Norrmalm på Sparvens tid: en vandring i 1700-talets Stockholm
Artiklar

Norrmalm på Sparvens tid: en vandring i 1700-talets Stockholm

Den unga kvinnan Sparven lever bland de fattigaste i Stockholm i mitten av 1700-talet - faror lurar överallt i staden och det är omöjligt att veta vem som går att lita på. Om detta handlar Elisabeth Östnäs roman och här berättar hon själv om hur Stockholm såg ut för 300 år sedan.

Av: Elisabeth Östnäs
Elisabeth Östnäs
Publicerad: 27 november 2020

Den unga kvinnan Sparven lever bland de fattigaste i Stockholm i mitten av 1700-talet - faror lurar överallt i staden och det är omöjligt att veta vem som går att lita på. Om detta handlar Elisabeth Östnäs roman och här berättar hon själv om hur Stockholm såg ut för 300 år sedan.

Jag tänker ta med er på en vandring, i dagens Stockholm, och berätta hur staden tedde sig förr, när Sparven trampade gatorna. Tänk bort alla bilar, och in med hästar, tänkt bort dagens moderna kläder och allt elektriskt ljus. In med droskor och vida kjolar, in med en och annan peruk, och tänk er att dagens bländvita tandrader ersätts med munnar som kanske helt saknar tänder. Tänk er att det på gatorna ligger allsköns smuts, en del tömmer pottorna rakt ut på gatan, och det finns skvalbänkar som leder bort skräp, men dessa är stillastående och igenproppade, och stanken ligger så tung att man kan skära den med kniv. Allt stinker, på gatorna springer grisar och getter och höns, och det är ett larm utan dess like. Antagligen kommer du också att få se folk gräla med varandra. Inte som idag, när vi kanske gör en gest mot den som förargar oss. Nej, här och nu skriker de på varandra, kvinnor kanske sliter loss tussar av den andres hår, och skymforden står som spö i backen. Hundsfott, skriker en till en annan och det är ett av de vanligaste orden, och även ett av de värsta.

“Kvinnor kanske sliter loss tussar av den andres hår, och skymforden står som spö i backen.”

Och barnen. De har inte vuxit upp med BVC och d-droppar. De är magra och smutsiga och en del av dem bär en särskild, lätt igenkännlig, dräkt. De kommer från Barnhuset och har ingen förälder som tar hand om dem. Där säljer personalen maten och det som blir kvar är knappt ätligt. De tvingas arbeta och att bli slagen är inte en konstighet, utan självklart.

Johannes kyrka

Vi börjar vid Johannes kyrka. Idag är det en ståtlig kyrka av rött tegel. Mitt emot ligger Franska skolan och kyrkan är placerad på en höjd så att kyrkogården är backig.

På Sparvens tid är Johannes en gul träkyrka och runt kyrkogården finns en stenmur. Här bor de allra fattigaste och husen är mer hyddor än riktiga bostäder. Drottninghuset ligger strax bredvid kyrkan, på Johannesgatan. Det är en lång brandgul länga där orkeslösa och fattiga kvinnor får bo. Drottninghuset uppkallades efter drottning Ulrika Eleonora, hon som var gift med krigarkungen Karl XI, ni vet. Drottningen ömmade för alla de änkor som var en följd av hennes makes ohemula krigande. Han var den kung som sägs vara orsaken till att Sverige blev en stormakt. Han såg till att rusta militären, kalla ut bondpojkar till krigstjänst, och hans son Karl XII följde i sin pappas fotspår.

Johannes kyrkogård sedd mot Johannes kyrka. Foto: Herbert LIndgren, 1960. Originalfoto finns på Stockholms stadsmuseum

Johannes kyrkogård sedd mot Johannes kyrka. Foto: Herbert LIndgren, 1960. Originalfoto finns på Stockholms stadsmuseum

I Drottninghuset får de kvinnor bo, som inte kan försörja sig själva. Inomhus är det avskärmat med plats för en liten säng, och kanske en liten kista (att ha saker i), till varje kvinna. Det finns tavlor som visar hur det såg ut långt senare, men tavlorna visar inte ljudet av alla andetag, rösterna, och det som måste ha märkts mest om vi som moderna personer kunnat hoppa rakt in i ramen: stanken.

Huset är ändå en tillflykt. Som kvinna, om din man dör i strid, så kan du kanske få en liten pension av kronan. Men huset du bor i får du lämna till bygdens efterträdare. Kronans hemman är endast till för soldater. Kanske står du då ensam med en massa små barn, och ingenstans att ta vägen?

Drottningshuset måste vara som en öppen famn.

De har till och med en egen präst där och det är viktigt, för prästen är den enda som kan försäkra en om salighet när livet på jorden tar slut. Livet är en vandring i tåredalen för de allra flesta. Men sedan kommer uppståndelsen, och Jesus, och livet i himlen kommer att vara värt allt lidande.

