Lucy karriär, bildar familj och skapar sig ett liv i New York. Världen utan dig är en roman om kärlek, drömmar, begär, svartsjuka, svek och försoning. Om vad vi är villiga att offra för kärlek och om hur långt vi kan gå för att följa våra drömmar. Vi bjuder på smygläsning ur boken! Läs även vår intervju med Jill Santopolo här.

Författare: Jill Santopolo
Svensk översättning: Emö Malmberg

Vissa föremål ser ut som om de har bevittnat historia. Jag brukade föreställa mig att träbordet som vi satt runt under Kramers Shakespeare-seminarier när vi gick sista året på Columbia var lika gammalt som universitetet självt – att det hade stått i rummet sedan 1754, kanterna nötta och släta efter några hundra år bland studenter som vi. Så var det förstås inte, men det var i alla fall så jag föreställde mig det, att studenter hade suttit kring bordet under frihetskriget, inbördeskriget, båda världskrigen, krigen i Korea, Vietnam och Persiska viken.

Det är lustigt, hade någon frågat mig vilka fler som var där den dagen, hade jag nog inte kunnat svara på det. Jag som alltid brukade kunna se deras ansikten tydligt framför mig, men nu tretton år senare minns jag bara dig och professor Kramer. Jag kommer inte ens ihåg namnet på lärarassistenten som kom inspringande för sent, senare än du till och med.

Du log mot mig, en smilgrop skymtade som hastigast till när du drog av dig Diamondbacks-kepsen och stack den i bakfickan. Din blick landade på den lediga platsen bredvid mig, sedan gjorde du också det.

Kramer hade just avslutat uppropet när du öppnade dörren. Du log mot mig, en smilgrop skymtade som hastigast till när du drog av dig Diamondbacks-kepsen och stack den i bakfickan. Din blick landade på den lediga platsen bredvid mig, sedan gjorde du också det.

»Och du heter ?« undrade Kramer medan du grävde runt i ryggsäcken efter block och penna.

»Gabe«, sa du. »Gabriel Samson.«

Kramer tittade ner i listan och bockade av ditt namn. »Låt oss försöka komma i tid resten av terminen, mr Samson«, sa han. »Lektionen börjar klockan nio. Vi kanske till och med skulle försöka komma i god tid.«

Du nickade och Kramer började prata om tematiken i Julius Caesar.

»’Vi stå på höjden, färdiga att nedgå’«, läste han. »’Det ges en ebb och flod i menskors öden  /  Begagnad, leder floden fram till lyckan  /  Försummad, strandar lifvets hela resa  /  På grund och blinda klippor och elände  /  Högt vatten vi ha nu och flyta lätt  /  Men passa vi ej på och följa strömmen  /  Så kan vår hela laddning gå förlorad.’ Jag utgår ifrån att ni har läst på. Vem kan säga något om vad det är Brutus vill säga om ödet och den fria viljan ?«

Jag glömmer aldrig det stycket, för sedan den dagen har jag alltid undrat om det var förutbestämt att vi skulle träffas på Kramers Shakespeare-seminarium. Om det är på grund av ödet eller den fria viljan som vi har hållit kontakten alla dessa år. Eller om det är en kombination av båda, om vi har passat på att följa strömmen.

Kramer hade slutat prata. En del tittade ner och några började bläddra lite i texten framför dem. Du drog fingrarna genom dina lockar, men de studsade genast tillbaka.

»Ja, alltså …« började du och hela klassen inklusive jag tittade på dig.

Men du hann aldrig avsluta meningen.

Lärarassistenten, vars namn jag alltså glömt, kom rusande in i rummet. »Ledsen att jag är sen«, sa hon. »Ett flygplan har tydligen åkt rätt in i ett av tvillingtornen. Jag såg det på tv precis när jag skulle gå hemifrån.«

Ingen av oss förstod innebörden i det hon sa, inte hon heller.

»Var piloten berusad ?« frågade Kramer.

»Jag vet inte«, svarade assistenten och slog sig ner vid bordet. »Jag väntade, men nyhetsuppläsaren hade ingen mer information. De sa att det var ett slags propellerplan.«

Om det hade hänt i dag skulle alla våra telefoner ha lyst upp. Det hade varit Twitter- och Facebook-pling och pushnotiser från New York Times. Men kommunikationen var inte lika omedelbar då och Shakespeare lät sig inte avbrytas bara så där. Vi ruskade av oss det och Kramer fortsatte att prata om Julius Caesar.

