Stark igenkänning i Anna Fredrikssons "11 nätter före jul"
Stark igenkänning i Anna Fredrikssons
Böckerna

Stark igenkänning i Anna Fredrikssons "11 nätter före jul"

Av: Utanprofil
Publicerad: 13 december 2018

Förskolans luciatåg är en känslosam upplevelse, fylld av glädje, förväntan – och stress? Vem som helst kan känna igen sig i förälderns situation i det här kapitlet ur jul-romanen Elva nätter före jul av Anna Fredriksson. En perfekt bok att läsa just i juletid! 

Kapitel 1

David försöker flytta sig en aning på den lilla gröna plaststolen med armstöd. Han sitter nedklämd i ett lågt barnmöblemang och börjar få träsmak i baken. Frågan är om han kommer att kunna ta sig loss ur stolen när det blir dags att lämna den, men det blir en senare fråga. Det har redan gått en bra stund sedan han tryckte ner sig här i väntan på att förskolans luciatåg ska göra entré i lekrummet. De andra föräldrarna sitter i likadana små stolar, men ingen av dem ser ut att ha några problem med den obekväma ställningen.

I andra änden av lokalen sitter hans fru Erika och tycks inte heller besväras. Tvärtom, hon pratar viskande med ett par andra mammor och ser förväntansfull ut. David skruvar på sig och kastar en blick på sitt armbandsur. Han har inte tid att vara här hela förmiddagen. Fast ännu är klockan förstås bara kvart över sju.

Han ser sig omkring i det stora lekrummet som denna tidiga morgon har dämpad belysning och tända stearinljus här och var. Det är trångt av föräldrar och syskon, alla har inte fått plats i stolarna, många står utmed väggarna. Han önskar att han också hade valt att stå upp. Att som trettiosjuåring sitta nästan hopvikt så här länge känns ovärdigt.

Fönsterbrädorna är fyllda av dekorationer som barnen tillverkat av toalettrullar och piprensare och flirtkulor

På väggen finns en almanacka. December månad har julmotiv, ett snölandskap och så en tomte i en släde fullastad med julklappar. Dagens datum, den trettonde december, är inringat med rödpenna. Fönsterbrädorna är fyllda av dekorationer som barnen tillverkat av toalettrullar och piprensare och flirtkulor. Utanför fönstren singlar stora snöflingor ner, så man kan åtminstone inte klaga på julstämningen.

Nu. Äntligen hörs de. Först långt bort, sedan allt närmare. Sköra, spröda barnröster, med inslag av enstaka vuxna. De sjunger. Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul. Två gånger efter varandra. David minns sången från sin egen barndom. Nu äro vi hitkomna, elva nätter före jul. Elva dygn kvar. Sedan dundrar släkten in för att fira. Hur ska han och Erika hinna få allting klart?

Nu. Äntligen hörs de. Först långt bort, sedan allt närmare. Sköra, spröda barnröster, med inslag av enstaka vuxna. De sjunger. Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul. Två gånger efter varandra. David minns sången från sin egen barndom. Nu äro vi hitkomna, elva nätter före jul. Elva dygn kvar. Sedan dundrar släkten in för att fira. Hur ska han och Erika hinna få allting klart?

Att få på treåringen något annat än superhjältedräkten var helt omöjligt i morse.

Ett rörigt luciatåg av barn, mellan ett och fem år gamla, blir synliga i dörren. De minsta får bäras av personalen, som också hjälper till med sången. Längst fram går inte mindre än fem stycken lucior, med batteridrivna ljuskronor och röda band runt midjorna. Sedan kommer ett gäng pepparkaksgubbar och -gummor, därefter några stjärngossar i sneda pappstrutar och efter dem en mängd röd- klädda tomtenissar. Allra sist smyger Batman. Pojken i den svarta masken och fladdermusmanteln är Viggo, Davids son. Att få på treåringen något annat än superhjältedräkten var helt omöjligt i morse. Lydia är fem, hon ville vara pepparkaksgumma Nu står hon längst fram, sjunger högtidligt och med klar röst de där orden som hon tränat så mycket på: Nu äro vi hitkomna, elva nätter före jul.

David drar på munnen. Det blir varmt i ögonen. Kärleken till de där två små ljushåriga, den envisa pojken och den allvarsamma flickan, är nästan för stark. Han sneglar diskret på klockan igen. Snart måste han gå, det kan inte hjälpas.

Så tittar han på Erika. Så vacker där hon sitter, med sina rosiga kinder. Och så den där speciella utstrålningen hon har. Det jordnära och trygga, och samtidigt lekfulla, som han aldrig kunnat beskriva men som han varit kär i sedan första gången han såg henne. En känsla av att han i hennes sällskap kan vara sig själv, helt och hållet.

Erikas ögon är blanka och hon är uppfylld av stämningen i rummet. Hon ser mycket yngre ut än trettiofyra år, mer som en ung flicka.

Han biter i en knölig, hembakt lussebulle och försöker lyssna intresserat till de andra föräldrarna.

Det hela tar sin tid, men till slut är det dags för kaffe och julmust. Lekrummet tänds upp. De luciaklädda barnen springer runt och äter lussebullar och pepparkakor tillsammans med personal och föräldrar. Allmänt kaos råder, det hjälper inte att de vuxna försöker hålla ordning. Barnen är alldeles för exalterade av att ha sina föräldrar på plats, vara utklädda och få äta bullar och kakor.

David sitter kvar i sin låga stol med en kaffemugg framför sig. Han biter i en knölig, hembakt lussebulle och försöker lyssna intresserat till de andra föräldrarna, så där som Erika alltid lyckas göra.

”Nu ska de tydligen inte ha kvar Plask & Lek”, säger en pappa med välfriserat skägg. Han verkar fortfarande rörd efter luciatåget, stryker sig i ögonvrån och putsar omsorgsfullt sina trendiga designglasögon innan han sätter på sig dem igen.

En mamma i röd klänning och lång hårfläta nickar.

”Undrar vad det blir i stället? Någon som vet?”

Båda tittar på David. Han är överrumplad.

”Ingen aning, faktiskt.”

Han söker Erikas blick längre bort, men hon är uppslukad av ett annat samtal. Henne har han ingen hjälp av just nu.

”Hur går det med klädbytardagen då?”

En pappa med svartlockig kalufs tittar frågande på David.

”Öh, va?”

Han visste inte ens att det fanns en klädbytardag. Fast det vore dumt att säga, det låter så nonchalant. Han räddas av en leopardklädd, höggravid mamma som mumsar på en pepparkaka.

”Jo, den är på gång i januari. Det blir knytis också.”

”Kul!” säger den svartlockige. ”Och snart är det skridskoutflykt för småbarnen. Ska ni följa med?”

”Självklart!” säger den gravida.

De andra föräldrarna nickar ivrigt. Skridskoutflykten får man tydligen inte missa. David är besvärad. Han försöker titta på klockan igen, men avbryts av att en förskolelärare leende räcker fram en korg med barnens hemgjorda pepparkakor.

”Varsågod, smaka!”

David tar motvilligt en kaka. När förskoleläraren försvunnit tittar han mot Erika igen. Hon sitter bortvänd. Han får upp mobilen och trycker diskret iväg ett sms till chefen: På väg! 5 minuter.

Fortsätt läsa eller lyssna på boken i valfri ljudbokstjänst (till exempel här) , eller köp den som e-bok här.

Köp boken

Köp boken

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!