Sommarens nervkittlare om en flicka som försvann ...
Sommarens nervkittlare om en flicka som försvann ...
Böckerna

Sommarens nervkittlare om en flicka som försvann ...

Av: Caroline Geijer
Publicerad: 26 juni 2017

Vad: En psykologisk spänningsroman i samma anda som Gone Girl och Kvinnan på tåget. Andras döttrar har skrivits av amerikanska Amy Gentry och författaren har inspirerats av fallet med den kidnappade flickan Elizabeth Smart i Utah 2002.

Handlingen: När Julie är tretton år blir hon bortförd och kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. Plötsligt en kväll många år senare ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Den försvunna flickan är mirakulöst nog tillbaka igen och familjens lycka vet inga gränser, men snart börjar Julies mamma Anna mot sin vilja att tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter. Hon försöker att förtränga sina känslor men det går inte och när hon blir kontaktad av en privatdetektiv som intresserat sig för ärendet börjar ett smärtsamt sökande efter sanningen om den flicka hon hoppas är hennes försvunna dotter.

Författaren: Amy Gentry bor i Austin, Texas med sin man och två katter. Hon är verksam som kritiker och kulturskribent för bland andra LA Review of Books. Andras döttrar är hennes skönlitterära debut. Läs vår telefonintervju med författaren här.

 

Varsågoda, utdrag ur Andras döttrar:

Inledning

Jane vaknade och viskade: ”Julie ?”

Rummet öppnade sig omkring henne. I två år hade hon sovit ensam i sitt nya rum i det nya huset, och nu drömde hon inte längre om att takfläkten ramlade ner på sängen och hackade henne i småbitar. Även spindlarna hade försvunnit från de mörka hörnen. När man är tio kan man gå och lägga sig utan att någon behöver undersöka så att det inte finns några farliga djur någonstans. Det var bara ibland, när hon blev väckt av något mitt i natten och det var alldeles knäpptyst, som hon längtade efter Julies lugna andetag. I det gamla huset slängde hon alltid upp ena foten över räcket på våningssängen och låg och fnittrade tills Julie sade: ”Hysch, sov nu, Janie.” Nu knep hon ihop ögonen hårt så att de inte skulle glida bort till de mörka skarvarna där väggarna och taket möttes.

Nästa ljud kom utan tvekan från Julies rum.

Jane vek undan täcket och satte ner de nakna fötterna på mattan. I det gamla huset hade det legat en flätad matta bredvid sängen som brukade glida lite på det blankslitna trägolvet när hon steg upp. Nu hördes det knappt när hon tassade bort till dörren på den tjocka heltäckningsmattan och kikade ut i den mörka hallen. Hon kunde nätt och jämnt urskilja en rektangel längst bort – en stängd dörr.

Dörren till Julies rum öppnades inåt och fyra tjocka fingrar grep tag om kanten

De sov nästan aldrig med dörrarna stängda. Det blev för varmt i Janies rum då och för kallt i Julies. Mamma muttrade alltid över luftcirkulationen i tvåvåningshus, men hon och pappa hade alltid stängt till sitt sovrum på bottenvåningen eftersom de var vuxna. Nu var Julie också vuxen, eller ville åtminstone vara det. Ändå sedan hon fyllde tretton var det som om hon tränade på att vara vuxen hela tiden, hon stod framför badrumsspegeln och borstade håret med långsamma tag som om hon repeterade inför en hemlig pjäs och satt vid skrivbordet och skrev i sin dagbok i stället för att slänga sig på mage på sängen som Jane gjorde. Och så hade hon börjat ha dörren till sitt rum stängd ibland.

Den bleka rektangeln längst bort i hallen rörde sig, och en mörk springa framträdde vid ena sidan. Dörren till Julies rum öppnades inåt och fyra tjocka fingrar grep tag om kanten.

Innan Jane hann tänka dök hon in i garderoben, kröp ihop och drog igen dörren. Fingrarna satt för högt upp för att kunna vara Janes och var för stora för att kunna vara mammas. Det var inte pappas heller, men hur hon visste det hade hon ingen aning om och det var det obehagligaste av alltihop.

