Thordis Elva skrev en bok tillsammans med mannen som våldtagit henne
Thordis Elva skrev en bok tillsammans med mannen som våldtagit henne
Författarna

Thordis Elva skrev en bok tillsammans med mannen som våldtagit henne

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 18 oktober 2017

När Thordis Elva var 16 år blev hon våldtagen av sin jämnårige pojkvän Tom Stranger. Många år senare skrev de boken På andra sidan förlåtelsen. Det var ett unikt samarbete mellan överlevare och förövare, resultatet av en åtta år lång mejlväxling.

– Vi skrev boken som ett bidrag i kampen mot sexuellt våld, men också för att det saknas manliga röster i den här debatten. Ingen förövare har tidigare klivit fram, erkänt och tagit ansvar, på det sättet som Tom gjorde i och med boken. Vi behöver ha förövarnas perspektiv, och då menar jag de förövare som lärt sig och tagit ansvar för sina handlingar. Hur ska vi kunna utrota giftiga attityder om vi inte vet vilka de är, om vi inte vill eller vågar lyssna?

– Reaktionerna på boken har till största delen varit stöttande och positiva. Men vissa har känt sig hotade av att vi har gett en förövare en röst. Och den rädslan och smärtan kan jag förstå. Men tystnaden är inte vår vän, den har aldrig gynnat oss.

”Tystnaden är våldtäktsmannens bästa vän”

Många kända och okända kvinnor delger sina erfarenheter av sexuella trakasserier under #metoo. Hur ser du på detta?
– Det känns historiskt och stort. Man slås av vilken fantastisk tid vi lever i, ändå. För bara några år sedan var detta inte alls accepterat att tala om. På mitt hemland Island fanns det för några år sedan en liknande rörelse på sociala medier, kvinnor klev fram och berättade om olika erfarenheter – men den här gången är det ännu större.

– För åtta år sedan skrev jag en debattbok om sexuellt våld och hur vi på Island hanterar det juridiskt och samhälleligt. Jag skrev då att ”tystnaden är våldtäktsmannens bästa vän”. Många närstående rådde mig till att inte berätta om mina erfarenheter. Jag kunde bli uppfattad som ”hysterisk”, som ett hämndlystet offer. Men där och då fattade jag ett beslut: jag skulle kliva fram och berätta om vad jag varit med om. Allt annat hade varit hyckleri. Men det var svårt att berätta då, eftersom det knappt fanns några förebilder i offentligheten.

– Nu finns det hundratusentals berättelser på kort tid. För mig är det ett jättestort skifte, både på ett personligt och professionellt plan. Men det är blandade känslor. Jag är stolt och glad att så många kan bryta tystnaden och bidra till att bryta mönster, men samtidigt är man förbannad och sorgsen över att det är så många kvinnor som har så hemska erfarenheter.

”Kvinnor kan hjälpa varandra”

Hur tar man tillvara på den gemensamma kraften i alla kvinnors vittnesmål?
– Det är viktigt för kvinnor att känna att de inte är ensamma när de kliver fram. Solidaritet och systerskap ger kraft åt kvinnor, som ofta känner skam över vad de upplevt. Det var aldrig deras börda att bära, utan det var förövarnas. Det är de som borde skämmas. Kvinnor kan hjälpa varandra, och vi känner styrkan i hur många vi är.

Vad behöver man göra för att komma tillrätta med det här gigantiska problemet?
– Nästa steg är att involvera männen. Sex, våld och trakasserier är det nästan uteslutande män som ligger bakom. Attityder måste förändras, och man måste börja med sig själv. Det vore nyttigare för alla om det här blev starten till ett samtal, om männen tillsammans pratar om de giftiga normer som fostrar det här. För det är en kultur som ligger bakom detta, och det samtalet måste vi ta. Män behöver prata med män – sina bröder, sina söner, sina vänner – om varför det här händer.
– Starten börjar vid det egna köksbordet. Just i det här läget tror jag inte att de politiska besluten är de viktigaste. Men det finns ju fantastiska initiativ, speciellt här i Sverige. #killmiddag, till exempel, som nyligen firade ettårsjubileum. Konceptet är att män bjuder varandra på middag och pratar om saker man inte pratar om så ofta. Var femte man har ingen nära vän, och män pratar inte så ofta om sina känslor, sitt liv, om det som är viktigt. Men de måste börja samtala.

Att ge tillbaka skammen

Har du några tips till andra som vill dela med sig, men tvekar?
– Jag skulle råda till att prata med någon man litar på – en närstående person eller kanske en professionell terapeut, innan man går ut på sociala medier. Det kan hända även att de inte reagerar som du planerat, för det är ett svårt ämne för många att ta i. Och ibland kan det vara skönt att själv får skriva ned sina tankar i lugn och ro, eller prata med sig själv, innan man öppnar sig för någon annan. Var snäll mot dig själv, ett steg i taget.

– Jag har arbetat med detta i över 15 år, men jag lär mig fortfarande. Och det viktigaste jag lärt mig är att varje erfarenhet är personlig, och människor har olika behov. Vi behöver krossa myten om att alla reagerar på samma sätt.

Vad tycker du om att peka ut och namnge eventuella förövare, som en del nu gjort i offentligheten?
På Island finns det ett uttryck: att ge tillbaka skammen. Många har burit i åratal på sin smärta och tystnad. Nu kliver de fram – och ger skammen tillbaka. Det är förövaren som är ansvarig, som ska stå till svars. Och jag kan förstå varifrån behovet kommer.

– Men det är givetvis ett juridiskt dilemma. Är man inte åtalad, så är det knepigt. Och jag har frågat mig själv – var ligger gränsen mellan en utsatt persons yttrandefrihet och en förövare? Ja, jag säger förövare här. För jag tror på den utsatta människans vittnesmål. I mitt arbete måste jag ta ställning, och jag tänker inte stå i vägen för de som bryter tystnaden.

Köp boken

Köp boken

En sida till? Fortsätt läs!