Läs ett utdrag ur "W" av Steve Sem-Sandberg | Selma Stories
Läs ett utdrag ur ”W” av Steve Sem-Sandberg
Böckerna

Läs ett utdrag ur ”W” av Steve Sem-Sandberg

Steve Sem-Sandbergs W är en skoningslös berättelse om den utsatta människan. Läs ett utdrag ur romanen!

Av: Selmastories
Publicerad: 25 november 2019

Steve Sem-Sandbergs W är en skoningslös berättelse om den utsatta människan. Läs ett utdrag ur romanen!

W utgår från samma material som Georg Büchner gjorde när han 1836 skrev pjäsen Woyzeck, en pjäs som kom att bli en klassiker inom europeisk dramatik. Historien om den lojale fotsoldaten som i ett anfall av svartsjuka dödar kvinnan han älskar är baserad på en verklig händelse. För att fly undan misären tar han värvning och deltar i det tidigare 1800-talets många krig.

– En av de saker som fascinerade mig är de frågor Woyzeck fick när han hade begått det här brottet. Förhörsledaren Clarus kunde knacka på Woyzecks skalle och fråga exakt var han hörde de röster han sa sig höra. Det fanns något närmast medeltida med det här sättet att försöka lokalisera ondskan till en specifik kroppsdel, säger Steve Sem-Sandberg till Dagens Nyheter.

Sem-Sandberg har gjort sig känd för sina dokumentära romaner och är utöver sitt författarskap även verksam som litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Han debuterade som 18-åring 1976 med romanen Sökare i dödsskuggan. Det stora genomslaget kom 1996 med romanen Theres som belönades med Aftonbladets litteraturpris. Sem-Sandberg fick sitt internationella genombrott med De fattiga i Lódz (2009) och De utvalda (2014), varav den först belönades med Augustpriset och gavs ut i mer än 25 länder.

Foto: Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Läs ett utdrag ur boken:

Kapitel 1

Vid undersökning av inkvisiten
Om vi genomför en detaljerad studie av patientens liv innan hans psyke förstördes, kommer vi förmodligen fram till att orsaken till att hjärna och blodkärl brustit står att finna i det undermåliga sätt på vilket hans liv levts, dess excesser och moraliska förfall.
Johann Christian August Heinroth: ”Lehrbuch der Störungen des Seelenlebens oder der Seelenstörungen und ihrer Behandlung” (1818)

(Stick ner’na stick ner’na den där Woostskan stick ner’na så hon dör …!)

Vid polisförhöret efteråt kunde han inte minnas var orden kommit ifrån eller vad det varit för en röst som uttalat dem, sade bara att det varit som om en jättes hand plötsligt fattat honom om bröstet och kastat honom till marken. Och kraften i den där rörelsen hade varit så, ja hur skulle han säga, så förstummande, att det efteråt varit som om alls ingenting inträffat, som om orden inte ens blivit framsagda. Han hade avtalat med Johanna att de skulle träffas vid Funkenburg den dagen.
Eller rättare sagt: han hade inte vetat säkert om de hade avtalat något. När de senast setts hade det varit hon som kommit till honom och hon hade rört vid honom för första gången på länge och hon hade frågat efter namnet på en soldat vid stads- vakten hon trodde att han kände och efteråt hade han frågat om hon inte kunde gå med honom också någon gång, kvällarna var ju långa och ljusa nu. Och hon hade sett på honom med sina sneda, varglika ögon och det här leendet hon av någon anledning så ofta riktade mot honom, roat och litet ömkande på samma gång som när man ser på ett barn, och sagt att det gjorde hon gärna. Fast de hade inte avtalat något bestämt, sade han och de två polismännen stirrade oförstående på honom.

Den ene var en tunnhårig konstapel som satt bakom ett tungt ekskrivbord, den andre en betydligt yngre kollega, smal och gänglig. Det var den yngre som förde protokoll, men i stället för att skriva satt han och strök tummarna mot varandra och fuktade läpparna med tungan som om det bekom honom illa att befinna sig i samma rum som en man som ertappats med det gruvligaste av alla möjliga dåd. W. såg ner på sina händer. De darrade inte längre. Det var därför, sade han till sist, som han gått ner till Den gyllene gåsen redan på förmiddagen.
Han visste ju inte säkert om de avtalat att slå följe eller inte, hon hade ju inte gett sitt ord. Men hon var inte där när han kom. Hon var inte hos Warnecks heller eller på Sandgasse där hon hyrde ett rum hos fru Wognitz. Hon måste ha gett sig av redan tidigt på morgonen, eller så hade hon inte varit hemma alls under natten; och det var då han för första gången bestämde sig för att bege sig dit.

Bege sig vart? sade konstapeln. Till Funkenburg. Till trädgårdsrestaurangen. Hon hade kanske velat vara där tidigt, för att försäkra sig om att få ett bord nära musikkapellet. Fast av några bekanta som stod och hängde kring det gamla brygghuset hade han fått veta att hon tidigare på morgonen setts på Brühl, gående arm i arm med soldaten Böttcher, och denne Böttcher kände han ju från förut, en stor och ståtlig karl, lätt rödblommig i hyn med en borstig mustasch och kindskägg. Han hade sett dem tillsammans flera gånger förut. En gång hade det varit i Bosens Garten. Han hade gått förbi på nära håll och bestämt sig för att inte hälsa. Men vad hade de två brytt sig? De hade gått arm i arm och Johanna hade bara haft ögon för denne andre, hade gått och lett mot honom, fast inte alls som hon log mot honom, Woyzeck, som man ler mot ett barn eller en mindre vetande, utan frimodigt, han skulle rentav vilja säga fräckt, och helt visst hade det varit något med det leendet som fått det att sjuda i honom för efteråt, han visste inte om det var samma kväll eller någon annan kväll eller rentav flera veckor senare, hade han varit så uppbragt och förtvivlad att han inte kunnat låta bli att söka upp henne på Sandgasse fastän hon eftertryckligt förbjudit honom, och då visste han givetvis inte om det var den där Böttcher hon varit med igen eller om det varit någon annan och inte hade han fått se heller för fru Wognitz som hon hyrde hos hade gått emellan med en kvast och schasat honom nedför alla trapporna och efteråt hade hon stått i fönstret och ropat så att hela kvarteret hörde det gå hem med sig nu, Woyzeck, gå hem med sig: farväl, farväl …!

Konstapeln har nu definitivt tappat tålamodet med honom. Han vill veta hur det förhåller sig med mordvapnet. Hade han haft det till reds redan när han första gången begav sig till Funkenburg, alltså redan på förmiddagen? Eller var det först när han förstått att änkefru Woost i stället gett sig i lag med den här soldaten vad han nu hette? Vad hette han nu? Det sista säger han till sin underlydande som hastigt läser igenom de anteckningar han gjort och muttrar. Blöttcher, säger denne, och fuktar mungiporna med tungan.
Eller hade han anskaffat vapnet tidigare? Hur i så fall har han fått tag i det? W. stryker med båda händerna över ansiktet. Han kan för sitt liv inte begripa varför de är så upptagna av just vapnet. Han försöker förklara att han haft den här sabelklingan i sin ägo sedan länge, den var inte hel, det fattades mer än hälften och han hade haft den i en skinnklädd tygpåse men det fattades ett skaft. Alltså hade han bestämt sig för att utföra dådet redan vid den tidpunkten då han förstått att änkefru Woost inte skulle hålla ord och hon i stället valt att gå i sällskap med den här soldaten, vad hette han nu, Blechner? Men så förhöll det sig inte.

Jag bestämde mig inte, säger han så lugnt och stilla han förmår. Allt var redan bestämt, förstår konstapeln. Det var som om en jättes hand gripit tag om bröstet på mig och efteråt var det som om ingenting varit. Jag kände mig lätt om hjärtat, säger han och stirrar ned på händerna som han håller knäppta i knät. De har börjat skaka igen. Konstapeln sitter också och iakttar hans händer. Om vi så kan återgå till den aktuella dagen, säger han efter att ha kastat en menande blick mot sin kollega. Och efter det att ni fått reda på att änkefru Woost var i sällskap med den här soldaten Böttcher, vad hände sedan? Han stryker med händerna från hårfästet över pannan och ögonen ned mot hakan och halsen.
De skakar ännu mer nu, hela kroppen skakar. Han försöker minnas. Dagarna flyter samman. Egentligen hade han inte haft någon fast bostad de senaste veckorna, mest drivit runt, skaffat sig handlån där han kunnat, sovit där man gått med på att ge honom logi och utomhus de dagar han inte funnit något. Det hade ju varit varma och torra nätter.