Det hördes ett litet klickande ljud och hon blev nästan illamående när hon kom på att garderobsdörren jämt brukade öppnas av sig själv. Hon försökte ta tag i den, men den hade redan börjat glida upp.

Hon hörde dämpade steg ute i hallen och knep ihop ögonen.

När hon tittade upp ett ögonblick senare hade garderobsdörren stannat en decimeter från dörrkarmen. Det lilla stycke av hallen som syntes från hennes gömställe riktigt lyste mot den becksvarta garderoben. Hon såg varenda tråd i den beiges mattan, varenda rand på den målade väggen och halva det inramade ateljéfotot där Jane-för-länge-sedan satt i knät på Julie-för-länge-sedan i en klänning med en segelbåt på. Segelbåten gungade på de broderade vågorna. Allt annat gungade också. Fotstegen närmade sig Janes rum.

Det knarrade till från golvbrädan vilket betydde att handens ägare kommit halvvägs till hennes rum. Hörde han det gnisslande ljudet i hennes öron varje gång det bultande hjärtat fick den lilla båten att kränga till ? Jane ville helst av allt försvinna in bland kläderna som hängde på sina skramlande galgar men lät bli.

Men fingrarna kom tillbaka och den här gången satt de i ett hårt grepp om Julies ena axel och lite av hennes långa, ljusa hår hade fastnat mellan de hårda knogarna

I samma ögonblick fick hon se en smal fot. Det satt lite rosa nagellack på stortånageln och Jane andades ut. Så det var bara Julie. Hon hade suttit böjd över sina tår i en timme före sitt födelsedagskalas och målat naglarna efter alla konstens regler, men framåt sommaren hade det mesta hunnit nötas bort mot den skrovliga vita bottnen på poolen i trädgården så att det enda som fanns kvar var små fläckar runt kanterna. Jane hade alltså haft fel i fråga om fingrarna. Hon hade sett saker igen, ungefär som med spindlarna i de mörka hörnen. För här kom ju Julie, livs levande, med det gamla vanliga Musse Pigg-nattlinnet fladdrande runt de gamla vanliga knäna, och var på väg bort mot trappan utanför Janes rum, antagligen för att gå ner och ta något att äta. Janes Kalle Anka-nattlinne i samma modell låg i en brun kasse och väntade på att skänkas bort eftersom hon redan hade växt ur det. Mamma trodde att hon skulle bli längre än Julie. Jane blev så lättad att hon slog armarna om knäna.

Men fingrarna kom tillbaka och den här gången satt de i ett hårt grepp om Julies ena axel och lite av hennes långa, ljusa hår hade fastnat mellan de hårda knogarna. Jane hann bara som hastigast lägga märke till Julies stela, raka hållning – hon såg ut som en storögd marionettdocka – innan hon fick se den långe mannen som gick tätt efter henne. Julie och den främmande mannen rörde sig liksom i ultrarapid och det var som om hans långa arm och håriga hand var en kedja som band dem samman.

Vakna, vakna, sade Jane till sig själv, men det hände ingenting.

Allt var som förstenat, även hon själv, som i en dröm. Det var bara Julie och mannen som fortsatte att röra sig, oändligt långsamt, men nu var de nästan framme vid hennes rum. Janie var på väg att skrika rakt ut.

Då fick Julie se henne.

Janes skrik gled tillbaka ner i magen när Julie stirrade in i hennes gömställe i garderoben. Jane stirrade tillbaka, bönföll Julie om att säga vad hon skulle göra, beredde sig på att göra det, skrika eller gråta eller kanske till och med skratta om alltsammans var ett skämt. Julie skulle ju aldrig lämna kvar henne i den här mardrömmen. Jane lovade sig själv att om Julie bara sade vad hon skulle göra så skulle hon från och med nu alltid lyssna på henne och aldrig mer klaga på något.