Om det hade hänt i dag skulle alla våra telefoner ha lyst upp. Det hade varit Twitter- och Facebook-pling och pushnotiser från New York Times. Men kommunikationen var inte lika omedelbar då och Shakespeare lät sig inte avbrytas bara så där. Vi ruskade av oss det och Kramer fortsatte att prata om Julius Caesar. Medan jag gjorde anteckningar såg jag fingrarna på din högra hand omedvetet gnida ådringen på bordsskivan. Jag klottrade en skiss av din tumme med ojämn nagel och trasigt nagelband. Jag har kvar anteckningsblocket någonstans, i en låda full med kursmaterial till grundkurserna i litteratur­vetenskap och modern kulturhistoria. Jag är säker på att det ligger där.

Jag glömmer aldrig vad vi sa när vi lämnade Philosophy Hall. Även om orden inte var så märkvärdiga har samtalet etsat sig fast i mitt minne som en del av den dagen. Vi började gå ner för trapporna tillsammans. Inte direkt tillsammans, men bredvid varandra. Luften var klar, himlen var blå – och allt var förändrat. Vi visste bara inte om det än.

Runtomkring oss pratade folk i munnen på varandra.

»Tvillingtornen har rasat !«

»All undervisning är inställd !«

»Jag vill lämna blod. Någon som vet var man kan lämna blod ?«

Jag vände mig mot dig. »Vad är det som händer ?«

»Jag bor på East Campus«, sa du och pekade mot ditt studenthem. »Kom, vi går och tar reda på det. Du heter Lucy, eller hur ? Var bor du ?«

»Hogan«, svarade jag. »Och ja, jag heter Lucy.«

»Trevligt att träffas. Jag heter Gabriel.« Du sträckte fram handen. Mitt i kaoset skakade vi hand och jag tittade upp på dig. Din smilgrop blev synlig igen. Dina ögon lyste blå. Det var första gången jag tänkte : Han är vacker.

Vi gick bort till din lägenhet och följde nyhetssändningarna på tv tillsammans med dina rumskamrater Adam, Scott och Justin. På skärmen såg vi kroppar dyka från byggnader, svartnade högar av bråte som skickade röksignaler mot himlen och de två tornen som kollapsade. Förödelsen var förlamande. Vi stirrade på bilderna, oförmögna att ta in verkligheten. Det faktum att allt hände i vår egen stad, bara en dryg mil från där vi befann oss, att det var människor – riktiga människor – hade inte sjunkit in än. I alla fall inte hos mig. Det kändes så långt borta.

Våra mobiler fungerade inte. Du använde studentlägenhetens fasta telefon för att ringa din mamma i Arizona och tala om att allt var bra med dig. Jag ringde mina föräldrar i Connecticut och de ville att jag skulle komma hem. De hade en bekant vars dotter arbetade i World Trade Center och som inte hade hört av sig än. Någon annan hade en kusin som var på frukostmöte på Windows on the World i norra tornet.

»Det är säkrare utanför Manhattan«, sa min pappa. »Tänk om det finns mjältbrand ? Eller något annat kemiskt stridsmedel ? Nervgas ?«

Jag talade om för honom att tunnelbanan var avstängd. Antagligen tågtrafiken också.

»Jag kommer och hämtar dig«, sa han. »Jag hoppar in i bilen nu med en gång.«

»Pappa, jag klarar mig«, sa jag. »Jag är med några vänner. Vi mår bra. Jag ringer senare.« Det kändes fortfarande helt overkligt.

»Om jag var terrorist skulle jag släppa en bomb på oss«, sa Scott när jag lade på luren.

»Vad fan säger du ?« sa Adam. Han väntade på att höra från sin morbror som jobbade inom polisen.

»Sett ur en rent akademisk synvinkel …« fortsatte Scott, men han kom inte längre.

