Curtis Sittenfeld: "Läsarna har växt upp med mig och mina böcker"
Succéförfattaren Curtis Sittenfeld:
Författarna

Succéförfattaren Curtis Sittenfeld: "Läsarna har växt upp med mig och mina böcker"

Författaren till kultklassikern I en klass för sig är tillbaka, den här gången med en hyllad novellsamling. Här pratar Curtis Sittenfeld novellformatet, presidentfruar och varför hon inte kan släppa sin internatskoletid.

Av: Tove Kullenberg
Fotograf: Jo Sittenfeld
Publicerad: 29 maj 2019

Författaren till kultklassikern I en klass för sig är tillbaka, den här gången med en hyllad novellsamling. Här pratar Curtis Sittenfeld novellformatet, presidentfruar och varför hon inte kan släppa sin internatskoletid.

Läs också: Författarna: ”Därför älskar vi att läsa Curtis Sittenfeld”

Du är aktuell med den svenska översättningen av den hyllade novellsamlingen Jag säger det ni tänker. Varför valde du att skriva noveller denna gång?

– Jag började skriva noveller när jag gick i grundskolan, och fortsatte med det tills jag var runt 25 år. När jag debuterade med I en klass för sig lämnade jag så sakteliga formatet, och skrev istället fyra romaner. Men samtidigt fick jag massor av idéer till noveller, och till slut fick jag äntligen tid att skriva dem. Det kändes fantastiskt att få återkomma till novellformen.

Det känns som att noveller är i ropet just nu. Varför tror du det är så?

– För oss som älskar noveller är de alltid i ropet. Med det sagt, så tror jag också att noveller passar alla oss, inklusive mig själv, som allt mer kämpar med bristande koncentrationsförmåga och oförmåga att fokusera. Noveller har också den fördelen att de kan skrivas snabbare än en roman, vilket gör att de ofta känns mer angelägna och i tiden.

Och nu har Reese Witherspoons produktionsbolag köpt filmrättigheterna?

– Ja, jag är så glad, men det finns inte så mycket mer att berätta. Men jag beundrar verkligen Reese Witherspoon, och ser henne som ett riktigt feministiskt kraftpaket, så smart och begåvad.

Och när vi ändå pratar om böcker som blir film; när ska I en klass för sig bli film?

– Just nu verkar det mer som att det kommer bli en tv-serie, men det tar sin lilla tid. Boken själv är numera en tonåring – den kom ut för 14 år sedan.

I en klass för sig har en stor fanskara i Sverige, och många andra länder. Varför, tror du?

– Ja, kanske beror det på att vissa delar av tonårstiden – intensiv vänskap, ljuvligt omtumlande förälskelser, ambivalens och dubbla känslor gentemot ens familj – är universella.

Du har vissa teman som du återkommer till gång på gång: gymnasiet är en av dem, internatskolor är ett annat. Det är över tjugo år sedan du gick i gymnasiet… varför är det fortfarande så intressant?

– Ha, det är verkligen en rimlig fråga! Det var faktiskt 26 år sedan jag slutade gymnasiet, och ibland frågar jag mig själv – vänta, Curtis, skriver du verkligen fortfarande om internatskolor? Och uppenbarligen är svaret ja. Det är en väldigt speciell miljö, med många spänningar och strukturer som är en bra grund för intressant skönlitteratur – frågor om klass, ungdom, första sexet, geografisk isolering och att man är ifrån sin egen familj.

Och Ivy League-skolor – du gick på Stanford på 1990-talet. Hur var den perioden i ditt liv?

