Stina Wollter: ”Jag har inte hunnit sörja mamma – det pågår nu”
Fotograf: Karin Kajjan Andersson Stina Wollter: ”Jag har inte hunnit sörja mamma – det pågår nu”
Författarna

Stina Wollter: ”Jag har inte hunnit sörja mamma – det pågår nu”

Med kroppen som fartyg tar Stina Wollter med oss på en svindlande resa genom livet. Där finns arvet efter kvinnorna i hennes liv, Instagram och förstås den praktiserande kroppen som inte längre räds svärtan. Med vännen Karin Kajjan Andersson samtalar hon om debutboken Kring denna kropp.

Av: Karin Kajjan Andersson
Publicerad: 21 september 2018

Med kroppen som fartyg tar Stina Wollter med oss på en svindlande resa genom livet. Där finns arvet efter kvinnorna i hennes liv, Instagram och förstås den praktiserande kroppen som inte längre räds svärtan. Med vännen Karin Kajjan Andersson samtalar hon om debutboken Kring denna kropp.

Det finns många olika sätt att känna Stina Wollter på. Kanske brukar du lyssna på hennes samtalande röst i radio eller har sett hennes konst på något galleri? Kanske satt du framför tv:n när hon svepte fram genom Let’s Dance eller så hörs hennes sångröst på din Spotifylista? Troligtvis är du en av de drygt 154 000 som följer hennes på Instagram. Och kanske har du som många andra redan beställt hem hennes debutbok Kring denna kropp.

— Heeej! Förlåt för att jag inte kliver upp!

Stina ligger i soffan med en kudde under ena benet när jag kliver in i lägenheten. Det skadade knäet som nu vilar i högläge kommer om några dagar att eskorteras till Göteborg och Bokmässan av ett par kryckor. Det är bråda dagar för en nybliven författare.

Stina ber sin man Micke att hämta ett exemplar av den rykande färska boken som vår intervju ska handla om. Hon håller den ömt i händerna och låter fingrarna stryka över pärmar och bokrygg samtidigt som hon berättar om färgtoningarna, bokbandet och strukturen på pappret som hon valt ut för att vara så lik den egna huden som möjligt. Jag frågar hur det känns att efter allt nu äntligen hålla det färdiga resultatet i sin hand.

— Det påminner ganska mycket om när du föder barn: du är väldigt utsatt och utelämnad. Men sen får du den här ”produkten” i dina händer och ska börja knyta an till den. Och nu börjar jag faktiskt känna en ren fysisk anknytning – och en ren stolthet, säger hon och tittar med varm blick på sig själv på omslagsbilden.

Läs mer: Ljudböcker att lyssna på i sommar

Följarna blir en livboj

Att ligga naken, öppet sårbar i fosterställning på sitt eget bokomslag är naturligtvis en märklig känsla. Men det som känns ovant för den nyblivna författaren känns bekant och tryggt för oss läsare. Genom de kroppsbejakande åren på Instagram har vi nämligen fått lära känna hennes kropp genom bild, ord och videoklipp. Hennes former, linjer och kroppsfunktioner har blivit ett av de språk med vilket hon kommunicerar acceptans och rätten att leva fullt ut, fritt från samhällets kvävande ideal.

När jag läser mina egna texter om mamma så gråter jag precis som jag gråter när jag tänker på dem nu.

Och för Instagramföljaren speglar det bekanta omslaget även bokens innehåll. Kring denna kropp är resultatet av den hisnande skrivprocess som Stina låtit följarna följa med på. Det är en brokig biografi som både gör svindlande djupdykningar och tar lugnt betraktande ryggsimtag genom hennes liv. Kroppen är ständigt närvarande, men inte som en reklampelare för käcka ”Älska dig själv!”-slogans. Utan som känslor, närvaro, levande i praktiken.

— Mina följare är delaktiga i allra högsta grad. I kapitlet om fredade rum skriver jag om hur det nästan blir en livboj att mina följare finns där när jag blir utsatt för ofredanden på mitt hotellrum. Det är mina följare som mobiliserar sig så att jag får tillbaka min dator och en ger mig de blommor som kommer att stå vid min mammas dödsbädd. Jag tror inte att just den här boken hade blivit till utan all den feedback som jag fått för mitt skrivna ord på Instagram, berättar Stina.