»Håll käften«, sa Justin. »Jag menar allvar. Det är inte läge.«

»Jag kanske ska gå«, sa jag då. Jag kände ju egentligen inte dig och jag hade just träffat dina vänner. »Mina rumskompisar undrar nog var jag är.«

»Ring dem«, sa du och räckte mig telefonen igen. »Och säg att du ska upp på taket till Wien Hall. Säg att ni kan träffas där om de har lust.«

»Vart skulle jag gå, sa du ?«

»Med mig«, sa du och fingrade frånvarande på min fläta. Det var en intim gest, en sådan man gör efter att gränserna för den privata sfären har suddats ut. Som att äta från någon annans tallrik utan att fråga. Och plötsligt kände jag mig förbunden med dig, som om din hand på mitt hår betydde något mer än bara nervösa fingrar.

Flera år senare bestämde jag mig för att donera mitt hår. När hårfrisörskan gav mig den avklippta flätan invirad i en plastpåse och den såg ännu mörkare brun ut än vanligt, då tänkte jag på det ögonblicket. Trots att du var långt, långt borta kändes det som ett svek, som om jag klippte av vårt band.

Men då, den där dagen, insåg du plötsligt vad du just hade gjort och din hand föll ner i knäet. Du log mot mig igen, men den här gången nådde leendet inte ögonen.

Jag ryckte på axlarna. »Okej«, sa jag.

Det kändes som om världen gick i tusen bitar, som om vi hade trätt in genom en sprucken spegel till en sönderbruten värld där inget längre var begripligt, där alla våra sköldar var sänkta, våra murar rivna.

Det kändes som om världen gick i tusen bitar, som om vi hade trätt in genom en sprucken spegel till en sönderbruten värld där inget längre var begripligt, där alla våra sköldar var sänkta, våra murar rivna. Det var en plats där det inte fanns någon anledning att säga nej.

Vi tog hissen upp till elfte våningen i Wien Hall och du öppnade ett fönster i ena änden av studenthemmets korridor. »Det var någon som visade mig det här när vi gick andra året«, sa du. »Utsikten över New York är helt fantastisk här uppifrån.«

Vi klättrade ut genom fönstret och upp på taket och jag blev helt stum. Röken bolmade upp från Manhattans sydligaste spets. Hela himlen färgades grå, staden var höljd i aska.

»Åh herregud«, sa jag och mina ögon fylldes av tårar. Jag mindes hur det hade sett ut. Såg det negativa utrymmet där tvillingtornen hade stått. Då slog det mig till sist. »Det fanns folk i de där byggnaderna.«

Din hand hittade min och höll den hårt.

Där stod vi och stirrade på förödelsen medan tårar rann ner för bådas kinder. Jag vet inte hur länge vi blev stående så. Det måste ha funnits andra där uppe på taket också, men jag har inget minne av dem. Bara av dig. Och av röken. Den letade sig in i min hjärna.

»Vad händer nu ?« viskade jag till slut. Synen fick mig att inse omfattningen av attacken. »Vad gör vi ?«

Du tittade på mig, våra ögon var fortfarande våta av tårar och våra blickar låste sig vid varandras med en magnetisk kraft som stängde ute resten av världen. Din hand smög sig runt min midja och jag sträckte mig på tå för att möta dina läppar. Vi pressade våra kroppar mot varandra som om det skulle skydda oss mot allt som nu kunde hända. Som om den enda trygga platsen just nu var i din famn med läpparna tryckta mot dina. I samma ögonblick som din kropp omslöt min var det så jag kände mig – trygg, innesluten i värmen och styrkan från dina armar. Dina muskler spelade under mina handflator och jag begravde fingrarna i ditt hår. Du virade min fläta runt din hand och drog mitt huvud bakåt. Och jag glömde bort världen. I det ögonblicket fanns bara du.

I flera år efteråt hade jag dåligt samvete för det. Jag kände skuld för att vi kysstes första gången medan staden brann, skuld för att jag lät mig uppslukas av dig i den stunden. Men jag upptäckte efterhand att vi inte var ensamma. Folk har viskande berättat att de hade sex den dagen. Att de blev gravida. Förlovade sig. Sa jag älskar dig för första gången. Det är något med döden som får människor att vilja leva. Vi ville leva den dagen och jag klandrar oss inte för det. Inte längre.

