David Grossman: "Vi formar varandra med våra blickar"
David Grossman:
Artiklar

David Grossman: "Vi formar varandra med våra blickar"

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 12 september 2017

Den 5 september mötte författaren Andreas Norman sin israeliske kollega David Grossman på Kulturhuset i Stockholm för ett samtal om Grossmans senaste bok En häst går in på en bar. Romanen tilldelades det prestigefulla Man Bookerpriset i år och kom på svenska i augusti. Här skriver Andreas Norman själv om mötet.

David Grossman är en person med en stillsam, närmast försynt framtoning. Den uppmärksamma skärpan i blicken fångar mig, det finns en uppriktig nyfikenhet och tankfull humor hos honom som gör att man vill vara i hans sällskap. Under ett helt liv har han skrivit allt från barnböcker till skarpa reportage om Israel-Palestinakonflikten, romaner och essäer. David Grossman förkroppsligar på många sätt en klassisk intellektuell, han deltar i debatten och har på ett djupt personligt plan drabbats av regionens konflikter: 2006 dödades hans son Uri, som då var soldat i pansarförband, under en av de sista dagarna i kriget mot Libanon.

En häst kom in på en bar är i flera avseenden en ovanlig roman. En berättelse om en ståuppkomiker, som vi under en kväll får möta på en nergången källarklubb i den israeliska staden Netanya. Under sin show börjar han rämna, vitsandet spricker och showen övergår i en smärtsam berättelse om ett barndomstrauma som format hans liv. Publiken buar och förundras och skrattar och blir illa berörd. Som roman är det en fantastisk och omtumlande läsupplevelse.

Ingen kom på tanken att berätta för pojken vilken av föräldrarna som hade dött, och under resan till begravningen satt pojken och tvingades fantisera om det var mamma eller pappa.

Den här höstkvällen när vi sitter i scenljuset på Kulturhuset i Stockholm inför några hundra åhörare visar David Grossman just den ljuvliga kombinationen av en författare som förmår hantera allvaret med lätthet och lättsamheten med stort allvar som jag möter.

Hur uppstod idén till boken? Han berättar att han i över tjugo års tid har tänkt på en historia om en liten pojke som skakade honom. Hans ena förälder hade dött och pojken som var på ett ungdomsläger kördes till Jerusalem och begravningen. Men ingen kom på tanken att berätta för pojken vilken av föräldrarna som hade dött, och under resan till begravningen satt pojken och tvingades fantisera om det var mamma eller pappa.

– Den situationen var så fruktansvärd, jag kunde inte släppa tanken på att man kunde försätta ett barn i en sådan existentiellt plågsam situation, säger David Grossman. Den lömskaste formen av grymhet är likgiltighet.

Det finns människor som man kan se att de har fattat fel beslut någonstans, att de har valt fel liv, men inte vet hur de ska komma ur det.

Men hur skulle han skriva berättelsen? Genom åren försökte han upprepade gånger, men hittade aldrig den rätta formen. Så, en dag, slog det honom.
– Jag tänkte, vad händer om jag låter honom försöka berätta om sitt trauma för en publik som är minst mottaglig för hans berättelse?

På det viset uppstod Dovaleh G, den miserable komedianten och huvudpersonen i romanen. Grossman fascinerades av honom, för att han var en person som fastnat i en roll. Det finns människor som man kan se att de har fattat fel beslut någonstans, att de har valt fel liv, säger han, men inte vet hur de ska komma ur det. För David Grossman växte en berättelse fram ur Dovalehs bittra, desperata skratt och vitsighet. Det är en oerhört sorgsen bok som samtidigt är så rolig att jag som läsare många gånger kommer på mig själv med att gapskratta, för att en stund senare känna sorgen i berättelsen gripa mig.

Vi formar varandra med våra blickar

Humor, säger Grossman, är ju ett sätt att överleva, precis som fångarna i Auschwitz kunde skratta åt vakterna och genom sin humor göra motstånd och förbli människor. Men kan inte vitsandet även bli något repressivt, ett skal som en person inte lyckas tränga ur? Jo, David Grossman är fascinerad av hur vi ser på varandra. Standup-komikern Dovaleh vill plötsligt under denna sista show verkligen bli sedd. Publiken är ömsom avvisande, ömsom road. Komikern har även bjudit in en gammal skolkamrat, en pensionerad domare som han inte har träffat på fyrtio år, för att han ska ”berätta vad han ser”. Vi formar varandra med våra blickar, säger Grossman.
– En medmänsklig blick skapar en möjlighet för oss att visa sig, och uttrycka ett autentiskt jag. En ointresserad blick reducerar den som betraktas.

David Grossman talar länge om den etiska nödvändigheten i att se den andre, för att det ska vara möjligt att skapa en vision om fred. Alla i publiken förstår vad han syftar på, och en spontan applåd avbryter honom. Men i romanen är politiken mer som en underström. Alla i Israel lever med det som kallas ”Situationen”, uttrycket för den pågående konflikten, och ligger som en bordun under berättelsen, som till stora delar består av Dovalehs vindlande, desperata, aggressivt skämtsamma monolog. Som läsare sitter vi i publiken.

Jag frågar David Grossman hur han gjorde för att hitta fram till det rasande, flödiga språket.  Det var inte så mycket han som försökte skapa ett språk, säger han, utan det handlade mer om att han närmade sig en karaktär och försökte uppfatta just den personens sätt att prata. På så vis framträdde Dovaleh sakta, som en röst, ett språk med sitt säregna tonfall. Grossman lyssnade, och visste efter en tid hur hans huvudperson pratade. När han väl hade situationen klar för sig och kunde höra Dovaleh prata började romanen att växa fram. Grossman ler, han kommer att sakna sin förtvivlade komiker.

Jag vet att han skriver på en ny bok. Så vilka nya bekantskaper gör han nu? David Grossman berättar att han ska göra research för sin kommande bok i Belgrad och Kosovo, men vill inte säga mer.

Inför Israels firande av 50-årsdagen för sin självständighet har Grossman samarbetat med en rad musiker. Han kände att musik kunde säga mer och bli ett sätt att tala om Situationen. Han har därför samarbetat med en av Israels största rapartister, en rockmusiker och en opera [!) för att hitta fram till ett nytt uttryck, ett sätt att tala om sitt land och dess historia. Egentligen borde jag inte bli förvånad, David Grossman vill alltid fortsätta utforska vad en berättelse kan innebära, uppmärksamt och nyfiket.

– Jag vill alltid hitta nya former, säger han. Det är en del av njutningen i att vara författare.

Av Andreas Norman

Foto: Kobi Kalmanovitz (David Grossman), Emil Malmborg (Andreas Norman)

Andreas Norman är även aktuell med thrillern De otrogna.

Köp boken här

Köp boken här

Fakta

  • Vem:

    David Grossman

  • Född:

    1954 i Jerusalem.

  • Familj:

    Fru och tre barn.

  • Bor:

    I Jerusalem.

  • Gör:

    Betraktas som Israels främste och mest stridbare författare, känd som en klarsynt iakttagare av den israelisk-palestinska konflikten.

  • Aktuell:

    Med hyllade och prisbelönta romanen En häst går in på en bar.

En sida till? Fortsätt läs!