– Jag gick faktiskt på två olika colleges, och egentligen var inget av dem riktig Ivy League, även om båda anses vara samma nivå. Jag gick på Vassar i upstate New York under två år (det sågs tidigare som systerskolan till Yale, som ju är en Ivy League-skola), och sedan bytte jag till Stanford. Vassar hade ett vackert campus, många smarta studenter och utmärkta lärare, men campus kändes för litet och isolerat för mig. Där var också många fler kvinnliga än manliga studenter, så möjligheterna att träffa en pojkvän, eller ens bli kär i någon, var väldigt små.  På den tiden var det många som rökte och höll på med drama (teater, alltså, men kanske även känslomässigt drama). På Stanford däremot var det större och mer omväxlande, med många fler studenter inom teknik och naturvetenskap än humanister.  Själv ägnade jag mig åt studenttidningen på båda skolorna. Nyligen pratade jag med en gammal kursare från Stanford om vår matsal, som serverade friterad mat på nätterna, och hur bra idé vi tyckte det var att äta den då.

Du är 70-talist, precis som jag (född 1979). Och du fångar vår generation så fint i många av dina noveller – att vara ung på 1990-talet, på väg in i medelåldern (eller i alla fall vuxen nu). Hur skulle du beskriva vår generation? Borde vi vara glada över att vi växte upp då, jämfört med nu?

– Tja, med tanke på att ingen av oss ju kan välja i vilken generation vi är födda, så ja, vi ska nog vara glada. Jag har hört från andra läsare att de känner att de växer upp med mig och mina böcker, och det tar jag som en stor och speciell komplimang. Många kvinnor som nu är tjugo-nånting har berättat att I en klass för sig har lärt dem vad en avsugning är, och det får mig att känna mig lite fåraktig. Men det är verkligen en ära att ha läsare som följer med mig genom åren.

Vi läsare får komma väldigt nära dina karaktärer. Är det någon särskild du känner extra mycket för?

– Ja, jag gillar att vara nära karaktärerna både som läsare och författare. Att liksom verkligen gå in i deras historia, att få uppleva deras känslighet, det de längtar efter. Och jag känner med dem allihop. Jag vill att de ska vara äkta och intressanta att läsa om, jag bryr mig inte om de är sympatiska eller tilltalande för läsaren – det är så pass subjektivt, ändå.

Läs också: Här är boken som får alla att gråta hejdlöst

Dina noveller handlar mycket om människors vardag, som du får att bli väldigt underhållande. Och ibland sorglig… Hur är din egen vardag?

– Väldigt underhållande och ibland sorglig…😊

Din bok, Presidentens hustru, fick också många läsare i Sverige, en roman baserad på Laura Bush, hustru till George Bush. Vad var det med henne som väckte ditt intresse?

– Jag kände att det fanns en tydlig och fascinerande diskrepans mellan allmänhetens bild av Laura Bush – att hon var en väluppfostrad, robot-lik republikansk hjälpreda – och den hon verkligen var, vilket var en komplex, intellektuellt seriös och samtidigt opretentiös person, som hade gått igenom mycket dramatik i sitt liv. Liksom många andra funderade jag på vad hon egentligen tyckte om sin ofta tramsige make och de effekter hans politiska beslut hade på människors liv i USA, Irak och på andra platser runt om på jorden.

Vad skriver du nu? Finns det någon annan presidenthustru du funderar på att skriva om…?

– Roligt att du frågar just det. Hillary Clinton förälskade sig i Bill Clinton på Yale, men tackade nej till hans frieri två gånger, tills hon till slut sa ja när han friade en tredje gång. Jag skriver just nu en roman om vad som hade hänt om hon tackat nej även den tredje gången, och valt att gå sin egen väg.

Planerar du något Sverige-besök?

– Jag hade en fantastisk resa till Stockholm 2006, då jag träffade mitt svenska förlag. Min dåvarande pojkvän, numera make, följde med mig, och vi åt renkött och promenerade runt i Gamla Stan. Jag citerar fortfarande en svensk journalist, en äldre kvinna som intervjuade mig om Lee, huvudkaraktären i I en klass för sig. Hon sa “Varför gjorde du henne till en loser? Du kunde ha gjort henne till en fighter, men istället gjorde du henne till en loser”. Jag tyckte att det var så roligt.

Läs mer: 9 starka novellsamlingar att läsa i sommar

En sida till? Fortsätt läs!