Men konstapelns tålamod är nu definitivt slut. Hade han haft det med sig även under denna tid? frågar han och syftar på sabelklingan. Och han vet inte vad han skall svara. Men det måste ju konstapeln förstå, man samlar ju på sig saker, sabelklingan var ju halv men kanske skulle det gå att byta den mot något, mat till exempel. Aldrig för ett ögonblick hade han väl föreställt sig att den skulle komma till en sådan användning. Och efteråt hade han ju ändå glömt bort alltsammans. Jag hade råkat på några bekanta nerifrån värdshuset. Det hade varit apotekaren och slakteribodsbiträdet, Bon, och så Warnecks båda lärpojkar.
Jag satte mig hos dem en stund eftersom de satt i skuggan och de ville bjuda. Så ni var alltså drucken vid tillfället? Nej, inte drucken! Hur skall han förklara för dem. Det var som om han befunnit sig på en plats där det inte fanns några tankar. Han minns vinden som gick i de höga lindarna, ljuset som svepte lövskuggor över de ännu tomma borden, och på marken nedanför: mönstret som de darrande löven bildade, och hur han plötsligt känner sig fri från allt det som annars alltid tynger och kväljer så.

Tom, och liksom tyngdlös. Den pressande tyngden av andra kroppar i rörelse som annars finns överallt där han går, rösterna, skriken, allt detta bekommer honom inte mer. Det är som svävade han någonstans mellan sömn och vaka, kroppen försjunken som i dvala, ändå är han så pass redig och klar i huvudet att allt tränger in till honom med varseblivningens fulla kraft; och ibland har han tänkt att det här tillståndet är det enda verkliga. Det är först när det som sker runt omkring honom inte längre bekommer honom som han förmår fästa uppmärksamheten vid det han verkligen vill minnas och tänka på. Johannas hud, där den är som mest naken och skyddslös, bakom örat ned mot nacken, i halsgropen eller mellan skulderbladen. Hennes djupa, dova skratt när hon långsamt för honom in i sig. In i det söta, varma och våta.
Men det kan han inte förklara för dem. Han vänder blicken från konstapeln som fortsätter att stirra på honom med en uppfordrande men ändå oförstående blick och ser ned på händerna han håller i knät med handflatorna uppvända. Mördarhänderna. De har slutat darra nu. Han minns hur kvällsljuset låg kvar långt efter klockringningen, som ett gröntonat kopparsken över himlen som skyddades av kyrktorn och hustak.

Det är många människor ute, och alla går de som om de vore omöjliga att skilja från sina egna skuggor. Bara hon som inte bär på någon skugga. Han ser henne komma gående över Rossplatz, med det gråstrimmiga håret lysande i det sista kvällsljuset. Men hon går inte med tvära, bestämda steg som hon brukar utan som om hon gång på gång stötte i något osynligt hinder och tvingades väja åt sidan, famlande med ena armen i luften. Men hon är ensam. Hennes kavaljer har uppenbarligen övergivit henne eller också har han redan fått som han vill med henne. Hon går med blicken i marken och munnen är stor och skev med ena mungipan öppen, som ofta när hon har druckit, som om läpparna fastnat i ett uttryck av leda och förakt. Johann, säger hon när hon får syn på honom och tar ett nytt stapplande steg åt sidan, fast utan förargelse, utan förvåning också, som om hon betraktar det som alldeles naturligt att finna honom här. Och i det ögonblicket är sabelklingan i sitt fäste glömd, vill han förklara för konstapeln. I det ögonblicket hade han lika gärna kunnat stå där fullt naken framför henne, i det skick han framföddes ur sin moders kved, alldeles ren och oskuldsfull.

