Elisabet Nemert: ”Hjärnan befäster våra invanda fördomar”

Nittio procent av den uppfattning vi får av en person som vi möter för första gången bildar vi under de första nittio sekunderna.
Det här beteendet kan tyckas märkligt men det är helt nödvändigt för att vi ska kunna bringa ordning i det kaos som vår omvärld annars skulle vara. Det är med andra ord ett sätt att göra världen begriplig och hanterbar. Men naturligtvis är detta vårt beteende varken riskfritt eller särskilt tillförlitligt.

Den lilla gubben och gumman som arbetar tvåskift inne i våra hjärnor med att sortera alla nya möten, intryck och upplevelser i prydliga och överskådliga fack är nämligen extremt förändringsobenägna. Hellre än att öppna ett nytt fack för att kunna bereda plats åt en ny person, ett nytt möte, gör våra arbetsmyror istället allt för knöla in det nya i ett redan befintligt fack.

För att belysa vad jag menar vill jag berätta en alldeles sann historia som inträffade i Washington DC Metro Station en januarimorgon år 2007.

En man stod nere i tunnelbanan och spelade sex musikstycken av Bach på sin fiol. Han stod där och spelade i 45 minuter och under den tiden passerade cirka tvåtusen personer förbi honom. Efter fyra minuter lade en kvinna en dollar i den hatt som mannen placerat framför sig innan hon skyndade vidare. Efter ytterligare två minuter stannade en ung man upp och lyssnade en kort stund innan också han gick vidare. Efter tio minuter stannade en liten treårig pojke framför mannen för att lyssna till musiken men hans jäktade mamma drog honom resolut därifrån. Samma sak upprepades ytterligare några gånger, barn som ville stanna upp medan deras föräldrar ville något annat.

Efter 45 minuter packade mannen ihop sin fiol och gick därifrån, då hade sex personer stannat en kort stund och ett tjugotal hade skänkt en slant. I mannens hatt låg 32 dollar.
Ingen av de tvåtusen personer som passerat förbi mannen hade känt igen honom. Hans namn är Joshua Bell och han är en av världens främsta violinister. De stycken han spelade där i tunnelbanan hör till de vackraste som någonsin skapats och han framförde dem på en fiol som var värderad till 3,5 miljoner dollar.

Två dagar tidigare hade Joshua Bell framträtt för utsålda hus på en teater i Boston och de åtråvärda biljetterna hade sålts för dyra pengar. Spelningen i tunnelbanan var organiserad av Washington Post och den var ett experiment.

En synergieffekt av det är dessvärre att det befäster våra invanda fördomar, vår människosyn och det hindrar oss från att kritiskt granska och med nyfiken och orädd blick ifrågasätta de så kallade ”etablerade sanningar” som vårt samhälle och vår kultur har i sitt bagage.
Om vi inte tilldelar varje människa vi möter ett absolut och okränkbart värde som inte på något vis är relaterat till hudfärg, ursprung, religion, framgång eller förmåga riskerar vi att göra oss själva till alltings mått och vi bedömer andra människor enbart i relation till oss själva.

Vad säger den här tänkvärda historien om hur vi ser på varandra, vad är det egentligen vi värdesätter? Det är en av de frågeställningar som jag låter min huvudkaraktär, Noha, brottas med i min nya bok, Drömmarnas flod. Jag skrev boken under pandemin, med alla dess restriktioner och reseförbud, det begränsade mig naturligtvis rent fysiskt men fantasin låter sig inte tyglas, den känner inte av några gränser.
Drömmarnas flod blev ett svindlande äventyr som sträcker sig över tre världsdelar, över land, hav, floder och skogar i nutid och under tidsåldrar som nu hör minnena till.

Min bok handlar om att med öppna sinnen, ett rent sinnelag, ärlighet och mod hantera de möten, prövningar och läxor som livet har ålagt oss. Men kanske mer än något annat handlar Drömmarnas flod om att det enda vi kan ta med oss när det är dags för oss att lämna vår vackra blå planet är vetskapen om den kärlek vi har givit.
Mina kära läsare, härmed inbjuder jag er att tillsammans med Noha, Kassandra och alla deras vänner kliva ombord på den farkost som för er ut på Drömmarnas flod. Jag önskar er en nöjsam och innehållsrik resa!