Viveca Lärn om nya självbiografin Sladdisen: "Jag har alltid varit ensam" | Selma Stories
Viveca Lärn om nya självbiografin Sladdisen:
Författarna

Viveca Lärn om nya självbiografin Sladdisen: "Jag har alltid varit ensam"

Folkkära Saltön-författaren Viveca Lärn fyller 75 år och firar med den kritikerrosade självbiografin Sladdisen.

Av: Tove Kullenberg
Fotograf: Emelie Asplund
Publicerad: 17 april 2019

Folkkära Saltön-författaren Viveca Lärn fyller 75 år och firar med den kritikerrosade självbiografin Sladdisen.

Läs också: 7 böcker av Viveca Lärn som älskats av många generationer

Säg namnet Viveca Lärn och många får något drömskt i blicken – man tänker saltstänkta kobbar, skriet från fiskmåsar, gemytlig Göteborgsanda. Viveca är för många synonym med västkusten, efter sin svit om Saltön bland annat. Och det är också här hennes nya bok Sladdisen utspelar sig. En självbiografi, som hyllats av kritikerna – Alingsås tidning skriver: ”För den nostalgiske 60-70-plussaren med egna rötter i Göteborg är hela boken en enda stor underbar skattkammare – tids- och miljömarkörerna inte bara duggar, de formligen haglar!”

Viveca Lärn försökte egentligen sluta skriva. Hon fick rådet av läkare och yngre kollegor att istället koncentrera sig på att ”chilla, paddla och läsa böcker”. Men:

– Jag prövade en hel sommar och hade långtråkigt för första gången i livet. Då sa en ung och klok man till mig: Varför skriver du inte? Det är ju det enda du kan. Då gjorde jag det och jag skrev om min uppväxt. Det tog nästan tre år.

Att skriva om sig själv hade hon inte tänkt på tidigare:

– Jag har aldrig planerat att skriva något självbiografiskt, för jag försöker undvika att vara självupptagen.

Vem är Sladdisen i boken?

– Min syster är drygt sju år äldre än jag och jag är en typisk sladdis. Min mamma och pappa var också sladdisar och sådana blir nog aldrig vuxna. Min största längtan när jag var barn var att snabbt bli vuxen så jag kunde bestämma över mig själv.

Hur har det präglat dig att vara sladdis?

– Jag ansåg tidigt att jag kunde klara mig själv och var helt ointresserad av att leka med andra barn. Mest trivdes jag vid en bäck som rinner nedanför Delsjövägen där jag växte upp. Jag hittade på berättelser och byggde fördämningar i bäcken.

Du skriver om din uppväxt i din konstnärliga och fritänkande familj. Man blir väldigt förtjust i dina föräldrar. Berätta om dem!

– Båda min föräldrar var konstnärer och min pappa dessutom journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han betraktade mig som en yngre kollega så jag fick referera radionyheterna från när jag var fyra år om han var upptagen när de sändes.

Hur mycket påverkade de ditt yrkesval, tror du?

– Det var självklart för mig att först bli journalist som min pappa och därefter barnboksförfattare, när jag varit med om tillräckligt med eldsvådor och kungabröllop och tränat mig. Att bli författare även för vuxna kom jag inte på förrän jag var nästan femtio år.

Den har fått strålande recensioner, och flera har skrivit att boken är ”skriven som terapi” men att du framförallt underhåller publiken. Vad säger du, stämmer det?

– När jag skriver böcker är det alltid samma sak oavsett det är barnböcker, kåserier eller romaner. Jag skriver för mig själv. Mig själv som 11-åring i barnböcker och för mig själv som vuxen i böcker för vuxna. Det liter förstås egocentriskt, men det är det enda som fungerar för mig. Jag tänker aldrig på mina läsare och blir mycket glatt överraskad när de tas emot väl. Det är samma med Sladdisen, men den har förstås fått mig att tänka mer på mina barndomsminnen och jag har då noterat att jag numera har en mer generös och förstående attityd gentemot mina närmaste och min släkt.

Du ”smyger” på folk, precis som din barnbokskaraktär Mimmi. Varför är det så roligt?

– Jag har alltid gillat att smyga på folk och även tjuvlyssna på dem. Det var min pappa som lärde mig det och det har jag alltid gjort. Förutom den yrkesmässiga nyttan har man aldrig långtråkigt.

För alla de som älskar t ex Saltön-serien, kommer de att känna igen sig i din bok? Hur?

– Kanske känner man igen mitt sätt att skriva och möjligen för att jag är förtjust i människor som kan verka lite kantstötta, men som alla har en längtan.

Du ville först att din bok skulle ha undertiteln ”den pratsamma ensamvargen”. Berätta, vad betyder det? Hur skulle du vilja beskriva dig själv? Du var ganska ensam, förstår man.

– Jag har alltid varit ensam och fick inte min första bästis förrän i gymnasiet. Ändå är jag mycket pratsam, även när jag inte är bland folk. Jag pratar för mig själv och med mina ägodelar i min lägenhet där jag bor ensam i östra Göteborg sedan sex år. Och när jag umgås med mina nära och kära pratar jag oavbrutet.

Du beskriver dig som rastlös. Hur kan du skriva böcker? Det är ju både långsamt och tidskrävande…

– Jag är extremt rastlös, men har också sträng självdisciplin. Jag är morgonmänniska och skriver från gryningen. Sedan promenerar jag och på kvällarna redigerar jag.

Din bok är din sista – har du sagt! Kan vi verkligen lita på det?

– Jag hoppas det är den sista, men litar naturligtvis inte på mig själv.

Vad ska du göra nu?

– Jag pratar i radion då och då i ”Söndags-Morgan” i P4 Riks, söndagsmorgnar 8.20 – 10.30. Det är roligt. Dessutom ska jag börja måla igen.

Hur känns det?

– Det känns fantastiskt. Jag älskar livet.

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

Läs mer: