Läs ett gripande utdrag ur Tove Folkessons bok "Hennes ord" | Selma Stories
Läs ett gripande utdrag ur Tove Folkessons bok
Böckerna

Läs ett gripande utdrag ur Tove Folkessons bok "Hennes ord"

När blir ett barn till? Vi bjuder på ett hjärtskärande utdrag ur Tove Folkessons roman Hennes ord. En berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium.

Av: Linnea Ivares
Publicerad: 18 september 2019

När blir ett barn till? Vi bjuder på ett hjärtskärande utdrag ur Tove Folkessons roman Hennes ord. En berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium.

”Jag vet ingen nu levande svensk författare som skriver som Tove Folkesson gör i ”Hennes ord”. Jag njuter av språket på varje sida och vill aldrig att det ska ta slut. … Det här är nödvändig litteratur!”

Borås Tidning

”Jag grät när jag läste den här romanen. Den kröp ända in i hjärttrådarna med sitt öländskt kärva språk, kontrasterat mot svindlande vackra prosalyriska partier.”

Jönköpings-Posten

”… en av de mer självständiga och mångbottnade samtida svenska böcker jag har läst på flera år.”

Expressen

Läs ett utdrag ur boken:

Jag lägger pannan mot hennes bröst och hoppas att det är något varaktigt. Känner krampen lägga sig. Andas. Vilar.

– Så bra, säger jag.

Men mina fingrar luktar död, sådär som Hannas gjorde igår när hon tagit ur rådjuret.

– Blodet har avtagit lite, säger jag.

– Skönt.

Men när jag försöker skriva och får sådan kramp att jag måste på toa, då kommer det, segt, levrat.

– Neeeej! skriker jag.

Hanna kommer störtande.

– Vad är det?

– Det kom nu.

Blodet på toapapperet är rött och mörkt, som vin man gör mustig gryta med. I toan ligger något, men paniken gör att jag spolar för att få bort bajskorvarna och stoppar toapapperet med blod intill det andra jag sparat, ifall vi måste ha en liten begravning.

– Neej …

Jag tappar andan, snubblar ut i den för lilla hallen, genom köket och in i vårt sovrum. Kastar mig på sängen. Att krama Krabban känns bara tragiskt, jag håller i täcket som säkerhetsbältet i en karusell.

– Kom, ropar jag.

– Vänta, jag ska bara släcka ljusen.

– Kom! Nu! skriker jag.

Rösten kommer från en plats jag inte har varit på.

– Kom hit!

Jag skriker mellan orden. Som ett skadat smaldjur, plågas, råmar, andas luft som är frätande.

– Kom nu.

– Vänta.

– Neeeej!!!

Jag hör Hanna rumla med diskmaskinen.

– Neej, ropar jag.

Helt utom mig. Vrålar:

– Kom nu!

Hon kommer in. Tar med handen på min axel, jag ligger insvept i täcket.

– Vill du vända dig?

– Neeej …

Jag snyftar och Hanna klättrar omkring och försöker hålla om mig. Jag vrålar rakt ut och alla djurens röster som byggt bo i mig släpps lösa, jag vill slå huvudet i väggen.

Hon hoppar upp ur sängen.

– Vänta, jag ska bara …

– Nej!

– Jag blir rädd när du skriker sådär.

Jag vrålar, lungorna vänds ut och in.

– Tror du att du kan skrika lite tystare?

Jag vrider mig.

– Jag vill inte att det ska vara så …

Hon klappar mig. Lägger sig försiktigt igen.

– Jag vill inte att det ska dö.

Hon ser mig rakt i ögonen och vi gråter in i varandras, det svarta i botten av pupillen blixtrar.

– Neeej.

Hon håller mig och tårarna rinner nedför de runda kinderna och de blåsvarta ögonen är smala streck. Vi är någonstans i rymden, försöker hålla oss kvar. Jag griper tag om hennes arm. Hennes starka axlar och rygg. Hennes varma tunga bröstkorg.

– Nej, snyftar jag.

Och skriken avtar, jag håller en flik av Hannas hår i min hand och gråter in i det. Känner inga dofter, ingen död lukt. Håller på att lätta från jorden.

Det finns ingen tröst. Det finns inget som går att säga för att det ska bli bättre. Jag gråter rakt ut i ett svart mörker som svarar med att svälja. Se tyst tillbaka på mig. Bekräfta sorgen. Avgrunden.

Hon klappar mig. Håller om mig. Kryper ned under täcket och hennes varma kropp finns i det oändliga.

– Jag vill inte, gråter jag.

– Inte jag heller.

Hon är salt om kinderna, blöt och mjuk.

– Jag vill att det ska finnas kvar.

 

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

En sida till? Fortsätt läs!