När våra munnar släppte taget om varandra för att hämta andan lutade jag mitt huvud mot ditt bröst. Jag lyssnade på ditt hjärta och de regelbundna slagen skänkte tröst.

Gav mina hjärtslag dig tröst ? Gör de fortfarande det ?

Vi gick tillbaka till ditt studenthem eftersom du lovade mig lunch. Du sa att du ville gå upp på taket igen efter maten och ta med dig kameran för att ta bilder.

»För Spectators räkning ?« frågade jag.

»Tidningen ?« sa du. »Näe. Bara för min egen skull.«

I köket fångade en hög fotografier min uppmärksamhet – svartvita bilder tagna på olika ställen runtom universitets­området. Det var vackra och märkliga bilder som badade i ljus. Extrema närbilder av vardagsföremål som såg ut som modern konst.

»Var är den här tagen ?« frågade jag. Efter att ha gran­skat den en stund såg jag att det var en närbild av ett fågelbo som var byggt av vad som såg ut att vara tidningspapper och någons uppsats i fransk litteratur.

»Det var helt otroligt«, berättade du. »Jessica Cho – vet du vem det är ? Hon som sjunger a cappella. David Blums flickvän. Det var i alla fall hon som berättade att hon sett ett fågelbo byggt av en uppsats från sitt fönster. Så jag gick dit för att kolla. Jag var tvungen att hänga ut genom fönstret för att få rätt vinkel. Jess krävde att Dave höll fast mina fötter eftersom hon var rädd att jag skulle ramla ut. Men jag lyckades ta bilden.«

Efter den där historien såg jag på dig på ett nytt sätt. Du var våghalsig, modig, hängiven din konst. När jag tänker tillbaka misstänker jag att det var precis det du ville. Du försökte imponera på mig, men det insåg jag inte då. Jag tänkte bara : Wow. Jag tänkte : Han är fantastisk. Men det som var sant då, och som har varit sant så länge jag har känt dig, är att du ser det vackra i allt. Du lägger märke till sådant andra inte ser. Jag har alltid beundrat det hos dig.

»Är det det här du vill hålla på med ?« frågade jag och me­nade fotografierna.

Du skakade på huvudet. »Nej, det är bara på skoj. Min mamma är konstnär. Du skulle se vad hon kan göra – hon gör enorma abstrakta målningar, helt fantastiska. Men det hon tjänar pengar på är små solnedgångar i Arizona som hon säljer till turister. Det passar inte mig, jag vill inte skapa för att tjäna pengar.«

Jag lutade mig mot köksbänken och granskade resten av bilderna. Rostfläckar på en stenbänk, krackelerad ådring i marmor, en sönderfrätt ledstång i metall. Skönhet där jag aldrig hade trott att det fanns. »Är din pappa också konstnär ?« frågade jag.

Ditt ansikte slöt sig. Jag såg det så tydligt, det var som om en dörr stängdes bakom dina ögon. »Nej«, sa du. »Det är han inte.«

Jag hade råkat på en spricka i berget, en förkastning i jordskorpan som jag inte visste om. Jag lade det på minnet – jag höll på att kartlägga ditt inre landskap. Jag hoppades redan att det skulle bli en välbekant terräng där jag hittade utan att behöva tänka efter.

Du var tyst. Jag var tyst. Tv :n var fortfarande på i bakgrunden och jag hörde reportrarna prata om Pentagon och flygplanet som störtade i Pennsylvania. Fasan över det som hänt sköljde över mig på nytt. Jag lade ner dina bilder. Det kändes sjukt att ägna sig åt skönheten i dem då. Men så här i efterhand tänker jag att det kanske var helt rätt sak att göra.

»Sa du inte att vi skulle äta lunch ?« frågade jag trots att jag inte var hungrig, trots att tv-bilderna fick det att knyta sig i magen.

Dörren bakom dina ögon öppnades igen. »Just det«, sa du och nickade.

Allt du hade hemma var ingredienser till nachos. Utan att tänka så mycket på det började jag skiva tomater och öppnade en burk bönor med en rostig konservöppnare medan du lade upp tortillachipsen på ett engångsfat av aluminium och rev ner ost i en kantstött frukostskål.

»Och du då ?« sa du som om samtalet inte hade bytt spår.

»Va ?« Jag tryckte ner konservburkslocket på ena sidan för att pilla loss det.

