”Drottningkobrans” Sex and the City – fast på 60-talet!
”Drottningkobrans” Sex and the City – fast på 60-talet!
Artiklar

”Drottningkobrans” Sex and the City – fast på 60-talet!

Av: Caroline Geijer
Publicerad: 28 april 2017

Vad: Stoner-varning, säger de som vet! Mary McCarthys bok Gruppen kom ut första gången 1963 – ett slags Sex and the City för 60-talet. Läs den hisnande historien om en stridbar och intellektuell kvinna som fick smaka på både ris och ros.

Författarens smeknamn: Drottningkobran.

Handling i romanen Gruppen: Romanen handlar om kvinnor och deras erfarenheter under mellankrigstiden, alltifrån våghalsiga drömmar till preventivmedelsförskrivande läkare och självcentrerade män som inte orkar lyfta på luren. Den analyserar förlagsbranschen och annan business på ett självklart sätt – som manliga respektive kvinnliga revir. Och den tilldrar sig mot bakgrund av en dramatisk samhällsfond, 1930-talets New York, med eleganta järnvägsstationer och vildväxande skyskrapor – samtidigt som den stora depressionen tornar upp sig i bakgrunden. Där är Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Polly, Helena och Priss. Plus berättaren, en person som av okänd anledning har unik inblick i de åtta kvinnornas inre: familjehemligheter, släktlegender, missfallshistoria, ångest, drömmar, klassmedvetande, förhoppningar inför framtiden …

Likheter med Sex and the City: Både Gruppen och Sex and the City kretsar kring unga amerikanska kvinnor i New York med aptit på livet, i synnerhet shopping, äktenskapskandidater och sex, fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Alla i Gruppen har protestantisk bakgrund och tillhör den övre medelklassen.

Olikheter med Sex and the City: Författaren, alltså Mary McCarthy, var en intellektuell med imponerande inflytande i efterkrigstidens USA. Kritiker, essäist, reseskildrare, novellist, romanförfattare. Välformulerad som få. Ärlig, orädd, stridbar, fyndig, omvittnat vass. Alltid flott klädd. Skinnhandskarna kom från Hermès. Kort sagt: Mary McCarthy var farlig. Många anser att hennes intellektuella tron senare övertogs av Susan Sontag.

Bakgrund: Mary McCarthy (1912–1989) föddes i Seattle i Washington och hade tre yngre syskon, alla bröder. När hon var sex år gammal dog bägge föräldrarna i influensa och barnen stod med ens föräldralösa. Hon kom att växa upp först med sin katolska farbror och hans hustru i Minnesota och sedan med morföräldrarna i Seattle – mormodern hade judisk bakgrund och morfadern var protestant.

Ett slags barnmisshandel: McCarthy berättar om sina erfarenheter i den självbiografiska boken Memories of a Catholic Girlhood från 1957, som numera är en klassiker. Där skildrar hon tillvaron hos farbrodern och hans fru, och hur barnen fick exklusiva julgåvor som franska dockor, baseballhandskar, leksaksbilar. Barnen fick dock inte leka med sakerna mer än en gång om året – när någon släkting kom på besök. I övrigt stod de högst upp på en hylla i originalförpackningen, ja, till och med inslagna i samma presentpapper som julgåvorna en gång kom i. När besökaren hade tagit farväl i förvissningen om att barnen hade det förträffligt, packades leksakerna åter in och åkte upp på hyllan. Det fanns en metod i galenskapen. McCarthy såg en parallell till koncentrationsläger och liknande anstalter: hur misshandlade individer lär sig att leva dag för dag, tror sina förmyndare om gott och hungrar efter spillror av glädje. Samtidigt förstår de inte annat än att anamma förmyndarnas fördomar om just de personer som skulle kunna hjälpa dem ur misären, som ”protestanterna från Seattle”, det vill säga morföräldrarna.

(Bok)äpplet faller inte långt från trädet: Efter gymnasiet började Mary McCarthy på Vassar College, ett berömt lärosäte på USA:s östkust och tog examen med utmärkt beröm godkänd 1933, precis som flickorna hon skildrar i Gruppen. Och så flyttade hon till New York City, precis som gänget i romanen.

Karriären: På 1940-talet hade McCarthy etablerat sig som en ledande intellektuell i New York och var knuten till tidskrifter som Partisan Review. Hon hade en stor umgängeskrets, inte bara i New York utan även i Paris där hon kom att bo under många år. År 1963 var McCarthy ovanligt upptagen. Inte nog med att hon gav ut Gruppen, som oväntat blev en storsäljare och placerade henne i rampljuset med allt vad det innebar av intervjuförfrågningar, tv-framträdanden och elaka artiklar. Hon reste också runt för att försvara Hanna Arendts nya bok Den banala ondskan.

Mary McCartys bästis: Det var Hanna Arendt, den kända judisk-tyska filosofen som tvingades fly Nazi-Tyskland och hamnade i USA. Deras bekantskap började med en tre år lång konflikt, tills Hanna en dag sa: ”Ska vi sluta med det här tramset? Vi tänker ju så lika.” De blev nära vänner, riktigt nära. I 25 år umgicks de med varandra, från 1949 fram till Arendts död 1975. De delade det mesta, såväl händelser i världen som på hemmaplan. McCarthy och Arendt besökte varandra, läste varandras texter, reste tillsammans – och korresponderade. Breven finns utgivna under titeln Between friends (1995). Efter Arendts bortgång blev McCarthy den som förvaltade hennes kvarlåtenskap.