Han säger att han skall följa henne hem och tar henne varsamt om armbågen. Och hon protesterar inte, men inte heller fogar hon sig eller låter sig ledas. Men han föreställer sig ändå att de går tillsammans så som de en gång brukade gå, som de borde gå, som han hela dagen medan han sökt henne föreställt sig att de skulle komma att gå tillsammans, i armkrok och lätt lutade mot varandra. Fastän folk skrattat åt honom. Är du ute och ränner efter ditt luder nu igen? Var har du din Woostska nu? Och han säger ingenting om att han sökt henne hela dagen, säger över huvud taget ingenting; och allt är som förut mellan dem, ända tills de når fram till Sandgasse och in i hennes port då hon med en plötslig, ilsken rörelse sliter åt sig armen, som om han försökt stjäla den från henne, och med ansiktet tätt intill hans skriker högt rakt ut men så sluta förfölja mig överallt!
Då först påminner han henne om vad hon sagt, att hon lovat slå följe med honom till danspaviljongen, och inte med Böttcher. Han är lugn och sansad, han höjer inte ens rösten. Men hon fortsätter att skrika rätt in i ansiktet på honom. Han vill på nytt gripa tag om hennes arm, nu för att försöka lugna henne – de står inne i portgången och utanför på gatan har folk stannat och vänt sig om för att se vad som pågår – då hon vänder sig om och börjar slå på honom med båda nävarna.

Han står i vägen för henne. Skriker hon. Han ska maka sig undan. Skriker. Fortfarande med den här gälla vettlösa rösten han inte känner igen. Och om han griper med handen om sabelklingan då är det fortfarande utan minsta tanke på att använda den. Han vill bara stilla henne. Men hon fortsätter att slå, hårt nu, i ansiktet dessutom; och gör samtidigt min av att tillkalla någon av dem som stannat på gatan, som för att få någon att undsätta henne (han som aldrig velat henne något ont), och då är det som om han inte förmår hejda sig längre. Han fattar hårdare om fästet och vrider klingan rätt uppåt och när hon lutar sig in mot honom som för att bättre ta stöd mot hans båda axlar för han den i en kraftig stöt rakt uppåt. Och om han sedan fortsätter att stöta då är det bara för att få klingan fri och skjuta henne ifrån sig. Och hennes blick blir stor och vid och öppen, liksom av förvåning, och med en försiktig, närmast tillitsfull rörelse vänder hon överkroppen, bröst och hals, in mot hans, lägger båda händerna på hans skuldror och vilar med huvudet i hans halsgrop.

Han vill stödja henne då, ömt stödja och bära henne, men när han försöker gripa tag om hennes långsamt fallande kropp är munnen hon vänder upp mot hans inte mun längre utan bara ett stort svalg ur vilket mörkt svart blod väller fram. Han har blod på bröstet och ovanpå händerna. Och ute på gatan speglar varje ansikte hans, röjer samma häpnad som han känner, samma bestörtning över att kroppen han alldeles nyss höll i sina armar inte har kraft att hålla sig uppe längre, utan faller i marken. Och då går sabelklingan inte att dölja längre. Han ser på den, de ser på den; och han slår ut med båda armarna och sätter sig stapplande i rörelse ut mot dem, med ett slags enträgenhet i rörelserna, som om han ville försöka förklara. Men de ser bara att han har hennes blod på armarna och bröstet, och sabelklingan kvar i handen, och ryggar förskräckt undan. Och någon längre bort ropar ta fatt honom och då börjar han springa, med långa, liksom dröjande steg först, sedan allt snabbare, nedför Sandgasse och sedan ut på Rossplatz. Fastän de flesta viker undan kommer andra springande mot honom, han ser dem i ögonvrån, han hör en polis blåsa i sin vissla, och han vet att han måste göra sig av med sabelklingan, och då ser han dammen framför sig och han vräker klingan ifrån sig utan att se var den hamnar, och då får de fatt i honom och det är äntligen över, fru Woost, hans Johanna är död, kvinnan han älskar över allt annat är död och det var han som gjorde det och nu är hon död.

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

Vill du ha mer läsinspiration?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!

5 böcker som Bill Gates har älskat i år

Varje år delar Microsoftgrundaren och bokmalen Bill Gates med sig av sina boktips – så även i år. Kanske är det böcker att ta med sig in i 2020?