»Är du konstnär ?«

Jag lade ner metallocket på diskbänken. »Nej«, sa jag. »Det mest kreativa jag gör är att skriva sagor till mina rumskompisar.«

»Om vadå ?« frågade du med huvudet på sned.

Jag tittade ner så att du inte skulle se mig rodna. »Det här är så pinsamt«, sa jag. »De handlar om en minigris som heter Svinto som av misstag blir antagen till ett college för kaniner.«

Du skrattade till förvånat. »Svinto. En gris«, sa du. »Jag fattar. Fyndigt.«

»Tack«, sa jag och tittade upp igen.

»Är det vad du vill göra efter examen ?« Du hade plockat ner en burk salsa och slog locket mot bänkskivan för att lossa på det.

Jag skakade på huvudet. »Jag tror inte att marknaden för sagor om grisen Svinto är så stor. Jag funderar på att jobba med reklam, men nu när jag säger det så låter det bara dumt.«

»Varför skulle det vara dumt ?« frågade du och fick upp locket med ett plopp.

Jag såg bort mot tv :n. »Betyder det ens något ? Reklam ? Om det här var min sista stund på jorden och jag hade ägnat mitt vuxna liv åt att knåpa ihop annonskampanjer för att sälja … riven ost … eller nachos … Skulle jag känna att jag hade tagit vara på min tid ?«

Du bet dig i läppen. Dina ögon sa : Jag funderar. Jag lärde mig ytterligare lite om din topografi. Du kanske lärde dig lite om min. »Hur tar man vara på sin tid ?« frågade du.

»Det är det jag försöker ta reda på«, sa jag och tänkte högt. »Jag tror det handlar om att lämna ett avtryck – i positiv bemärkelse. Lämna jorden en smula bättre än den var innan.« Jag tror fortfarande på det, Gabe. Det är vad jag har strävat efter hela mitt liv och det tror jag att du också har gjort.

Jag såg något tändas i dina ögon. Jag visste inte riktigt vad det betydde. Jag kände dig inte så väl ännu. Men nu känner jag igen det ansiktsuttrycket. Det betyder att du byter perspektiv.

Du doppade ett chips i salsan och höll fram det.

»Vill du smaka ?« frågade du.

Jag bet av halva och du stoppade andra halvan i munnen. Dina ögon granskade mitt ansikte och fortsatte sedan ner längs hela min kropp. Jag kände hur du undersökte mig ur olika vinklar, från olika håll. När du var klar snuddade du vid mina kinder med fingertopparna och sedan kysstes vi igen ; den här gången smakade du salt och chilipeppar.

När jag var fem, sex år ritade jag på väggarna i mitt rum med röd krita. Jag tror inte jag har berättat det här för dig. Hur som helst, medan jag ritade hjärtan och träd och solar och månar och moln visste jag att jag gjorde något jag inte borde. Jag kände det i magen. Men jag kunde inte hejda mig, jag ville det så väldigt gärna. Mitt rum var inrett i rosa och gult, men rött var min älsklingsfärg. Det enda jag ville ha var ett rött rum. Jag måste ha ett rött rum. Att rita på väggen kändes fullkomligt rätt och samtidigt helt och hållet fel.

Det var så jag kände den dagen vi träffades. Att kyssa dig mitt i all tragedi och död kändes fullkomligt rätt och helt och hållet fel på samma gång. Men jag fokuserade på den delen som kändes rätt, det är så jag alltid gör.

Jag stack handen i bakfickan på dina jeans och du stack handen i min. Vi drog varandra närmare. Telefonen ringde inne i ditt rum, men du lät den ringa. Sedan ringde det inne i Scotts rum.

Några sekunder senare dök Scott upp i köket och harklade sig. Vi slet oss från varandra och såg på honom. »Det är ­Stephanie«, sa han. »Jag bad henne vänta.«

»Stephanie ?« undrade jag.

»Ingen«, svarade du samtidigt som Scott sa : »Hans ex.«

»Hon gråter«, sa Scott.

