Varsågod: Exklusiv smygläsning av John Grishams nya novell!
Varsågod: Exklusiv smygläsning av John Grishams nya novell!
Böckerna

Varsågod: Exklusiv smygläsning av John Grishams nya novell!

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 10 november 2017

Rättegångsvittnet är ett rafflande drama som dessutom är ett slags fristående prolog till John Grishams spänningsroman Visselblåsaren. Vi bjuder på första delen.

Rättegångsvittnet

1

Det första vittnet som åklagarsidan åberopade var Clive Pickett, den tämligen lantlige sheriffen i Brunswick County, som låg i ett glest befolkat hörn av nordvästra Florida. Sheriff Pickett intog vittnesbåset i full uniform och avlade vittneseden. Det var hans uppgift att beskriva brottsplatsen och berätta för juryn vad man hade påträffat.

Det man hade påträffat var två lik, en man och en kvinna, båda nakna och med två skott vardera i huvudet. De hade hittats i kvinnans sovrum och av allt att döma blivit påkomna på bar gärning. Kvinnan var, liksom mannen, gift med en annan. Den tilltalade, som satt där borta vid försvarssidans partsbord, påstods ha stormat in och överraskat dem någon gång mellan klockan två och tre på eftermiddagen den 17 januari 1995. Han var gift med kvinnan och kände mannen väl.

Den första stora färgkopian, åklagarsidans bevisföremål nummer ett, var en bild som visade huset utifrån, ett gammalt trähus på Tinley Road, drygt tre kilometer från tappacolareservatet. Huset låg alltså inte på stammens mark utan i Brunswick County och följaktligen inom Picketts jurisdiktion. Sheriffen förklarade att det inte hade funnits något som tydde på inbrott. Pickupen som stod på uppfarten – en Ford av årsmodell 1984 – tillhörde den avlidne, Son Razko.

Den andra bilden, bevisföremål nummer två, visade kvinnan liggande på rygg tvärs över sängen med huvudet och axlarna i en blodpöl som hade gjort de vita lakanen genomvåta. Försvarsadvokaten hade som vanligt invänt mot fotografiet och anfört de vanliga argumenten om att det var provocerande, till förfång för den tilltalade och så vidare, men invändningen hade ogillats. Brottsplatsfotografier var alltid tillåtliga som bevis, hur hemska de än var. Jurymedlemmarna lät ivrigt det andra fotografiet gå runt mellan sig medan de gapade av fasa inför det; några av dem vände bort blicken, oförmögna att fokusera på det de höll i händerna. Likadant var det med det tredje fotografiet, bevisföremål nummer 3, som visade mannen liggande utsträckt på golvet badande i sitt eget blod. De följande fotografierna, bevisföremål nummer 4 och 5, visade båda sovrummet och liken men ur olika vinklar. När fotografierna väl hade gått runt i jurybåset blängde jurymedlemmarna på den tilltalade som om de knappt kunde bärga sig tills de fick utmäta det straff han förtjänade.

På ett stativ intill jurybåset placerades en stor tavla med en schematisk översikt av husplanen, den drygt ett hektar stora tomten, Tinley Road och reservatet som låg i närheten. Åklagaren gick långsamt och metodiskt igenom den med sheriffen. Han betonade brottsplatsens avsides läge. Det närmaste huset låg trehundra meter bort och syntes inte från uppfarten. När manegen nu var noga krattad överlämnade åklagaren vittnet till försvaret. Försvarsadvokatens motförhör gav inget nytt och varade bara i några minuter. Sheriff Pickett fick lämna vittnesbåset, och eftersom han inte skulle åberopas igen tilläts han stanna kvar i rättssalen.

 

Den tilltalade. Han hette Junior Mace och var en fullblodstappacola, en trettiosju år gammal trebarnsfar och änkling efter Eileen, kvinnan som han stod åtalad för att ha mördat. Fram till gripandet hade han varit lastbilschaufför och levererat propangas åt ett företag borta i Moreville. Lönen räckte knappt till att hålla familjen flytande. Han och Eileen hade en liten inteckning i det gamla huset som de hade köpt av hennes föräldrar innan de dog. Eftersom han inte hade några pengar tvingades han nöja sig med en försvarsadvokat som rätten hade utsett.

Junior var en storvuxen man: över en och åttio, smärt och med långt mörkt hår som nådde ner till kragen. De femton månader som han hade tillbringat i häktet i väntan på huvudförhandlingen hade inte gjort hans mörka hy ljusare. I rätten bar han varje dag samma utstyrsel: urblekta jeans, boots och en brun skinnskjorta med pärlbroderier på manschetterna. Han satt rakryggad och stolt och lyssnade till vartenda ord utan att blinka, trots att han inom sig ville skrika ut sin oskuld.

 

2

Det andra vittnet var en lantissnut som hette Willard och som trots att han kallades mordutredare inte var något annat än förste vicesheriff i Picketts lilla polisstyrka. Under sina elva år med sheriffen hade han enligt egen utsago bara utrett fyra andra mord, men försvarsadvokaten nämnde ingenting om detta. Dagen till ära hade Willard på sig sin enda blazer; han hade köpt den för många år sedan, innan han hade lagt på sig de senaste fyrtio kilona.

Willard uppgav för juryn att man genast hade börjat leta efter Eileens make, den tilltalade Junior Mace, men inte som misstänkt utan som familjemedlem. Märkligt nog hade en bartender på en bar som låg drygt tjugofem kilometer från brottsplatsen ringt upp sheriffkontoret omkring klockan sju på kvällen och uppgett att Junior satt hopsjunken över ratten i sin pickup och behövde hjälp, eftersom han var alltför berusad för att kunna köra. Bartendern kände Junior och hade sagt att han bara ville förvarna poliserna och hålla vägarna trygga. Willard och två andra vicesheriffer hade skyndat sig till baren och hittat pickupen med Junior, som hade varit medvetslös och knappt kunnat andas. De hade ringt efter en ambulans, som hade fört honom till sjukhuset i Walton County. När ambulansen hade kört därifrån sökte Willard – utan husrannsakan – igenom pickupen och hittade en Smith & Wesson-revolver med två patroner kvar i cylindern. Under framsätet hittade han dessutom en plånbok som tillhörde Son Razko.

Åklagarsidans bevisföremål nummer 6 var en oregistrerad revolver av typ Smith & Wesson med bortfilat serienummer. Bevisföremål nummer 7 var plånboken, komplett med Razkos körkort utfärdat i Florida, ett bankkort, ett kreditkort från ett oljebolag och sjutton dollar i kontanter. Alltsammans skickades runt i jurybåset.