Nu förstod hon varför Julie gick så stelt: mannen tryckte en lång, vass kniv mot hennes rygg

Utan att röra huvudet höjde Julie på ögonbrynen och vred ögonen åt sidan innan hon tittade på Jane igen, som om hon sade åt henne att ta en ordentlig titt på mannen, men Jane ville inte det utan tittade hela tiden på Julie. Både Julie och mannen svängde på trappavsatsen utan att stanna utanför Janes dörr och nu förstod hon varför Julie gick så stelt: mannen tryckte en lång, vass kniv mot hennes rygg. Jane kände hur det stack till mellan hennes egna skulderblad, ungefär som om hon fick ett insektsbett, och tårarna kom.

De skulle just börja gå nedför trappan när det hördes ett högt, tickande ljud uppifrån vinden. Jane förstod att det bara var huset som lade sig tillrätta, men mannen stannade upp och såg sig nervöst omkring. Under den bråkdels sekund som han tittade bort vred Julie huvudet mot Jane, som om hon hade väckts ur en förtrollning, och satte pekfingret för munnen som hon ljudlöst formade till ett o.

Hysch.

Jane lydde. Julie började gå nedför trappan och efter henne gick mannen med kniven.

Detta är, enligt det enda vittnet, berättelsen om hur jag förlorade min dotter – mina båda döttrar, ja, precis allting – på en enda natt.

Detta är, enligt det enda vittnet, berättelsen om hur jag förlorade min dotter – mina båda döttrar, ja, precis allting – på en enda natt

Julie har varit försvunnen i åtta år, men hon har varit död mycket längre – i århundraden – när jag går ut i den ångande värmen på väg till min sista lektion för vårterminen. I mitten av maj är luften i Houston lika het som en människas andedräkt. Innan jag ens har hunnit låsa dörren efter mig känner jag hur kläderna börjar klibba fast mot huden. Fem steg till innan jag är i garaget och varje centimeter hud är fuktig. När jag är framme vid bilen är handen så svettig att termosmoggen har blivit alldeles hal, och när jag sätter mig i syven glider muggen nästan ur greppet och det skvätter upp kaffedroppar på locket. Det kommer lite på handen också och det svider till, men jag låter det vara och sätter på AC:n. Sommaren kommer lite tidigare varje år.

Jag backar ut genom säkerhetsgrinden som vi lät installera på uppfarten när det redan var för sent, krypkör genom bostadsområdet och ut på ringleden innan jag svänger ut på motorvägen där massiva påfartsramper i betong som ser ut som räfflade dinosariesvansar klättrar upp mot himlen. När klockan är åtta, i rusningstrafikens förträngda kärl och flera gånger om bypassopererade hjärta, tvingar jag mig in i ett fjortonfiligt trafikstopp, ett landskap av blänkande motorhuvar och röda baklyktor som blinkar kraftlöst i det disiga morgonljuset.

Jag behöver kunna se över de andra bilarna och därför står min bensinsnåla Toyota Prius kvar i garaget och jag kör Toms svarta åbäke, hans Range Rover – som han aldrig använder – och tar tre olika motorvägar till och från universitetet varje dag. Medan jag kryper fram i snigelfart glömmer jag bort de andra bilförarna och koncentrerar mig på de kantstötta bokstäverna som sitter på de utskjutande betongtaken utanför butikerna som ligger på rad: BIG BOY DOLLAR STORE, CARTRIDGE WORLD, L-A HAIR. Det neonskära varggrinet utanför en mexikansk restaurang, det gula-och-blå Ikea-vidundret som reser sig bakom den avgiftsbelagda motorvägen, hyreskaserner i blekgult tegel som nästan inte syns från motorvägen tack vare lagerströmiabuskarna som breder ut sig framför dem – allt påminner mig om att det värsta redan har hänt. Jag behöver de här sakerna på samma sätt som mamma behövde sitt radband.

Var hälsad, mr Biltvätt, full av nåd, Herren vare med Eder.