Att inte kalla sig feminist: McCarthy ville ogärna beteckna sig som feminist, inte ens sent i livet. Det var å andra sidan inte många som ville kalla sig feminister under de år då Gruppen skapade rubriker. Beteckningen blev populär först senare. McCarthy hade hursomhelst ingenting till övers för rörelsen. Feminister var gnälliga och fyrkantiga, ansåg hon, dessutom fyllda av självmedlidande. Det hindrar inte att hennes bok kan läsas i feministisk anda.

Det där med sex: Gruppen handlar också om sex. McCarthy skriver med en precision som man annars bara hittar i medicinska handböcker, åtminstone var det så på den tiden. Det sågs som kontroversiellt. Dels var romanförfattaren kvinna, och vad än värre var, hon skrev om sex ur en kvinnlig synvinkel.

Ja, hon blev rik… Romanen förbjöds i Australien. I USA blev den en kioskvältare och låg länge på New York Times bästsäljarlista i ett och ett halvt år. Boken hade varit svår att skriva och arbetet tog elva år. Men nu blev McCarthy plötsligt förmögen. Boken sålde i hela fem miljoner exemplar. Det hade hon inte väntat sig. När intresset för romanen började svalna efter tre år kom så filmatiseringen.

… men åkte på stryk: På det hela taget fick Gruppen ett välvilligt mottagande, åtminstone till en början, men bägaren grumlades snart. Ju mer den sålde, desto intensivare blev reservationerna. McCarthys gamla studiekamrater på Vassar kände sig förrådda. Kritiker, författare och till och med vänner levererade invändningar, ofta brutala. Bland kritikerna märktes Norman Mailer, en annan av efterkrigstidens stora intellektuella, som bestämde sig för att underrätta världen om sin läsupplevelse. Han yttrade många minnesvärda påståenden, som att allt en författare behöver är ett par testiklar. ”Hon är helt enkelt inte en tillräckligt bra kvinna för att kunna skriva en stor roman”, slår Norman Mailer fast.

Hennes syn på sig själv: Mary McCarthy fick en rad priser och utmärkelser. År 1984 – hon hade då fem år kvar att leva – belönades hon med den prestigefyllda Edward Mac Dowell-medaljen. McCarthy for till New Hampshire för att ta emot utmärkelsen och höll ett tal där hon betraktade samtiden med skepsis, inklusive sig själv. Hon tyckte att hennes liv var ett misslyckande. Framgången med Gruppen beklagade hon. Den kommersiella succén hade varit korrumperande. Faktum var att hennes författarskap inte hade bidragit till att göra världen bättre, framhöll hon, ja, saken var värre än så, hennes arbete hade inte medverkat till att världen ens skulle upprätthålla den standard som den en gång hade. Så resonerade hon. I publiken satt människor som resonerade helt annorlunda.

Upprättlelsen: Någon tid senare fick Mary McCarthy ett brev från en avlägsen bekant, en litteraturkännare. Denne hade lyssnat på hennes tal och blivit beklämd. Han bestämde sig för att förmedla några fakta och en slutsats:

Fakta: Jag har övervägt hur Mary McCarthy har påverkat mitt liv och jag upptäcker följande:

(1) Som reporter övertygade hon mig, en republikan som desperat ville tro på sitt parti, om att: (a) Nixon var Watergates ärkefiende och (b) att Vietnam var en orättfärdig katastrof, både moraliskt och taktiskt sett.

(2) Som kritiker introducerade hon mig för tjusningen hos Compton-Burnett och Sarraute, två författarskap som jag inte hade vett att förstå tidigare. Och hon fick mig att läsa Dickens på nytt.

(3) Som reseskildrare fick hon min kärlek till Florens att växa ännu mer, en stad jag besökte på nytt två gånger med hennes bok i handen.

(4) Som romanförfattare försäkrade hon mig om att form, intrig, karaktärsgestaltning och intelligens är lika viktiga för berättandet som ett ’blödande hjärta’ och att skönlitteraturen fortfarande har en stor roll att spela i vårt samhälle.

(5) Som religiös författare fick hon mig att förstå, som ingen annan före henne, katolicismens verklighet i USA – hur det verkligen är.

Slutsats: Multiplicera mig tusentals gånger och det kommer att stå klart att McC’s liv har varit förgäves bara om allas liv har varit förgäves.

Vår slutsats: Det är flott uttryckt, sant är det också. Mary McCarthy förtjänar att vi upptäcker hennes författarskap på nytt.

av Caroline Geijer
tack till:  Sara Danius

Här kan du läsa hela Sara Danius text om Mary McCarthy och Gruppen.

Och här kan du läsa Dagens Nyheters recension, som tackar för McCarthy för att hon bjuder på ”hela vidden av sin intelligens”.

Här kan du läsa en intervju som gjordes med Mary McCarthy i Paris, två år före Gruppen kom ut, alltså 1961.

 

 

Fakta

  • Vem:

    Mary McCarthy

  • Levde:

    1912–1989.

  • Familj:

    Hon var gift fyra gånger, bland andra med Edmund Wilson som hon fick sonen Reuel Wilson med.

  • Bodde:

    I New York och Paris.

  • Gjorde:

    Författare, akademiker och liberal samhällsdebattör.

  • Böcker på svenska:

    Gruppen (1964), … Och jag ska säga dig vem du är (1967), En katolsk flickas minnen (1973), Livets trollmakt (1974), Kannibaler och missionärer (1981).

  • Aktuell:

    Med nyutgåvan av Gruppen, förord av Sara Danius.

En sida till? Fortsätt läs!