Några månader tidigare hade försvarssidan skarpt ifrågasatt att bilen hade genomsökts utan husrannsakan och hävdat att det inte hade förelegat några sannolika skäl till misstanke och därmed saknats laga grund för att snoka omkring i pickupen. Men domaren beslutade att genomsökningen hade varit korrekt och att revolvern och plånboken följaktligen var tillåtliga som bevis.

 

Domaren. Hon hette Claudia McDover och var fyrtio år gammal. I föregående års domarval hade hon besegrat sin motståndare, som hade innehaft ämbetet i arton år, med tusen röster. Detta var första gången hon satt ordförande i en mord­rättegång där åklagaren yrkade på dödsstraff – i själva verket var det första gången hon satt ordförande i en mordrätte­gång överhuvudtaget. Innan hon blev domare hade hon varit en blygsamt framgångsrik allmänpraktiserande advokat med hyggligt rykte i en småstad. Hennes valkampanj hade varit väl finansierad, och precis som sina motståndare hade hon knackat dörr i flera månader, utlovat att upprätthålla lag och ordning samt att driva en sträng linje i rättssalen. Hon var en stark anhängare av dödsstraffet och verkade – åtminstone för de jurister som följde målet – vara fast besluten att se till att Junior Mace skulle få en dödsdom.

Det kändes som om hon var skyldig sina väljare detta, alla de som bodde de i det lilla countyt där ute på landsbygden i nordvästra Florida.

 

3

Det tredje vittnet var bartendern. Han kallades Spike, och det var uppenbart att han hade tillbringat större delen av livet på en eller annan sida om bardisken. Hans långa grå hår var bakåtkammat och uppsatt i en hästsvans. Öronen pryddes av metall. Ett vitt, välklippt getskägg föll likt en droppe ner från hakan. Spike verkade lika obesvärad av att vittna i rätten som han skulle ha varit av att tappa upp öl bakom bardisken. Han förklarade för jurymedlemmarna att Junior brukade titta in efter arbetet minst en gång i veckan och dricka några öl. I vanliga fall brukade han vara pratsam och på gott humör, men vid sitt senaste besök hade det varit tydligt att något bekymrade honom. Utan att säga något hade han snabbt druckit två flask­öl; han drack aldrig fatöl eller burköl. Han hade suttit vid ena ändan av bardisken och stirrat rakt fram, försjunken i tankar, som i en annan värld. Ett större sällskap hade dykt upp och Spike hade fått mycket att göra på annat håll. Han hade lagt märke till att Junior hade rest sig från bardisken och börjat kasta dart med en man som han aldrig hade sett förr.

Junior betalade alltid kontant, så det fanns inget som dokumenterade hur många öl han hade beställt. Dessutom hade främlingen bjudit på någon runda. Spike hade inte sett Junior lämna baren, men omkring halv sju hade en stamgäst viskat till honom att ett fyllo hade slocknat ute på parkeringsplatsen. Spike hade gått ut, fått syn på Junior som suttit lutad mot väggen och lyckats få in honom i pickupen. När Spike bad om nycklarna hade Junior vägrat att lämna dem ifrån sig och hade för ett ögonblick verkat inställd på bråk. Spike hade ringt upp Clive Picketts kontor och sagt att det kunde bli problem. Inom tjugo minuter hade vicesheriff Willard och två andra vicesheriffer infunnit sig.

Spike uppgav att han hade blivit chockad när han hörde talas om morden, men när han nu tänkte tillbaka verkade det rimligt. Det hade definitivt varit något på tok med Junior vid det där sista besöket.

 

Barägaren. Han ägde flera barer i nordvästra Florida och dessutom några lite bättre cocktailställen, ett par spritbutiker och en strippklubb. Tre månader innan morden begicks hade han köpt baren som Junior besökte. Han hade betalat för mycket för den, men vid det laget var han förtrogen med Juniors vanor och hade bestämt sig för att den var perfekt.

Han befann sig i rättssalen för att lyssna till Spikes vittnesmål och för att försäkra sig om att Spike, som var en av hans anställda, höll sig till storyn om att Junior skulle ha varit deppig och betett sig märkligt när han kom till baren den dagen. Junior brukade visserligen nöja sig med ett par, tre öl och hade förmodligen gjort det den här gången också, men det var viktigt att ge juryn intrycket av en man som drack rejält, en man som hade varit så berusad att han kollapsade utanför byggnaden. Juniors blackout hade inte mycket med alkohol att göra, men den hemligheten skulle komma att bevaras för alltid. Barägaren hade ordnat alltsammans.

Han satt förklädd i bakersta bänkraden och följde med en antydan till självbelåtenhet hur Spike klarade sig i vittnesbåset medan alla pusselbitarna i hans prydliga lilla komplott föll på plats. Han levde i skuggan av sin egen mörka värld, en plats där kontanter var allenarådande och där man då och då var tvungen att undanröja människor.

 

4

Den fjärde som vittnade var en man vid namn Montgomery, en sakkunnig i ballistik från delstatens kriminaltekniska laboratorium. Han intog vittnesbåset iklädd en snygg kostym med mörk slips, och han imponerade på alla med sina meriter. Fyra kulor hade avlägsnats från brottsplatsen: två från Son Razkos huvud, en från Eileen Maces huvud och en från madrassen. Den sistnämnda hade trängt in ett par centimeter ovanför högra ögonbrynet på Eileen, gått rakt igenom hjärnan och efterlämnat ett förfärligt utgångshål med en diameter på över sju centimeter. Åklagarsidans bevisföremål nummer 8, 9, 10 och 11 utgjordes av förstoringar av fotografier av kulorna. Montgomery förklarade i tekniska ordalag att en undersökning av använda kulor genast avslöjade vapnets tillverkare och modell; i det här fallet en revolver av typ Smith & Wesson med kaliber .38. Med hjälp av en stor tavla med en grafisk översikt förklarade han likt en lärd föreläsare hur alla kulor roterar när de passerar genom en räfflad pipa. Därigenom efter­lämnas mikroskopiska märken och spår i kulan, vilket gör det möjligt för en sakkunnig som han själv att fastställa vilket vapen som avfyrade vilken kula. Han hyste inte minsta tvivel om att de fyra kulorna hade avfyrats med den Smith & Wesson som påträffades i Juniors pickup. Själva kulorna utgjorde åklagarsidans bevisföremål nummer 12, 13, 14 och 15.