Be för oss, Zwik Snabbtryck. Vår Fru-förråd-att-hyra, till dig sucka vi.

Bilden på Julie på reklamtavlorna är borta. Förut satt det en precis här, i korsningen mellan motorvägen och ringleden, vid äldreboendet som var inkilat mellan baptistkyrkan och en vägbro i betong, men för fem år sedan bestämde styrelsen att alla bilder skulle tas bort. Eller var det tidigare ? Jag tror att det var en kostnadsfråga, fast jag har ingen aning om hur dyra de var – Juliefonden var Toms bord. Numera ser man det strålande, tandblekta leendet hos en pastor i en megakyrka med texten TRO SOM HÅLLER, INTE UNDERHÅLLER. Jag undrar om de bara klistrade honom över hennes ansikte eller om de först drog bort henne remsa för remsa. Vilken idiotisk tanke. De har ju annonserat om en massa saker efter henne. Tandläkare, vasovasostomi.

En rad av Wordsworth från dagens planerade lektion rasslar genom hjärnan som ett dåligt skämt: Vart har den flytt, den härlighet som fanns ? / Var är det fornas underbara glans ?

Jag tror på statistik. Statistiken säger att de flesta barn som försvinner rövas bort av någon de känner, men i Julies fall var det en främling

Jag sätter på blinkern och glider ut på ringleden. Trots att jag har ägnat så mycket tid åt att läsa och studera Wordsworths poesi – och trots att jag om några timmar kommer att undervisa om den för en klass bestående av lättpåverkade unga studenter och tänker fortsätta med det så länge universitetet låter mig behålla min tjänst utan att jag publicerar något, sitter i institutionsstyrelsen eller gör något mer ansträngande än att stiga upp ur sängen varje morgon och möta en värld där det värsta redan har hänt och ändå vara vid liv – tror jag inte på härligheten och glansen. Jag tror på statistik.

Statistiken säger att de flesta barn som försvinner rövas bort av någon de känner, men i Julies fall var det en främling. Statistiken säger också att de flesta som rövar bort barn lockar in sina offer i ett fordon, men Julie fördes under knivhot bort från sitt eget rum mitt i natten medan min andra dotter, Jane, tittade på inifrån en garderob. Slutligen säger statistiken att sjuttiofem procent av alla bortrövade barn som blir mördade blir det inom de tre första timmarna efter bortrövandet. Tre timmar är ungefär så lång tid som vi tror att Jane satt i garderoben, stel av skräck, innan hon väckte Tom och mig och grät översiggivet.

Förr ville jag ge Julie hela världen. Nu vill jag bara få något att begrava

När vi fick reda på att Julie var försvunnen var hennes öde redan beseglat. Ofrånkomligheten i det har spridit sig om en infektion eller som lukten av bensin. För att jag ska förstå att Julie är död intalar jag mig själv att hon var det hela tiden – innan hon föddes, innan jag föddes. Innan Wordsworth föddes. När jag kör förbi tallarna i Memorial Park föreställer jag mig att hon med oseende ögon ligger och tittar upp under ett täcke av gyllenrött barr. När jag kör förbi Crestview Apartments ser jag henne nedbäddad i rabatten med azaleor. När jag ser skylten SunRay Nagelsalong och Spa är det sopcontainern bakom SunRay Nagelsalong och Spa jag ser. Det är min underbara glans.

Förr ville jag ge Julie hela världen. Nu vill jag bara få något att begrava.

Jag genomlever lektionen som i en dimma. Jag skulle kunna undervisa om Wordsworth i sömnen och även om jag inte sover nu så drömmer jag. Jag ser poolens kristallklara vatten, glittrande som ett plastsmycke och omgivet av ett nyslipet trädäck med höga tallar omkring. Flickorna blev överlyckliga när de fick se poolen första gången och jag minns att jag frågade Tom, revisorn, om vi verkligen hade råd att köpa huset. Det här området, Energy Corridor District, med alla sina Starbucks och golfklubbar, var inte riktigt vår stil, särskilt inte min. Flickorna älskade poolen mer än de älskade att få egna rum. De verkade inte direkt ha märkt att vi hade flyttat från en lite sunkig studentlägenhet till ett område bestående av tvåvåningsvillor med dubbelgarage och gröna gräsmattor som var översållade av supporterskyltar för olika skollag i fotboll. Det fanns flera anledningar till att vi flyttade hit, men den främsta var förstås att vi trodde att det skulle bli tryggare.

