Vid 90 tog Elsie Johansson mod till sig och sjöng ut

Elsie Johansson bjuder hem mig till sin ljusa och smakfullt inredda lägenhet i Uppsala för att tala om den nya boken Bladet från munnen. En bok där Elsie tagit mod till sig och talat ut om ämnen som sexualitet och religion. Enligt titelbladet skildrar berättelserna en rad enskilda livsöden, varav hälften är sanning och hälften dikt.

— Min högsta önskan är att den här boken ska bli en samtalsbok. Jag tar upp frågor som tanter i min ålder inte tar upp, så mina fans kanske tänker: ”är hon inte klok, vad håller hon på med!?” Men det lilla jag kan göra genom mina böcker är ju att ge upphov till samtal människor emellan. Det skulle vara den största lyckan, säger Elsie.

Vad var det som gav dig mod att ta bladet från munnen nu, vid 90 års ålder?

— Anledningen var väldigt krass. Jag inser ju, när jag är så här långt kommen i livet, att tiden krymper snabbt. Därför är jag tacksam för varje dag; jag ser den som en gåva. Det är nu eller aldrig.

Det märks att Elsie Johansson med ålderns rätt vågar tala fritt och sjunga ut om det liv hon har levt, som varit kantat av både svärta och framgång. Hon tänker klarsynt kring sin egen resa från barndomens fattigdom och trångboddhet till det vackert möblerade vardagsrum vi sitter i nu. Hon vägrar kalla det en klassresa, och känner sig nödgad att förklara att all konst på väggarna inte handlar om skrytsamhet, utan helt enkelt finns där för att den gör henne lycklig. Lika öppet och obehindrat talar hon om den religiösa resa hon gjort.

— Jag blev barnfrälst i Missionshuset när jag var tio år, vilket tyder på att jag var en tänkande liten varelse. Jag ville lyftas. Upp från all smuts och snus och pisshinkar till en annan klarare vackrare tillvaro, det här skriver jag om i min debutdiktsamling Brorsan hade en vevgrammofon och i min självbiografi.

Religionen blev det som lyfte lilla Elsie, men senare blev litteraturen den där högre och klarare tillflyktsorten. Och för Elsie kommer religionen så småningom att hänga samman med det andra temat i den nya boken: sexualiteten.

— Jag träffade min blivande man i tonåren, han var några år äldre, stilig och charmig, och mycket sexuellt begåvad. Men jag som var frälst ville inte släppa till! Då gick jag till min konfirmationspräst som gav mig tydliga direktiv: ”Sexualiteten hör hemma inom äktenskapet. Jag viger er när du fyllt arton.”

Elsie lämnade så småningom både religionen och sin man, men först efter ett nästan 40 år långt destruktivt äktenskap. Idag lever hon oerhört lyckligt, och naturligt, med änkemannen Thore.

— Vi är som gjorda för varann! Det är den här naturliga och underbara närheten. Till exempel har jag på grund av mina ryggradsproblem för vana att traska runt här i lägenheten utan en tråd på kroppen, fram och tillbaka några varv, på morgnarna. Och det är väl inget för det vackra folket, men det är en naturlig och skön känsla, berättar Elsie, ler varmt och lägger till: Jag vet att vi älskar varann precis som vi är. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det här.

Hur träffades ni?

— Vi kände till varann, vi kommer från samma bygd och jag var skolkamrat med flickan han gifte sig med. Han är det bästa som har hänt mig. Vi var båda 87 år gamla när vi vigdes borgerligt här hemma, den 15 april 2018. Och jag har ju frågat honom hur det kom sig att han gav sig på en så konstig typ som jag!

Trots 40 års erfarenhet och minst 20 olika böcker var det kämpigt att skriva Bladet från munnen, berättar Elsie. Den är okonventionell och unik, och liknar inget hon tidigare skrivit.

— Dikter kommer till mig, som fåglar som slår sig ned på axlarna, jag lyssnar in och försöker hitta rytmen och tonen, och så blir det en dikt. Romaner å andra sidan flyter oftast fram i en fåra, slingrar sig fram från A till Ö. Jag brukar läsa högt, spela in på min gamla bandspelare och lyssna. Kanske blir det papperskorgen och en nystart. Men den här boken är byggd annorlunda, av bitar och lösa stenar.

Men helt åtskilda är de inte. Ibland dyker författaren upp och talar direkt till läsaren, och berättelserna vävs samman på ett sätt som gör att den här boken inte alls är en novellsamling. Och de överhängande temana går igen i alla de små berättelserna.

Något annat som tas upp i boken är döden. Är det ett känsligt ämne för dig?

— Inte känsligt, men det upptar mina tankar väldigt mycket. Och när man är så gammal som jag är, och så lycklig med min älskade make, då finns förstås rädslan att han dör före mig, säger hon och sänker röstläget. Men ibland kan vi skämta om det där, vi leker lite vanvördigt med dödstanken.

Vi avslutar intervjun med att återvända till barndomen, och kommer in på den jante-mentalitet som präglade hennes uppväxtby. Det värsta man kunde göra var att tro att man var något, berättar Elsie, och konstaterar att hon haft det svårt med självkänslan av den anledningen. Jag frågar hur hon har förändrats som person sedan dess.

— Det vete fasen om jag har förändrats så mycket. Men jag har fått mod att uttrycka alla tankar jag hade där jag gick längs dikena och på åsen. Mod att så småningom ta bladet från munnen.

Om du skulle träffa lilla Elsie i dag, vad skulle du säga till henne?

— Ja, vad skulle jag säga… Gå på. Var inte rädd. Våga. Åh, nu ryser jag riktigt.