Åklagaren gav Montgomery fyra avskjutna patronhylsor. Den sakkunnige förklarade för juryn att dessa hade påträffats i sovrummet. Den som hade avfyrat skotten hade haft alltför bråttom för att hinna samla ihop dem. Med hjälp av ett jämförelsemikroskop hade han kunnat fastställa att de fyra patronhylsorna härrörde från samma revolver.

Mycket av vittnesmålet var tekniskt, och även om det till en början var intressant blev det snart tröttsamt. Han var den sakkunnige. Om han sa att kulorna kom från revolvern i ­Juniors pickup, vem skulle säga emot honom?

Åklagarsidans bevisföremål nummer 16, 17, 18 och 19 utgjordes av de avskjutna patronhylsorna.

Försvarsadvokatens motförhör av Montgomery var åt det mjäkiga hållet. Vad kunde han egentligen göra? Det var uppenbart vad som hade utspelat sig i sovrummet.

 

Försvarsadvokaten. Han hette Larry Swoboda och var trettioett år gammal, en ärelysten försvarsadvokat från Panama City.

Brunswick County hade en anställd offentlig försvarare, en ganska värdelös nolla som hade backat ur. Som skäl hade han uppgett någon tämligen vag intressekonflikt, men i själva verket hade det handlat om att han aldrig hade företrätt en mordåtalad som riskerade dödsstraff. Förresten ville han ändå säga upp sig. Domare McDover hade utsett Swoboda, trots att hon visste att han var alldeles för oerfaren. Först hade han velat ha målet, men när han väl fick det dröjde det inte länge förrän han insåg att han hade tagit sig vatten över huvudet.

I likhet med alla andra försvarsadvokater hade Swoboda redan lärt sig att nästan varenda klient påstod sig vara oskyldig. Junior var inget undantag. Ända sedan deras första möte i häktet hade Junior häftigt protesterat mot anklagelserna. Någon försökte sätta dit honom genom ett perfekt bedrägeri. Han älskade sin fru, hade aldrig varit otrogen och Son ­Razko var hans vän. När morden begicks hade han varit ute och kört leveranser. Han ägde ingen revolver och hade inte avfyrat någon på över tjugo år. Efter att ha lyssnat på Junior i femton månader hade Swoboda till slut börjat tro på honom.

 

5

Även det femte vittnet kom från delstatens kriminaltekniska laboratorium. Doktor Unger, som var patolog, hade ombetts att in i minsta fasansfullt bloddrypande detalj beskriva de skador som de fyra kulorna hade åstadkommit. Han hade en bunt färgfotografier – åklagarsidans bevisföremål nummer 20 till och med 29 – som visade Son Razko och Eileen Mace på obduktionsbordet, och med hjälp av dem visade han kulornas banor i hjärnorna och beskrev de uppkomna skadorna.

Swoboda invände om och om igen och menade att vittnesmålet och bevisföremålen var omotiverade och till förfång för den tilltalade. Rättens ordförande höll inte med, och i tre timmar fick jurymedlemmarna därför sitta och vrida sig medan doktor Unger gjorde det han skulle. Han visade upp stora schematiska bilder – bevisföremål nummer 30 till och med 33 – av kulornas exakta banor. Och han avslutade sitt vittnesmål prydligt genom att uttrycka åsikten att samtliga de fyra kulorna hade avfyrats med handeldvapen på nära håll.

Swoboda lyckades inte plocka hem några poäng under motförhöret. Det var trots allt ganska uppenbart hur de båda offren hade dött. Vad gjorde det egentligen för skillnad om mördaren hade skjutit från en och en halv meters håll eller från femton centimeters håll?

Swoboda kastade uppgivet ifrån sig anteckningsblocket på försvarets partsbord och sjönk ner på stolen. Sedan begick han misstaget att se på jurymedlemmarna; nästan alla blängde på antingen honom eller hans klient. Efter tre dagars huvudförhandling var det uppenbart för honom, liksom för alla andra i rättssalen, att saker och ting inte gick särskilt bra för försvarssidan.

Juryn. Nio vita, tre svarta, inga ursprungsamerikaner. Jämn könsfördelning. Samtliga registrerade väljare i Bay County, som låg granne med Brunswick County. Tre med college­examen, två arbetslösa och en genomsnittsålder på femtiotvå, så det fanns gott om grått hår. Konservativa, medelklass, i huvudsak protestanter, och trötta på den brottslighet och det vettlösa våld som var så förödande för stabiliteten i samhället. Under urvalsprocessen hade alla tolv uppgett att de inte hade något emot dödsstraff.

Domaren hade anmodat dem att inte diskutera målet förrän vid den slutliga överläggningen, men som regel brukade ingen bry sig om sådana försiktighetsmått. Under lunchraster och långa avbrott i huvudförhandlingen, då juristerna befann sig inne på domarens ämbetsrum och munhöggs om juridiska finesser, tisslade och tasslade jurymedlemmarna med varandra. I synnerhet var några av männen nyfikna på vad Junior skulle säga, om han nu verkligen skulle vittna, vill säga. En våldsam reaktion kunde vara föreståelig hos någon som kom på frun i säng med en annan man, till råga på allt en vän. Kanske en rejäl omgång styrk, kanske några knäckta ben. Junior såg sannerligen ut som om han skulle kunna få någon att blöda med bara händerna, särskilt under ett vredesutbrott. Men två kulor i huvudet på vardera personen? Det verkade så kallblodigt.

Kvinnorna hade hört tillräckligt. De kunde kanske förlåta ett eller ett par skott för att skada mannen, men mordet på Eileen var helt enkelt för mycket.

 

6

Det sjätte vittnet var Louise Razko, mordoffrets fru.

När åklagarens argument nu gick som på räls och mötte obetydligt motstånd från försvarssidan begick han misstaget att försöka väcka lite starka känslor. Detta är vanligt i mord­rättegångar – att åberopa någon som stod offret nära, någon som skulle brista ut i gråt inför jurymedlemmarna och ge dem ännu större anledning att fälla den tilltalade. Sådana vittnesmål saknar bevisvärde, men domarna tillåter dem jämt.

Domare McDover gjorde det definitivt. Åklagarsidan fick vad den än önskade sig.

Problemet var uppenbart, men på något sätt förbisåg åklagaren det uppenbara. Kunde han verkligen förvänta sig att Louise skulle gråta och bära sig åt när hennes man hade blivit påkommen med en annan kvinna, och dessutom en som hon kände väl? Sörjde Louise hans död, eller var hon i hemlighet nöjd med att hans svek hade uppdagats?