Nuförtiden är det ingen enkel sak att få syn på Jane i en folksamling. Man vet aldrig vilken hårfärg hon har

”Då var lektionen slut. Glöm inte att uppsatserna ska läggas i mitt fack senast klockan fem den tjugoåttonde.”  När jag kommer till ”Ha en skön sommar” är de flesta redan ute i korridoren.

När jag är på väg bort till mitt arbetsrum känner jag ett lätt surrande mot ena höften. Det är ett sms från Tom. Kan du hämta Jane på flygplatsen 16.05 ? United 1093.

Jag lägger ifrån mig mobilen på skrivbordet och slår upp University of Washingtons läsårsschema på datorn. Sedan tittar jag i universitetskatalogen och ringer upp en person som jobbar där och som jag lärde känna på forskarutbildningen.

Ett kort samtal följer.

Jag sms:ar tillbaka till Tom. Ska jag köpa middagsmat också ?

Några minuter senare: Nix. Och det är visst allt som Tom och jag tänker säga till varandra beträffande att Jane kommer hem i förtid från sitt första år på universitet.

Nuförtiden är det ingen enkel sak att få syn på Jane i en folksamling. Man vet aldrig vilken hårfärg hon har. Jag ställer mig nära bagagebandet och väntar tills en lång flicka med vinrött hår dyker upp bredvid mig. En blekgrön hårtott, som har lyckats överleva ännu en färgning, hänger ner framför ögonen.

”Hej mamma”, säger hon.

”Hej Jane.” Vi kramas och hennes tunga axelväska slår mot min höft när hon böjer sig fram. Sedan hörs ett tjutande ljud från det tomma bagagebandet och vi rycker till båda två och vänder oss ditåt, samtidigt som jag funderar på om jag ska fråga varför hon kommer hem redan nu eller om jag ska låta bli.

”Du har färgat håret igen”, säger jag.

”Japp.”

Allt som Jane säger och gör är variationer på den igendrämda dörren som blev hennes signaturmelodi i de lägre tonåren, några år efter det att Julie rövades bort. Ytterligare några år senare lade hon hög musik, färgat hår och diverse piercingar till repertoaren, men den igendrämda dörren förblev själva stommen i framförandet. Tom brukade plikttroget följa efter henne uppför trappan och fick genomleva snyftningar och skrik som jag bara hörde i dämpad form. Det jag tänkte var att hon behövde få vara i fred.

”Gick flygresan bra ?”

”Jadå.”

Den var lång. Jag misstänker att Jane valde University of Washington för att det låg så långt från Houston. När hon var liten sade hon alltid att hon ville gå på universitetet där jag undervisar, men det ändrades tvärt samtidigt som drämmandes i dörrar satte igång. Om hon inte hade envisats med att vilja ha fyra terminer i stället för två hade hon kanske hamnat i Alaska – alla tänkbara skillnader kunde vara avgörande. Allt detta var förstås ett typiskt tonårsbeteende, men i Janes fall fick det en särskild sorts förvänd innebörd, liksom att hon, enligt kansliet, hade fått restuppgifter i alla vårterminens kurser.

