Sofia Lundberg: ”Jag tillåter inte skitstövlarna att ta plats”
Författarna

Sofia Lundberg: ”Jag tillåter inte skitstövlarna att ta plats”

Skrivandet har alltid varit självklart för Sofia Lundberg. Redan som mycket liten visste hon att hon skulle skriva böcker. Att läsa kändes alltid som att komma hem, hon drogs till böcker som om de vore diamanter. Men ändå tog det lite tid innan den första romanen kom ut. Hon hade precis fyllt fyrtio år när Den röda adressboken publicerades.

Av: SelmaStories
Fotograf: Viktor Fremling
Publicerad: 01 april 2021

Skrivandet har alltid varit självklart för Sofia Lundberg. Redan som mycket liten visste hon att hon skulle skriva böcker. Att läsa kändes alltid som att komma hem, hon drogs till böcker som om de vore diamanter. Men ändå tog det lite tid innan den första romanen kom ut. Hon hade precis fyllt fyrtio år när Den röda adressboken publicerades.

– Jag var tvungen att leva lite först, tror jag. Det är viktigt att ha en rik bank av erfarenheter, både av elände och kärlek och äventyr, det gör berättelserna mer levande, säger hon.

Att debuten skulle bli en stor succé var ingenting som hon räknade med. Boken är nu översatt till närmare fyrtio språk och den har legat i över ett år Der Spiegels bestsellerlista i Tyskland.

– Nej, jag trodde nog att även den skulle bli refuserad. Jag hade nämligen försökt några gånger innan. En debut är ju sällan det första som en författare har skrivit. Det krävs mycket träning och då måste man skriva lite för byrålådan också. Den röda adressboken skrev jag till mig själv, och det var nog först då jag hittade min röst.

“Det är viktigt att ha en rik bank av erfarenheter, både av elände och kärlek och äventyr”

Idén kom till efter en verklig händelse. När hennes gammelmoster Doris dog och lägenheten städades ut hittade hon en gammal adressbok. Många av namnen var överstrukna och vid sidan hade hon skrivit ordet död. Det gjorde ont att se.

– Det var en metafor för ensamhet. För utsattheten i att bli gammal och överleva sina vänner. Det ledde till många tankar och de tankarna blev till slut en roman.

Även den nya romanen Som en fjäder i vinden, fick sitt startskott i en verklig händelse.

– Min mamma berättade en dag att hon hade fått ett samtal från sin barndomsvän. De hade pratat en kort stund och när hon la på förstod hon att det var sista gången. Att hon ringde för att ta farväl.

Kort därefter dog väninnan och lämnade Sofia Lundbergs mamma i sorg. De hade vuxit upp tillsammans, bott grannar i Visby, sprungit mellan tomterna, badat i havet, blivit kära, gått på dans. Samtalen om det som de upplevt tillsammans blev en inspiration.

– Ramen behöll jag. De två flickorna i husen nära havet. Familjebilden, ett ensamt barn med många vuxna hemma, ett med många syskon och en ensamstående pappa. Men sedan fick fantasin ta vid. Jag låter ofta verkligheten inspirera, men sedan spinner jag loss i mitt eget universum.

Gotland har en stor plats i Sofia Lundbergs hjärta. Där bodde hennes morfar och där tillbringade hon alla somrar och lov under uppväxten. Hon älskar naturen, lugnet och det vackra ljuset. Blommorna, havet och de stjärnklara nätterna. Det är den andra boken hon förlägger i den vackra miljön.

– Jag har tillbringat så mycket tid där, all min lediga tid i barndomen. Gått barfota, levt nära naturen. Det har präglat mig mycket, gjort mig till den jag är.

“Jag låter ofta verkligheten inspirera, men sedan spinner jag loss i mitt eget universum”

Just det där intresserar henne mycket. Hur livets händelser påverkar oss. Både de vägar vi väljer, och de vägar som ödet väljer åt oss. Livets komplexitet. Hela liv från början till slut. Konsekvenserna som händelser i barndomen kan få, konsekvenser av ödets nycker, av ondska. Ändå får ondskan mycket lite utrymme i hennes böcker. Det vackra och det varma får ta plats.

– Ondskan finns där. Det är alltid tydligt vad mina karaktärer har varit utsatta för. Ondskan finns där. Det är alltid tydligt vad mina karaktärer har varit utsatta för. Men jag tillåter inte skitstövlarna att ta plats. De gör annars lätt det. Både i romaner och i verkligheten.

Sofia Lundberg skriver om ämnen som berör människor oavsett nationalitet och framgångarna utanför Sveriges gränser tyder på att vi alla berörs på liknande vis.

– Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Oavsett skäl så är jag väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker och dela mina karaktärers berättelser.

Skrivandet är hårt arbete för Sofia. På frågan om hur hon finner sin inspiration blir det tydliga svaret ”disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba”.

– Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi vill jag vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund.

Sofia Lundbergs bästa Gotlandstips:

  • Hångers källa och Ganns ödekyrka. Här sägs det att psalmen Den blomstertid nu kommeren gång skrevs. Det är en vacker och väldigt rogivande plats.
  • Körsbärsgården i Sundre. Konstutställning, skulpturpark och en underbart vacker trädgård.
  • Crêperie Strykjärnet. I min morfar och mormors gamla hus i Visby, där de en gång drev Café Strykjärnet, serveras i dag gudomligt goda crêpes.
  • Krakas krog i Kräcklingbo. Mat, vin och service i internationell toppklass. Ett besök här blir ett minne för livet.
  • Norsta Auren. Vild och vacker sandstrand på norra Fårö.
Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

En sida till? Fortsätt läs!