Stina Wollter med sin bok Kring denna kropp

Och boken hade heller inte blivit det den nu är om den skrivits under en annan period i hennes liv. Den låter sig skrivas i ljuset av det som händer i Stinas liv under den här perioden. Som mamma Annies bortgång.

— När jag börjar skriva boken så lever hon fortfarande och då ser vår relation lite annorlunda ut. Men så förändras den till att landa i 100 procent kärlek och totalförsoning på slutet. Och det är fortfarande jättejobbigt för jag har inte hunnit sörja – det pågår nu. Så när jag läser mina egna texter om mamma så gråter jag precis som jag gråter när jag tänker på dem nu.

Missa inte! 12 böcker om normer och jämställdhet som alla borde läsa i skolan
Stina Wollter och Karin Kajjan Andersson

Sitt livs olika Stinor

Smärtan är så närvarande på sidorna att den nästan talar med egen röst. Men det är inte en röst som stannar vid bottenlöst mörker och vilsenhet. Istället får vi se hur sorgen efter livssåren — efter syster Ylva, styvmamma Viveka och mamma Annie — hamnar i samklang med löften om att leva livet till fullo.

Och löftena blir till slut det praktiserande levandet som Stina när idag. Hon berättar om den gåva som Viveka ger henne under de sista dagarna av sitt liv. Då när styvmamman med sin hand greppar om köttet på Stinas arm samtidigt som hon konstaterar: ”Det här är liv!”.

— Det är ju en av de tyngsta stafettpinnarna man kan få, en döende människa som säger att du är liv. Det är ett vägskäl i livet. Och de här tre kvinnorna mognar i mig fortfarande och är nödvändiga för mig på olika sätt. Utan dem hade min kamp sett helt annorlunda ut.

Men det är inte bara kvinnorna i hennes liv som bor inuti. Stina skriver i boken om sitt livs olika Stinor – de som skiljs åt av ålder och erfarenheter, men som idag har hittat ett sätt att komma samman. Förlåta varandra och till och med finna styrka av varandras närvaro.

Vad händer när inte all kraft hos en kvinna går åt till att plåstra och laga utan hon istället får leva?

Det var en terapeut som gav Stina i uppdrag att samla sina jag från olika perioder i livet och att finna en trygg plats för dem. En uppgift som visade sig vara svårare än vad Stina kunnat föreställa sig. Hon letade högt och lågt på alla platser hon kunde komma på, men överallt fanns det personer som överträdde gränser och gjorde platserna kränkbara. Till slut fann hon ändå tryggheten och idag sitter alla Stinor tillsammans — i bubbelpoolen på Fyrishovs badhus i Uppsala.

— Det var alltså i den yttersta offentligheten, där det skulle finnas tillräckligt med vittnen, som vi kunde vara trygga. Där finns både våldtagna, slagna, glada och ledsna Stinor och där ska de sitta i evighet. Varje gång jag försvarar mina gränser, kräver respekt, tar plats och inte förminskar mig själv så gör jag ett besök i poolen och highfivear dem.

Läs också: 29 feministiska ”biblar” när du vill finna kraft

Feminismen som redskap

Och Stina, 54 år då? Hur mår hon?

Jo, tack vare snarare än trots sina livserfarenheter känner hon sig helare än någonsin. Feminismen har tillhandahållit redskapen som behövs för att sprida ljus över livshändelserna och tiden av självcensur och förnekelse är över.

— Jag praktiserar det som smärta och förlust har lärt mig och bangar inte mörkret helt enkelt. Vad händer när inte all kraft hos en kvinna går åt till att plåstra och laga utan hon istället får leva? Det ska bli så spännande att se var det här tar vägen.

Text och foto: Karin Kajjan Andersson

KÖP BOKEN HÄR

KÖP BOKEN HÄR

Fakta

  • Vem

    Stina Wollter

  • Ålder

    54

  • Bor

    Uppsala

  • Familj

    Maken Micke, vuxna barnen Lisa och Viggo.

  • Gör

    Konstnär, radioprofil, musiker, kroppsaktivist och författare.

  • Aktuell

    Med debutboken Kring denna kropp.

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!