Drottninghuset, fast långt senare. Akvarell på papper. Konstnär: Josabeth Sjöberg. Finns på Stockholms Stadsmuseum,

Drottninghuset, fast långt senare. Akvarell på papper. Konstnär: Josabeth Sjöberg. Finns på Stockholms Stadsmuseum,

På Sparvens tid heter prästen som tjänstgör i Jakob och Johannes Tolstadius. Han är vänligt inställd till pietisterna vilket är ovanligt. 1726 slår man fast något som kallas konventikelplakatet. Det innebär att bara präster får förrätta gudstjänst och det är stränga straff mot den som håller en egen, och för alla som bevistar dessa hemliga sammankomster. De kallas för gråkoltar och myndigheten försöker till varje pris få bort dem. För oss kan det tyckas oskyldigt: en man eller kvinna som helt enkelt ber och sjunger lovsånger, i sällskap med likasinnade. De förstör ju inte för någon annan, tänker kanske vi.

Men på Sparvens tid är detta subversivt, en kränkning mot både Gud och Konungen.

“Främlingarna själva bryr sig inte om vad som händer med kropparna.”

Tolstadius delar alltså sin tid mellan två olika kyrkor i de mest fattiga områdena i staden. Han ser till att de får mat, och viktigare: han ger dem frälsning. Han har också slutit ett förbund med Främlingarna på Skevik, och lovat att gräva ner deras döda kroppar. Främlingarna själva bryr sig inte om vad som händer med kropparna. För dem är bara själen viktig.

Vi går vidare mot Surbrunnsgatan

Nu lämnar vi höjden och går ner mot surbrunnen, där Sparven dricker brunn. Det sluttar det brant ned mot det som idag är Sveavägen. Den vägen heter på Sparvens tid Stora Badstuggatan och har skurits in i de stora landmassor som gör att Observatoriet är så högt ovanför gatuhöjd. Längs den vägen kommer bönderna med sina foror, hela vägen till Hötorget, där de säljer varorna.

Surbrunnen ligger än idag vid Surbrunnsgatan. Idag är det ett förtjusande vandrarhem, som ligger på den tidens gatunivå, vilken innebär att man får gå en trappa ned för att gå in genom dörren. Bredvid vandrarhemmet finns surbrunnen kvar. Vattnet där ska vara surt av myrsyra som är bra mot reumatism, och järnhaltigt, så att vattnet är mörkt som blod.

Där samlas man och dricker sig frisk. Ibland kommer en predikant dit och pratar också. Han som kommer i början av seklet är pietist, och kommer att sättas på hospitalet för sina revolutionära åsikters skull. Han pratar så att folk förstår, och han heter Daniel Anander. Han kommer att dö obemärkt men är en av de första som predikar ord som inte står i Bibeln. När han säger att Jesus kommer ridande som en pickelhäring skruvar folk på sig. Ordet betyder salt sill, och att kalla Jesus för en salt sill är hädelse. Därför bär det av mot Danvikens hospital för stackars Anander. Där dör han senare. Men pietismen börjar ungefär där, och blommar senare ut.

Drottninggatans kontraster

Drottningegatan är en gata som numera kryllar av turister, men som då har börjar bebyggas av en massa fina stenhus, vilket är en enorm kontrast mot Johannis. Långt upp mot Observatoriekullen finns ett hus på höger sida (om man tittar mot höjden) och det kallas för Spökhuset idag. Det är ett vackert hus med två flyglar och en stor trädgård runt om. Ungefär så ser många av de tidigaste stenhusen ut, i alla fall om de byggs och bebos av rikt folk.

Där Queens hotell ligger idag, där låg Barnhuset, och Tukthuset på Sparvens tid.

Mot gatan finns Barnhuset, en lång rosa länga med gult tak, om vi ska lita på den gamla ritningen: Stockholms stads Barn Huus, Tuckthuus och Smidiegårdh, står det.

I Smedjegården ligger Rosenkammaren som vid den här tiden är känt för att vara en tortyrkammare. Gustav III förbjuder senare tortyr men när Sparven tar sig in där var han bara ett nyfött barn, och kunde inte fatta stora beslut.

Rosenkammaren är halvt nedsänkt, vilket borde innebära att det är isande kallt och fuktigt under större delen av året. Den dömde som ska urtvingas en bekännelse spänns fast med armarna bakom ryggen, och står nedsänkt i en brunn med rinnande iskallt vatten.

Man kan tänka sig att folk erkänner ganska fort, plågade av paltar och korvar som de är. En del dör såklart. Att dö är inte slutet, det anser de flesta. Det är början på något annat. Och om man ska ha chans att komma till himlen är det viktigt att man straffas för sina synder. Det är en hjälp inför evigheten.