Lyckligtvis, åtminstone för åklagarsidan, var Louise en känslomänniska och började gråta inte långt efter det att hon hade avlagt vittneseden. Mellan snyftningarna lyckades hon avsluta några meningar och malde på om vilken fin man han hade varit, vilken underbar far och, ja, vilken god make. Hon saknade honom, och det gjorde barnen också.

Swoboda invände och frågade varför något av det här var relevant. McDover ogillade invändningen.

Under motförhöret hade Swoboda inga frågor att ställa till Louise. Hon fördes bort i tårar. De flesta jurymedlemmarna verkade emellertid skeptiska. Var de där tårarna i själva verket till viss del glädjetårar över att hennes otrogne make hade blivit påkommen? Det var svårt att avgöra. De flesta som följde rättegången ifrågasatte åklagarens drag, men det gjorde ingen större skada på åklagarsidans argument.

Åklagaren. Hans förnamn var Wagner, ett synnerligen udda val av hans mor, men det hade å andra sidan varit hennes flicknamn, och hon tyckte att det passade honom så bra, åtminstone på sjukhuset. I tioårsåldern hade han dock av många skäl börjat avsky det. Han delade det därför på mitten, och under de senaste trettio åren hade han kallat sig Wag Dunlap. Väljarna verkade gilla hans ovanliga namn.

Wag var förtjust över att vara på jakt efter sin första dödsdom. Vid den här tiden fanns det trehundra dödsdömda män i delstaten Floridas kriminalvårdsanläggningar, och ingen av dem satt där på grund av Wag. Vid den årliga åklagarkonferensen nere i Miami kände han sig ofta otillräcklig. De tunga namnen valdes ut till att föreläsa i seminarier och låta andra ta del av sin rättegångstaktik, men inte Wag. Han bar inga medaljer på bröstet och hade inget att skryta med i hotellbaren. Visst, han hade sin beskärda del av fällande utslag och hade framgångsrikt väckt åtal mot två mördare, men det hade varit ordinära mord. Ingenting som ens hade kommit i närheten av möjligheten att yrka på dödsstraff. Junior Mace skulle sätta honom på kartan.

Och vilken underbar samling sakförhållanden han hade fått sig till skänks! En tarvlig affär. Junior, en god make, bedragen av sin vän Son, som hade haft ihop det med hans fru hur länge? Tagen på bar gärning, ett vredesutbrott, två kallblodiga mord och en tilltalad som vägrade försvara sig med en ”oemotståndlig impuls”. Delstaten Floridas lagar erkände sedan länge ett sådant försvar, och Junior kunde helt klart undgå dödsstraffet och kanske till och med en lång fängelsedom, om han bara erkände att hans handlingar hade varit en följd av en tillfällig psykisk störning och att han bara hade gjort vad många andra trogna makar skulle ha gjort. Men Junior förblev orubblig i sitt nekande.

Så varför hade han tagit plånboken? Varför förvandla ett hemskt brott till något ännu värre? Enbart mord ger inte åklagaren möjlighet att yrka på dödsstraff. Det krävs mord plus något annat – rån, våldtäkt, kidnappning, att ha tagit livet av en polis eller ett barn – listan var lång. Varför förvandlas till en tjuv efter att just ha blivit en mördare? Man skulle aldrig få någon förklaring, för Junior förnekade allting.

Han hade kommit på dem, mördat dem, tagit plånboken och kört till en bar, där han hade druckit sig full och slocknat. I hans pickup hade man hittat mordvapnet, minus fyra patroner av sex, och plånboken. Alla sakförhållandena passade ihop som en dröm. Argumenten var solklara.

Men liksom de flesta åklagare kunde Wag inte motstå frestelsen att fortsätta att trava bevis. Varför nöja sig med mindre när man har mer att erbjuda?

7

Det sjunde vittnet var Todd Short, den förste av två fängelse­tjallare. Han var bara tjugofyra år gammal men hade redan byggt upp ett imponerande belastningsregister, till största delen bestående av narkotikabrott. I enlighet med Wags bestäm­da instruktioner hade han på sig en långärmad skjorta med hög krage för att dölja så många tatueringar som möjligt. Han var dessutom nyklippt och bar glasögon som han inte behövde – de fick honom, enligt Wags åsikt, att framstå som aningen intelligentare. När det gällde Short var intelligens något relativt.

Wag kastade sig rakt in i Shorts kriminella bakgrund, som om det vore hans kall att finna sanningen, och grabben erkände villigt tre tidigare anhållanden och två fällande domar för mindre brott. Han hade suttit av fem år i fängelse innan han fick ordning på sitt liv. Han var nu nykter och troende och ville göra det rätta.

Han berättade att han hade suttit i häktet i Brunswick ­County och inväntat en huvudförhandling när Junior hade kommit dit. De hade bara delat cell i några dagar innan de skildes åt. Han hade gillat Junior, och eftersom de inte hade något annat att göra hade de pratat mycket. Fruns otrohet och den nära vännens svek hade gjort Junior förkrossad, men han kände ingen ånger över sina handlingar. Hade han inte gjort vad vem som helst skulle ha gjort? Junior sa att han hade anat oråd och stannat till utanför huset runt tresnåret medan han körde ut leveranser. När han fick syn på Sons pickup hade han insett att det skulle gå illa. Junior hade smugit sig in genom bakdörren, gått in i vardagsrummet och hört ljud från sovrummet. De hade huset för sig själva och försökte inte vara tysta. Han hade tagit fram en revolver ur en byrålåda och sparkat in dörren till sovrummet. Anblicken av de hopslingrade kropparna hade gjort honom galen. Son hade skrikit något dumt, som: ”Vänta, du fattar inte”, och varit på väg upp ur sängen när Junior sköt honom med två skott. Eileen hade skrikit som en galning och vägrat hålla tyst, så han hade skjutit henne också. Han hade blivit stående där en lång stund och stirrat på de nakna kropparna medan de förblödde utan att bry sig. Till slut hade han gett sig av, bara kört omkring och försökt lugna nerverna utan att veta vad han skulle ta sig till. Barnen skulle komma hem från skolan. Han borde förmodligen ringa sheriffen och få dit en ambulans. Någon annan skulle städa upp röran. Han hade stannat till vid en bar för att ta några öl och bli klar i huvudet, och sedan hade han bara fortsatt att dricka.

Junior skakade lätt på huvudet medan han stoiskt lyssnade till Short och dennes lögner. Vid ett tillfälle böjde han sig fram mot Swoboda och viskade: ”Jag har aldrig sett honom förr.”