Men när hon ringde och berättade att hon precis hade börjat komma i ordning, att en av hennes lärare hade bjudit hem henne på julmiddag, att vi egentligen ändå aldrig firade jul i vårfamilj, eller hur, kunde jag riktigt höra hur Toms hjärta brast

Och ända hade hon varit kvar i Seattle hela läsåret. Att hon inte kom hem på Thanksgiving tänkte jag inte så mycket på. Det är vanligt att de som har fyra läsårsterminer stannar kvar över den helgen eftersom höstterminen börjar så sent. Men när hon ringde i mitten av december och berättade att hon precis hade börjat komma i ordning, att en av hennes lärare hade bjudit hem henne på julmiddag, att vi egentligen ändå aldrig firade jul i vårfamilj, eller hur ? och att hon skulle känna sig mer oberoende om hon stannade kvar och att det nog var bra för henne, kunde jag riktigt höra hur Toms hjärta brast. Jag skylde över hans tystnad genom att säga det enda vettiga, ja, det enda möjliga:

”Vi kommer så klart att sakna dig, men vi förstår.”

Nu känns det som om hela den där julhistorien bara var ännu en igendrämd dörr som jag inte förmådde hantera på rätt sätt.

Jag gör ett nytt försök. ”Trivs du fortfarande bra på U-Dub?”

”Heja Huskies” säger hon och höjer ena knytnäven lite lojt.

”Jadå. Ingen större skillnad mot förra gången vi pratade.” Väskorna börjar dimpa ner på bandet och vi böjer oss fram båda två.

”Var den där jackan varm nog i vintras ? Det är rea på vinterkläder nu så vi borde kanske shoppa lite.”

Hon börjar peta lite tankspritt på arméjackan som hon har haft sedan hon var sexton. ”Den här duger bra. Som jag sa så blir det inte jättekallt.”

”Har kurserna gått bra ?”

”Javisst”, svarar hon. ”Hur så ?”

”Jag försöker bara småprata.”

”Allt har gått jättebra”, säger hon. ”Så bra att jag får göra inlämningsuppgifter i stället för tentor.”

Jag undrar hur hon lyckades få lärarna att gå med restuppgifter i stället för att underkänna henne. Mina studenter brukar bara säga ”familjeskäl” och hoppas att jag inte ska be om några närmare detaljer.

Jag frågar försiktigt: ”Är det vanligt att de gör så på U-Dub ?”

”Snälla mamma, säg ’University of Washington’, är du snäll.”

Jag lägger armen om henne. ”Vi är jätteglada att du är hemma.”

”Då var man tillbaka i träskmarken.” ”Hemma är ändå alltid bäst”, svarar jag och belönas med ett blekt leende

Jag tar bort armen och sedan står vi bara där bredvid varandra och stirrar på den blanka metallrännan tills hälften av passagerarna från Janes flyg har fått sina väskor och rullat iväg dem. Nu när så många har gått låter det ännu högre om bagagebandet. Till slut gör Janes rullväska en kullerbytta ner i rännan och dunsar ner på bandet framför oss. Den äppelgröna väskan var en examenspresent från oss, men nu är den redan sjaskig efter sin jungfruresa till Seattle och tillbaka och matchar nästan den grönfärgade hårslingan. Hon lyfter upp resväskan innan jag hinner reagera, men när den varma, fuktiga luften slår emot oss utanför de automatiska dörrarna och hon stannar och tar av sig arméjackan låter hon mig ta axelväskan.

”Då var man tillbaka i träskmarken.”

”Hemma är ändå alltid bäst”, svarar jag och belönas med ett blekt leende.

Men bilresan hem blir svajig. Mina frågor om universitetslivet går inte alls hem, trots att jag själv har tillbringat det mesta av mitt vuxna liv på ett universitet.

”Hur är studentrummet ?”

”Hyfsat.”

”Gillar du fortfarande din rumskamrat ?”

”Det funkar bra. Vi håller oss ur vägen för varandra.”

”Ska ni dela rum nästa år också ?`”

”Antagligen inte.”

Till slut tar jag till ett ämne som jag är säker på ska falla i god jord, trots att det gör ont att fråga. ”Berätta om den här läraren i engelska som du åt julmiddag hos.”

”Hon heter Caitlyn och är faktiskt lärare i semiotik.”