Hårda straff

Avrättningar är ett folknöje. Att springa gatlopp eller sättas på en bock med spetsig rygg är kutym. I början på seklet sen kan man dömas till att ”sättas kvick i jord” om man tex begår äktenskapsbrott. Det innebär att begravas levande. Senare försvinner en del av de grymmaste straffen men vi är långt ifrån dagens tankar om rehabilitering och vård.

“Avrättningar är folknöje”

För den rike är livet i mitten på 1700-talet ofta betydligt enklare än för den fattige. Men så är det kanske alltid, överallt.

Malmgårdar byggs, och ofta har man ett stenhus i staden (mycket centralt, helst Riddarholmen, men bebyggelsen spred sig allt eftersom staden växte). Då vill man ofta leva lantligare på sommaren. Grönsakerna som odlas på malmgårdarna är såklart ett viktigt tillskott till hushållet i staden. Ett hushåll består ofta av många personer, inte en kärnfamilj som idag. Då behövs mängder av mat, och tobak, som är väldigt poppis vid den här tiden. Nästan alla röker.

Vidare bortom Humlegården

I Sparven är Kameckers ägor en viktig punkt. Den ligger strax bakom Humlegården, en bit från Träsket.

Det senare är en stor våtmark mitt i staden. Vintervägen går genom det som idag är centrala Norrmalm. När det fryser till kan man forsla foror längs denna väg. Träskets invånare är som de i Johannis, de absolut fattigaste i staden. I Träsket slänger man allskönt skit. Latrintunnetömmerskorna sköljer sina tunnor där. Det är snuskigt och eländigt, och många av de boende brottsbenägna.

Träsket, mot väster. Olja på duk. Konstnär: Axel Fahlcrantz, 1876. Finns på Stockholms stadsmuseum.

Träsket, mot väster. Olja på duk. Konstnär: Axel Fahlcrantz, 1876. Finns på Stockholms stadsmuseum.

Sparven går ofta till Röda bodarna, där handelsbodarna står tätt. Det ligger precis vid strömmen och idag finns namnet fortfarande kvar: Rödbodgatan. Men om man idag går mot vattnet mot höjden så är det som förr var fullt med kommers bara en bakgata, filer, rödljus och trafik. I min bok säljer Adrecka fisk. Att som kvinna ha ett eget företag är faktiskt inte taget ur luften. Om man varit gift, och bedrivit en rörelse med sin man, och han dör – då kan kvinnan fortsätta sin affärsverksamhet. Hennes frihet blir större. Som Jonatan Lindström säger i Alla tiders sex: Bakom en stark kvinna ligger i regel en död man.

tsikt från Röda bodarna Rådhuset (Bondeska palatset), Riddarhuset och Riddarholmen. Olja på duk. Konstnär: Johan Svedenbom, 1768.

tsikt från Röda bodarna Rådhuset (Bondeska palatset), Riddarhuset och Riddarholmen. Olja på duk. Konstnär: Johan Svedenbom, 1768.

Tillbaka mot höjden

Från Röda bodarna går vi åter mot höjden för det är där Sparven känner sig hemma. Hon omges av de hon känner, de är samma klass som hon. Om vi idag strävar mot integration och att alla människor ska kunna umgås med alla: så är det inte när Sparven lever. Klasserna i samhället är enormt uppenbara och ingen får förhäva sig. Det ser prästerna och adeln till. Det är också viktigt i en stad där livet är kort och ofta våldsamt, och det mesta man har att se fram emot är livet efter döden.

Ändå vill jag tro att det finns en vilja att leva, och göra gott. En del säger att man skrattade mer förr. Man sjöng mer också.

Så jag tänker, att när vi lämnar Sparven i Johannis så tas hon emot med leenden. Det finns mycket ilska, och mycket våld. Alla vet hur det känns att svälta.

“En del säger att man skrattade mer förr. Man sjöng mer också.”

Men när vi lämnar Sparven har hon en bit bröd i fickan, Adrecka väntar på henne och hennes dotter leker med de andra ungarna på kyrkogården.

Deras gälla röster och skratt fyller luften.

Sparven lyfter ansiktet mot solen och andas.

Köp boken

Köp boken

Lyssna på boken

Lyssna på boken

Elisabeth Östnäs
Elisabeth Östnäs

Elisabeth Östnäs, född 1974, är författare och religionshistoriker med, som hon säger själv, en ohemul dragning åt historia. Hon debuterade med skräckromanen ”Feberflickan” och har därefter skrivit bland annat den starka historiska romanen "Häxorna" och den hyllade ungdomstrilogin ”Sagan om Turid”. Nu är hon aktuell med "Sparven.

Läs mer om historiska Stockholm