Short höll sig till manus och var övertygande. Han hade ägnat många timmar åt att repetera vittnesmålet tillsammans med Wag och dennes biträden, och under helgen hade han faktiskt suttit i just den här stolen med dörrarna till rättssalen låsta medan juristerna skrek frågor till honom. När Wag äntligen satte sig och Swoboda reste sig för att genomföra motförhöret tog Short ett djupt andetag och påminde sig om att han måste hålla sig lugn. Han kunde varenda fråga som väntade.

Swoboda ansatte Short angående dennes belastningsregister, tid bakom galler och olika missbruk. Det kommande åtalet mot honom hade dragit ut på tiden i nästan femton månader nu. Berodde det på att åklagaren väntade på att få se hur han skulle lyckas i den här rättegången?

Nej, självklart inte. Short visste inte riktigt vad det var som hade orsakat förseningen. Ibland uppstod det helt enkelt en propp i systemet. Dessutom höll Short på att bli drogfri, och det tog tid. Om han lyckades bli fri från sitt missbruk skulle det kunna påverka straffutmätningen till hans fördel.

Hade Short blivit lovad något i gengäld för sitt vittnesmål? Straffnedsättning? Pengar?

Självklart inte. Short hade berättat sanningen, hela sanningen. Han var angelägen om att få avtjäna sitt straff och gå vidare i livet, som en ny människa.

Hade Short vid något tidigare tillfälle vittnat emot och tjallat på en cellkamrat?

Nej, aldrig.

I själva verket var det tredje gången Short satt i vittnesbåset, men Swoboda hade inte upptäckt hans karriär som serietjallare. Målet hade upptagit advokatens hela liv under de senaste femton månaderna, och han var trött på det. De ynka arvoden som delstaten betalade ut skulle bara täcka en bråkdel av den tid som han hade lagt ner på målet.

Brodern. Wilton Mace satt i första bänkraden, så nära brodern som möjligt. Bakom sig hade han några medlemmar av stammen, nästan alla släktingar till familjen Mace. På andra sidan mittgången och den djupa klyfta som delade tappacola­stammen satt Son Razkos vänner och släktingar. Det fanns andra uppdelningar och fraktioner, och de flesta stammedlemmarna höll sig därför borta.

Wilton brydde sig inte mycket om spänningarna mellan dem. Som den oskyldiges bror var hans uppgift helt enkelt att vara ett stöd. Det fanns inget annat han kunde göra, ingenting annat än att sitta där dag efter dag, förbryllad av travestin och lögnerna. Han visste sanningen: att hans bror och Eileen hade varit så lyckligt gifta som något äkta par kunde vara med tanke på omständigheterna, att hon aldrig skulle vara otrogen, att Son Razko var en bra karl som var tillgiven Louise och barnen, att Junior skulle fortsätta att sörja förlusten av sin fru och sin vän så länge han levde och att morden hade varit omsorgsfullt iscensatta av brottslingar som var fast beslutna att bygga ett kasino på tappacolas mark. Men Son Razko och Junior Mace hade stått i vägen för dem.

Son och Eileen hade inte mördats av någon av dem. Tappacola kunde mycket väl hysa agg, men de mördade inte varan­dra. Nej, mördarna kom utifrån, och de hade lyckats med det som för varje dag som gick alltmer kom att framstå som det perfekta brottet.

Den vite mannens syn på rättvisa var förbluffande. Hur kunde man låta en egennyttig brottsling som Todd Short lägga handen på Bibeln, svära inför Gud att säga sanningen och sedan sätta igång att berätta sådana orimliga lögner? Vad var det för ett rättsväsen som lät en härdad brottsling upprepa yttranden som han svor på att han hade hört i en cell i häktet för ett år sedan?

Wilton betraktade jurymedlemmarnas ansikten. De inte bara trodde på Short, de ville tro på honom.

 

8

Det åttonde vittnet som åklagarsidan åberopade var Digger Robles, en annan fängelsetjallare. Hans belastningsregister var inte riktigt lika imponerande som Todd Shorts, inte heller hans kroppskonst. Även han bar en långärmad vit skjorta med hög krage; den var faktiskt identisk med den som Short hade haft på sig. Swoboda övervägde flyktigt om han skulle fråga Digger om Wag Dunlap hade hittat skjortorna på rea. Nästan alla tatueringarna var dolda, men en hade lyckats klättra uppför halsen och bort från kragen. Men Digger såg ändå prydlig ut, och han verkade avslappnad när han nu gjorde sig redo att häva ur sig lögner inför juryn i en timme.

Det enda som han sa som var sant var att han hade dömts för två tidigare brott, suttit tre år i fängelse och att han brottades med sitt methmissbruk. Wag lät honom segla igenom de här obetydliga inledande frågorna som om de inte hade den minsta betydelse. Sedan över till utsagan – och sanningen! I sitt vittnesmål, som var anmärkningsvärt, ibland rent häpnads­väckande likt Shorts, berättade han mycket ingående om sin kortvariga inspärrning tillsammans med Junior. Mace var stolt över det han hade gjort. Han hade kommit på dem i sin egen säng, knäppt dem med två skott vardera och hävdat att han hade gjort rätt och undrat vafan delstaten Florida menade med att släpa iväg honom till fängelse och rättegång? Om det hade hänt på indianernas mark skulle Junior ha hyllats som en hjälte. Han hade inte visat minsta antydan till ånger.

Swoboda böjde sig fram mot sin klient och frågade: ”Minns du honom?”

”Kanske”, viskade Junior.

Under motförhöret lyckades Swoboda få in några lyckträffar när han munhöggs med Digger rörande dennes motiv. Om man inte hade lovat honom något i utbyte, hur kom det sig då att han vittnade? Digger uppgav att han egentligen inte ville vittna, inte ville bli inblandad, men att det han hade hört var allvarligt och att han därför var ett viktigt vittne. Swoboda påminde honom om att han hade tillbringat ganska lång tid bakom galler och frågade om han någonsin hade hört någon annan erkänna ett brott. När Digger svarade nej skakade flera av jurymedlemmarna tvivlande på huvudet.

På det hela taget var det ändå en utmärkt föreställning. När Digger lämnade vittnesbåset tillkännagav Wag Dunlap: ”Inga fler vittnen.”

Åskådaren. Han infann sig, följde hela huvudförhandlingen och var alltid noga med att välja en ny plats. Han såg alltid annorlunda ut. Han bytte huvudbonad, glasögon och kläder, och efter de två första dagarnas vittnesmål rakade han av sig helskägget. Han hoppade över ett par timmar här och där, sedan en halv dag och därefter dök han upp i skinnkläder. Inte en enda person i rättssalen visste vad han hette, och ingen lade märke till honom.