Caitlyn. ”Jag visste inte att det fortfarande finns kurser i semiotik på engelskinstitutioner.”

”Kursen heter intersektionalitet. Den ingår i utbildningen, men kan även väljas av dem som läser lingvistik, genusvetenskap och antropologi. Egentligen ska man ha vissa förkunskaper, men jag gick till Caitlyn på hennes besökstid första dagen och övertalade henne att låta mig gå den.”

Jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt. Jane är ett äkta lärarbarn som vet hur hon ska ta sig fram. Det här är den längsta räcka av ord som hon har sagt till mig på evigheter utan att Tom har varit med.

”Berätta mer, vad läste ni ?”

”Jag väntar nog helst tills även pappa är med”, säger hon.

”Javisst”, svarar jag.

”Jag vill inte behöva säga allting två gånger.”

”Ingen fara, älskling.”

Jag sätter på radion och det rytmiska, trygga ljudet av eftermiddagsnyheterna fyller bilen medan vi krypkör förbi en skjutbana och en idrottsanläggning där en lärare i artistisk gymnastik kanske i detta ögonblick står och skriker åt en grupp tränande flickor i hästsvans. Jane tittar ut genom fönstret på sin sida. Jag förmodar att hon undrar varför det inte var Tom som kom och hämtade henne. Det undrar jag också.

Några minuter senare får vi svaret. När vi kör in på uppfarten och himlen just har börjat glöda i skymningsfärger ser jag genom köksfönstret att Tom står och lagar middag. När jag stiger in genom dörren känner jag doften av Janes älsklingsrätt: fettuccine Alfredo med panerade räkor och ugnsbakad sparris, ett löjligt överdådigt recept som Tom hittade på nätet och som han bara lagar vid speciella tillfällen. Bredvid skärbrädan står en skål med grönsallad, redo att sälla sig till de färgglada Fiestaware-tallrikarna på matsalsbordet.

”Janie !” Tom tar ett steg mot henne med utbredda armar och Jane kastar sig i famnen på honom, trycker sig mot hans bröst och blundar. Jag smiter bort till badrummet och sedan in i sovrummet där jag byter om från lärarklädseln till jeans.

Jag dröjer mig kvar i några minuter och lägger in lite tvätt som har legat hopvikt i en korg vid sänggaveln. När jag kommer tillbaka är de mitt uppe i ett livligt samtal. Tom står med ryggen mot mig och skär upp bifftomater till salladen medan Jane trycker fingertopparna mot skärbrädan som om hon spelade piano.

Janes tacksamma leende som nätt och jämnt syns över Toms axel gör mig iskall. Det är precis som om Tom känner av det för han vänder sig om och får se att jag står där.

”Du anar inte vilka namn folk svänger sig med, pappa”, säger hon. ”Derrida och sådant. Alla kändes så mycket smartare än jag.”

”De som gav dig stipendiet visste nog vad de gjorde.”

”Jag lät som en idiot varje gång jag öppnade munnen.”

”Du öppnade åtminstone munnen”, säger han och lägger ifrån sig kniven ett ögonblick och tittar henne i ögonen. ”Det fanns säkert de som inte vågade säga något alls.”

Janes tacksamma leende som nätt och jämnt syns över Toms axel gör mig iskall. Det är precis som om Tom känner av det för han vänder sig om och får se att jag står där. Han slänger ner en näve hackade tomater ovanpå grönsalladen och lyfter upp skålen.

”Då var det klart !” säger han. ”Ta med dig pastan, Jane, så sätter vi oss och äter vår första middag tillsammans på jag vet inte hur länge.”

Och det är just i det ögonblicket, tro det eller ej, som det ringer på dörren.

Köp boken här!

Köp boken här!

Fakta

  • Vem:

    Amy Gentry

  • Familj:

    Man och två katter.

  • Bor:

    I Austin, Texas.

  • Gör:

    Författare, frilansskribent och kulturkritiker.

  • Aktuell:

    Med spänningsromanen Andras döttrar.

En sida till? Fortsätt läs!