Du såg obeslutsam ut, din blick gick från Scott till mig och tillbaka till Scott. »Kan du säga att jag ringer om fem minuter ?«

Scott nickade och lämnade köket. Du grep tag i min hand och flätade ihop dina fingrar med mina. Våra ögon möttes så där som de hade gjort uppe på taket och jag kunde inte slita bort blicken. Hjärtat bultade snabbare. »Lucy«, sa du och fick mitt namn att låta fyllt av åtrå. »Jag vet att du är här och att det låter märkligt, men jag borde ringa henne och höra att allt är bra. Vi var ihop hela förra året och gjorde slut för bara en månad sedan. Den här dagen …«

»Jag fattar«, sa jag. Och på något konstigt vis fick det mig att till och med tycka bättre om dig, att du fortfarande brydde dig om henne även om ni inte var tillsammans längre. »Jag borde ändå gå tillbaka till mina rumskompisar«, sa jag trots att jag inte alls ville gå. »Tack för …« Jag började meningen utan att veta hur jag skulle avsluta den, och sedan kunde jag inte.

Du kramade mina fingrar. »Tack för att du fick den här dagen att handla om något mer«, sa du. »Lucy. Luce. Luz betyder ljus på spanska, eller hur ?« Du gjorde en paus och jag nickade. »Tack för att du fyllde en mörk dag med ljus.«

Du hade satt ord på känslorna jag inte kunde uttrycka. »Du gjorde samma sak för mig«, sa jag. »Tack.«

Vi kysste varandra igen och jag hade svårt att slita mig från dig. Det var så svårt att gå.

»Jag ringer dig senare«, sa du. »Jag slår upp ditt nummer i katalogen. Och jag beklagar att det inte blev någon lunch.«

»Var rädd om dig«, sa jag. »Vi kan alltid äta nachos en annan gång.«

»Det låter bra«, sa du.

Och jag gick och undrade om det var möjligt att en av de värsta dagarna jag någonsin varit med om också kunde innehålla en liten smula av något bra.

Och jag gick och undrade om det var möjligt att en av de värsta dagarna jag någonsin varit med om också kunde innehålla en liten smula av något bra.

Du ringde några timmar senare, men det var inte det samtal jag hade hoppats på. Du sa att du var ledsen, jätteledsen, men du och Stephanie hade blivit tillsammans igen. Hennes äldste bror var saknad – han arbetade i One World Trade – och hon behövde dig. Du sa att du hoppades att jag förstod och tackade mig än en gång för att jag hade bringat ljus till denna fruktansvärda eftermiddag. Du sa att det hade betytt mycket för dig att jag var där. Och så bad du om ursäkt en gång till.

Jag borde inte ha blivit så knäckt, men det blev jag.

Jag pratade inte med dig resten av höstterminen. Eller vår­terminen heller, för den delen. Jag bytte plats i Kramers klassrum så att jag slapp sitta bredvid dig. Men jag lyssnade varje gång du pratade om skönheten i Shakespeares språk och bilder – till och med i de otäckaste scenerna.

»’O ve’«, läste du högt, »’en purpurström af varma blodet  / Liksom ett källsprång upprördt utaf vinden  / På dina rosenläppar höjs och sänks.’« Allt jag kunde tänka på var dina läppar och hur de kändes när de pressades mot mina.

Jag försökte glömma den dagen, men det var omöjligt. Jag kunde inte glömma vad som hade hänt New York, USA, ­människorna i tornen. Och jag kunde inte glömma det som hade hänt mellan oss. Än i dag när folk frågar »Var du i New York när tornen kollapsade ?« eller »Var var du den dagen ?« eller »Hur var det i New York då ?« är du det första jag tänker på.

Det finns ögonblick som ändrar en människas riktning i livet. För många av oss som bodde i New York blev den 11 september ett sådant ögonblick. Vad jag än hade gjort den dagen hade det fått betydelse, det hade etsat sig fast i min hjärna, präntats in i mitt hjärta. Jag vet inte varför jag träffade dig den dagen, men jag vet att eftersom jag gjorde det blev du en del av min egen historia för all framtid.

Foto: Shutterstock

Köp boken

Köp boken

Fakta

  • Namn:

    Jill Santopolo.

  • Bor:

    New York City.

  • Gör:

    Författare och litterär chef på förlaget Philomel Books. Undervisar även på The New School i New York. Har tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker.

  • Aktuell med:

En sida till? Fortsätt läs!