Han hette Delgado och arbetade för en sammansvetsad och välorganiserad liga av yrkesbrottslingar som var fast beslutna att bygga ett kasino på tappacolareservatets mark. Hans uppgifter varierade, men hans verkliga värde för ligan låg i hans skicklighet med skjutvapen och förmåga att undanröja människor utan att efterlämna minsta bevis.

Under huvudförhandlingens gång förundrades Delgado över åklagarsidans argument och samtidigt över dess inkompetens. Ungers obduktion hade varit snabb och slarvig. Och varför inte? Dödsorsakerna var ju så uppenbara, så varför gräva djupare? Vid en analys av Sons blod skulle man ha påträffat fenobarbital, ett starkt barbiturat som Delgado hade injicerat. Om detta hade upptäckts hyste Delgado inga tvivel om att åklagarsidan skulle ha tvingats ändra sin teori en aning för att få plats med att Son hade stoppat i sig tabletter inför sitt rendezvous med Eileen. En grundlig analys skulle ha visat att Son hade varit medvetslös vid dödens inträde.

I sin upphetsning hade snutarna inte brytt sig om att undersöka Juniors händer för att påvisa krutrester. En sådan enkel rutinundersökning skulle ha låtit dem veta att han inte hade avfyrat .38:an. Hans fingeravtryck fanns inte på revolvern, men Montgomery, den sakkunnige ballistikern, hade å andra sidan spekulerat i att Junior helt enkelt hade torkat av den.

Inte heller hade åklagarsidan tagit något blodprov på ­Junior medan han låg inlagd på sjukhus. Ett sådant prov skulle ha avslöjat en viss mängd alkohol, vilket var förväntat, men det skulle också ha påvisat kloralhydrat. Inne på baren hade Delgado lockat Junior att spela dart och lyckats byta ut ölflaskorna.

Och tjallarna! Delgado hade lyssnat till deras påhittade ­historier och tvingats lägga band på sig för att inte skratta högt. Juniors påstådda bekännelser var rena skämtet. Ingenting stämde. Eileen hade dött först. Delgado hade övertalat henne att släppa in honom i huset, dragit revolvern, tvingat henne att klä av sig i sovrummet och sedan skjutit henne med två skott. Han hade burit in Son i sovrummet, klätt av honom och skjutit honom.

Problemet med tjallare var att de ofta tog tillbaka eller ändrade sina historier. Delgado var väl förtrogen med detta, liksom männen som han jobbade för. Medan han iakttog Todd Short och Digger Robles i vittnesbåset och inom sig log åt deras påhittade historier visste han mycket väl att han snart skulle få order om att göra slut på dem. Han skulle vänta tills rättegången var över, vänta tills Junior fördes bort och de ändlösa överklagandena började, och sedan skulle han sätta igång med processen att planera, förfölja och vänta. Deras vittnesmål var nu permanent dokumenterade och skulle i händelse av en ny rättegång kunna läsas in i domstolsprotokollet, även om ett sådant scenario inte bekymrade Delgados chefer. Son var död. Junior skulle vara satt ur spel tillräckligt länge. Oppositionen var lamslagen. Kasinot skulle byggas.

 

9

Försvarssidans första vittne var en tonåring som hette Heath. Hans familj ägde en lanthandel utanför det lilla samhället Larkin, cirka femtio kilometer från brottsplatsen. I butiken såldes propangas för hushållsändamål, och man hade ett avtal med företaget som Junior jobbade för om att de tomma behållarna skulle hämtas upp och nya skulle levereras en gång i veckan. Omkring klockan två på eftermiddagen den 17 januari hade Junior levererat tio tiokilosbehållare och hämtat upp tio tomma. Heath hade undertecknat leveranskvittensen, men på den stod inget exakt klockslag.

Han vittnade om att det hade varit ”vid tvåsnåret, lite före eller efter”, men han hade inte kunnat vara mer specifik. Han uppgav att han träffade Junior nästan varje vecka och att de vid varje leveranstillfälle brukade ägna några minuter åt att ”snacka skit”. Han bedömde att Junior hade befunnit sig i hans butik i mindre än femton minuter. Swoboda visade upp en stor karta över tre counties – Walton, Brunswick och Okaloosa – och markerade var Heaths lanthandel och Maces hus låg.

Det andra vittnet som försvarssidan åberopade var Len McGuire, som ägde en plantskola och trädgårdshandel i samhället DeFuniak Springs. McGuire sålde mycket propangas och hade i flera år haft affärer ihop med företaget som Junior jobbade för. Han kom ihåg att Junior på morddagen hade dykt upp för sin veckorunda ”ungefär klockan tre”. Junior hade lämnat ett dussin propangasbehållare och hämtat upp de tomma behållarna. Han visade upp en leveranskvittens som specificerade transaktionen men som inte angav den exakta tidpunkten. Den skrev vi aldrig ut, sa han till juryn.

Eftersom tidpunkten för de båda dödsfallen bedömdes till mellan klockan två och tre på eftermiddagen skulle McGuire ha träffat Junior efter det att han just hade mördat sin fru och Son Razko. Swoboda ställde flera frågor om Juniors uppförande. Inget verkade konstigt. Samme gamle Junior.

Försvarssidans tredje vittne var en pensionerad delstats­polis som hette Taggart. Med tanke på sin ytterst begränsade budget hade domare McDover motvilligt gått med på att låta Swoboda lägga ut pengar på sakkunniga vittnen, och han hade anlitat Taggart mot ett arvode på tusen dollar. Taggart, som hade ställt sig framför jurybåset och hade en pekpinne i handen, pekade ut platserna på den stora kartan. Nummer ett var lanthandeln där Heath arbetade. Nummer två var McGuires trädgårdshandel. Nummer tre var familjen Maces hem. Nummer fyra var magasinet i Moreville som tillhörde företaget som Junior arbetade för. Om man ponerade att Junior gjorde sin leverans klockan två och att den hade tagit femton minuter, som Heath hade uppgett, då skulle Junior ha gett sig av omkring kvart över två och kört till McGuires trädgårdshandel för nästa leverans. Taggart hade vid tre tillfällen gjort den bilfärden, och den tog i genomsnitt tjugotre minuter. Junior skulle alltså ha anlänt till McGuires trädgårdshandel omkring fem över halv tre, ägnat en kvart åt leveransen och sedan åkt igen runt tio minuter i tre. Han skulle då ha befunnit sig tjugo minuter från sitt hem. Om han hade skyndat sig skulle han ha kunnat vara hemma omkring tio minuter över tre.

