”Jag var tre år och förstod inte det som hände. Pappa slog mamma med en hammare i huvudet, många, många gånger. Mamma skrek jättehögt hela tiden och jag försökte tala om för pappa att han måste sluta, det gjorde ont på mamma. Det rann massor av blod på golvet. Men han slutade inte. Nu önskar jag att det fanns en stege som räckte ända upp till himlen för då kunde jag och min lillebror klättra upp dit och hälsa på mamma.”
De här orden är Cecilias, hon är åtta år och hon har ont i magen eftersom hon enligt svensk lag snart måste träffa sin pappa och det trots att hon absolut inte vill. Han har nämligen fortfarande vårdnaden om henne och hennes lillebror, från fängelset styr han deras liv. Han har lagen på sin sida när han kräver umgänge, nekar dem att flytta, att byta skola, att få psykologhjälp, hämta ut ett pass eller att välja de fritidsaktiviteter som de själva vill gå på. Och om de är minderåriga när deras pappa släpps ur fängelset är det med honom de ska bo.
Den här förfärliga situationen befinner sig än i denna dag alltför många små barn i. Även om deras antal har minskat så är det ju så att i Sverige väger biologiska föräldrars rätt betydligt högre än barnens rätt.
Under mina år som lärare och även som volontär inom kvinnojouren har jag stött på så många orättvisor och övergrepp som denna lagstiftning har möjliggjort.
Unga flickor, och även pojkar, som i hederns namn tvingats resa till sitt gamla hemland för att giftas bort, mot sin egen vilja och trots att barnäktenskap i vårt land är förbjudet.
Vid ett par gyllene tillfällen har jag lyckats förhindra det.