Enligt patologen hade dödsfallen inträffat mellan klockan två och tre. Patologen hade dock skyndat sig att förklara att den här tidsramen inte var exakt utan kunde vara en halvtimme längre eller kortare.

Försvarssidans teori var inte ens övertygande vid en omedelbar granskning. Några minuter hit eller dit, och inget verkade vara belagt. Exakta klockslag var inte registrerade. Minnesbilderna var inte särskilt klara. Hade Junior gjort sin leverans klockan två, eller hade det snarare varit kvart i två? Hade de skjutits klockan tre, eller hade det varit närmare halv fyra?

Teorin krossades under motförhöret. Wag Dunlap gick tillsammans med Taggart igenom vägar och motorvägar tills det stod utom allt tvivel att Junior Mace faktiskt kunde ha hunnit med leveransen till Heaths lanthandel klockan två och sedan skyndat sig hem därför att han misstänkte något, kommit på frun i säng med vännen, tagit hand om den saken och sedan skyndat sig iväg och varit framme vid McGuires trädgårdshandel strax efter klockan tre och där betett sig som om allt var som vanligt.

Skulle Junior haft tid att skynda sig till sin arbetsgivares magasin, hoppa in i sin pickup och sedan kört hem i ilfart för att begå morden? Kanske, antydde Wag, även om det inte var helt klart.

Wag ansatte Taggart om tider och avstånd i två timmar. Swoboda invände. McDover ogillade invändningarna. Juristerna käbblade i takt med att de blev allt retligare. Till slut fick Taggart ett utbrott. Swoboda yrkade på nytt om att rättegången skulle ogiltigförklaras. Domaren bad honom sätta sig ner. Jurymedlemmarna var frustrerade. Åskådarna var till en början roade, sedan uttråkade.

Junior Mace satt hela tiden stoiskt i allt kaoset och skakade emellanåt på huvudet åt den osanna historien.

 

10

I och med att alibina var borta var det enda som återstod för försvarssidan den tilltalade själv. Swoboda följde konsensus och rådde Junior att inte vittna, men denne vägrade lyssna på det örat. Om han fick en möjlighet att berätta sanningen, då ville han inte gå miste om den.

Han talade långsamt med mörk röst och valde sina ord noga medan han betraktade juryn utan att blinka. Swoboda kastade fram de lätta frågorna, och de gick igenom Juniors bakgrund: utbildning, anställningsförhållanden, familj, frånvaro i belastningsregistret, avsaknad av skilsmässor, tre barn. Han älskade Eileen, och Son hade varit hans närmaste vän. Nej, de hade inte haft en affär, och han hade inte kommit på dem i sängen.

Han förnekade att han ägde något handeldvapen och uppgav att han inte kände en enda tappacola som ägde ett sådant. Det ingick inte i deras kultur. Några av männen jagade hjort för att skaffa mat, men ingen i hans familj gjorde det. Han gillade att ta några öl ibland men ansåg inte att han drack mycket. Han och Eileen hade aldrig alkohol hemma.

Han berättade om sitt folk och deras djupa splittring på grund av förslaget om att bygga ett kasino på reservatet. Han och Son hade lett motståndet mot kasinot, och de hade med knapp marginal vunnit den första omröstningen. Omröstningen hade delat upp stammen i bittra läger.

Den som hade mördat Son och Eileen höll nu skickligt på att försöka sätta dit honom för mordet. Med Son och Junior borta ut bilden skulle kasinot kunna byggas.

Wag reste sig och vädjade till rätten: ”Invändning, fru ordförande. Har vi minsta bevis för det här? Det är en ganska långsökt teori, och det finns inget stöd för den.”

”Rätten instämmer. Bifalles. Mr Swoboda, vill ni vara vänlig och begränsa vittnesmålet till sådant som åtminstone påminner om sakförhållandena.”

Den 17 januari hade varit en vanlig dag för Junior. Han hade kört sin runda på förmiddagen och ätit lunch i en lanthandel, där han också hade haft en leverans. Vid tvåsnåret hade han stannat till vid Heaths lanthandel, lämnat och hämtat upp tio propangasbehållare och sedan kört till McGuires trädgårdshandel, vilket hade tagit ”omkring en halvtimme”. Han hade som vanligt inte haft någon brådska och hållit sig under hastighetsbegränsningen. Han hade inte gjort någon avstickare, inte åkt hem, eftersom det inte hade funnits någon anledning till det, och han hade varit klar hos McGuire omkring klockan tre på eftermiddagen. Därefter hade han stannat till vid ytterligare två butiker innan han stämplade ut nitton minuter i fyra. På vägen hem hade han stannat till vid en av sina favoritbarer, hejat på Spike och druckit några öl, och allt hade varit frid och fröjd. Efter det kom han inte ihåg så mycket. Han hade fått en blackout, inte av de två ölen, utan av något annat, och han mindes ingenting mer förrän han vaknade på sjukhuset.

Rösten sprack en aning när han försökte förklara hur det kändes att få höra att hans fru hade blivit mördad och en timme senare få veta att man anklagade honom för mordet. Att släpas bort iförd handfängsel, köras till häktet, kastas i en cell, förnekas värdigheten i att få delta i fruns begravningsceremoni och gravsättning och fråntas möjlighet att sörja tillsammans med barnen – han hade blivit så traumatiserad att han hade haft svårt att tala, äta och sova.

Det var en mardröm som aldrig tog slut.

Sonen. Patrick Mace, fjorton år gammal och äldst av Juniors tre barn. På grund av de till stora delar hemska vittnesmålen hade unge Patrick inte fått vara med i rättssalen förrän i dag. Hans småsyskon skulle inte få se något av rättegången.

Patrick hade kommit först hem från skolan, den första som hade gått in i huset, den stackare som hittade kropparna och den obeskrivliga brottsplatsen. Han mindes inte att han hade ringt larmnumret; han mindes ingenting. Den förste vice­sheriffen hittade honom liggande ute på verandan på framsidan, hopkrupen i fosterställning, skakande och oförmögen att vare sig tala eller gå. Patrick hade tillbringat två nätter på sjukhuset och gick fortfarande hos en terapeut.

Föga förvånande ville Wag Dunlap åberopa grabben som ett av åklagarsidans första vittnen. Han tänkte vinna juryn med en gång med en grabb som brast i hejdlös gråt och inte kunde fortsätta. Swoboda invände. McDover ogillade invändningen. Lyckligtvis motsatte sig familjen Mace detta så kraftigt att Wag till slut gav upp.

Medan Patrick såg sin far kämpa för livet brottades han med sina egna känslor. Tårarna vällde upp i ögonen och rann nedför kinderna. Han torkade bort dem med skjortärmarna och försökte låta bli att se på farbror Wilton som satt intill honom. Att förlora modern var obegripligt. Att förlora fadern skulle innebära världens undergång.

Wilton hade berättat sanningen för honom. Patrick visste att hans far var oskyldig.

 

11

I sin slutplädering bestämde sig Wag Dunlap för att få offren att framstå i dålig dager. Om Son och Eileen inte hade en affär, vad fanken höll de då på med? Kan någon komma på en annan rimlig anledning till att Son, som kände Eileen mycket väl, skulle titta in hos henne omkring klockan två på en tisdagseftermiddag, då Junior var på jobbet och barnen i skolan? Det finns ingen annan anledning, och den tilltalade, som redan har visat sig ha en ganska livlig fantasi, har inte lyckats trolla fram någon.

Det som borde vara uppenbart, ärade jurymedlemmar, är faktiskt helt uppenbart. De hade en affär, och antingen kände Junior till den eller också var han mycket misstänksam. Han planerade sina rörelser nästan perfekt och gav sig själv en kort men fullt möjlig lucka som gjorde att han kunde köra förbi sitt hus och se om Sons pickup stod parkerad på uppfarten.

Och det gjorde den! Hans värsta farhågor bekräftades.

Han kom på dem på bar gärning, mördade dem, gjorde det han var tvungen att göra och fortsatte att leverera propangas. Senare, när verkligheten gjorde sig påmind, drack han sig full, greps och visade inte minsta ånger över morden, åtminstone inte i häktet.

Hövdingen. Från främsta bänkraden på den lilla läktaren tittade hövdingen sorgset ner på rättssalen. Hans folk var splittrat. Till vänster och bakom den tilltalade satt medlemmar av familjen Mace och några vänner. Till höger och bakom åklagaren fanns medlemmar av familjen Razko och några vänner. Två vicesheriffer bevakade mittgången, redo att hindra ett eventuellt bråk mellan fraktionerna. Utspridda i rättssalen fanns andra Tappacola, alla mer nyfikna än bekymrade. De var för kasinot och kunde nästan se och känna rikedomen. För eller emot. Inga gråzoner, ingen obeslutsamhet. Varenda tappacola stod fast i det ena eller i det andra lägret.

För nästan tre år sedan hade stammen röstat nej, på den tiden då Son Razko och Junior Mace hade agiterat mot ett kasino på reservatet. De hade sett hasardspel som bara ännu en förbannelse från den vite mannen, och de hade vunnit med knapp marginal. Nu när Son var död och Junior på väg att hamna i fängelse skulle stammen rösta igen, och kasinot skulle byggas. Välståndet väntade runt hörnet, och det gjorde hövdingen nöjd. Om några år skulle kanske pengarna läka splittringen. Med pengar skulle de kunna bygga fina hus och bra skolor, anlägga vägar, parker och sjukvårdskliniker, och varenda tappacola skulle få ta del av överflödet. Kasinot skulle få stammen att resa sig ur fattigdomen och återförenas. Det var hans dröm.

Men just nu var spektaklet med åtalet mot Junior hjärt­skärande. Hövdingen visste vad hela hans folk visste. Tappacola kunde gräla, tvista och hysa agg i årtionden, men de skulle aldrig mörda varandra.

 

12

Larry Swobodas höjdpunkt under huvudförhandlingen inföll i slutpläderingen. Han sa till jurymedlemmarna att de inte hade något annat val än att sätta tilltro till Juniors utsaga om att han var oskyldig, eftersom denne vägrade att använda sig av det mest uppenbara försvaret. Swoboda ställde en hypotetisk fråga: Vilken make som helst som kom på sin fru med att vara otrogen skulle helt säkert hävda att det som följde var en handling orsakad av raseri, ett crime ­passionnel, en oemotståndlig impuls som inte kunde behärskas. Vårt lands straffrätt hade sedan länge erkänt ett sådant försvar, och juryer har i sådana fall ofta visat medkänsla. Det faktum att Junior vägrade hävda att han hade handlat till följd av en tillfällig psykisk störning kunde bara betyda en enda sak: Han hade inte kommit på och mördat sin fru och sin vän.

Junior ljög inte för att rädda livet eller för att försöka lura rättsväsendet; han talade helt enkelt sanning.

Jurymedlemmarna. Kanske. Den tilltalades problem var att han saknade bevis. De vittnen som gav honom alibi var varken trovärdiga eller övertygande. Han kunde påstå att han hade blivit drogad och ditsatt och var ett offer för planterade bevis, men vad hade han själv för bevis?

Alla de prydligt uppradade bevisen gynnade faktiskt åklagarsidan.

 

13

Juryn överlade bara i fyra timmar innan de återvände med ett enhälligt utslag som fällde den tilltalade på båda åtalspunkterna. Det hördes inga flämtningar, skrik eller stönanden från åskådarna, det förekom inga utbrott mot orättvisan, inga leenden, bara några tysta tårar från familjen Razko och några hopsjunkna axlar i familjen Mace. Junior tog emot utslaget utan att röra en min. Swoboda verkade ha varit beredd på det. Wag och hans flock dolde sina självbelåtna små flin. Jurymedlemmarna hade perfekta pokeransikten, och de var definitivt inte glada utan bara fast beslutna att avsluta sin uppgift.

Endast den unge Patrick överväldigades av känslor och sjönk ihop i sin farbror Wiltons famn.

Domare McDover skickade hem juryn med instruktioner om att komma tillbaka prick klockan nio följande morgon, då huvudförhandlingen skulle fortsätta med straffutmätningen. Skuldfrågan hade fastställts. Nu skulle juryn avgöra om straffet skulle bli avrättning eller livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Åskådaren. Han dröjde sig kvar en stund efter ajourneringen, och medan åskådarna tyst släntrade ut ur rättssalen såg han hur man belade Junior med handfängsel och förde bort honom. Delgado kände ingen sorg alls. Ingen ånger. Tvärtom. Under hela sin långa karriär som mördare hade han ofta undrat över hur spännande det skulle vara att utföra det perfekta brottet; ett brott som var så otroligt väl utfört att man dömde någon annan. Hur coolt skulle det inte vara att följa rättegången?

I den stunden kunde han bara erkänna att det verkligen var coolt. Och att det var obeskrivligt spännande.

Sugen på att fortsätta läsa? Klicka här.

Köp e-novellen

Köp e-novellen

En sida till? Fortsätt läs!

Crazy rich i Asien är en en galen roadtrip genom Singapores rikaste elit