J P Delaney: ”Drivkraften att leva ett perfekt liv äcklade mig”
J P Delaney: ”Drivkraften att leva ett perfekt liv äcklade mig”
Artiklar

J P Delaney: ”Drivkraften att leva ett perfekt liv äcklade mig”

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 12 april 2017

Tänk dig en blandning mellan en klassisk Hitchcock-film och boken Gone Girl. Klaustrofobisk stämning, stark spänning – och lägg till en handling så obehaglig att författaren själv hade svårt att avsluta berättelsen. Voilà: J P Delaneys Hon som kom före. (Eller vad tycker du själv? Scrolla ned, vi bjuder på ett utdrag.)

Handlingen: Efter att Jane fått ett sent missfall behöver hon sätta livet på paus. När hennes mäklare berättar att den unge excentriske stjärnarkitekten Edward Monkton söker en ny hyresgäst till ett av sina och stadens mest spektakulära hus känner hon sig oväntat tilltalad av tanken. I den högteknologiska och avskalade villan på One Folgate Street ska hon finna ro. Men drömhuset visar sig snarare höra hemma i hennes mardrömmar. Vem var Emma, den unga kvinnan som hyrde huset innan Jane, och som ska ha dött efter att ha fallit nedför stentrappan till andra våningen? Finns det inte väl många kusliga likheter mellan Emmas liv och Janes? Och stämmer det att Emma inte är den enda som råkat illa ut i huset?

Om författaren bakom pseudonymen J P Delaney: I början av 2017 avslöjades det att J P Delaney var en pseudonym för Anthony Strong. Engelsman, född 1962, utbildad i Oxford. I grunden copywriter, men numera författare på heltid. Han har skrivit flera boksuccéer, bland annat under pseudonymen Anthony Capella. Han bor i dag i Oxfordshire, England, med sin familj: frun, som är grisfarmare, och tre barn.

Om den långa skrivprocessen: Det tog J P Delaney femton år att skriva boken. ”Intrigen var för bra för att släppa, men historien var så skrämmande att jag hade svårt att skriva klart”, har J P Delaney sagt i intervjuer. Han hann skriva flera andra böcker, och efter varje ny bok återgick han till manuset till det som skulle bli Hon som kom före. 2015 bestämde han sig för att ge berättelsen ett riktigt försök. ”Jag kastade omkring 40 000 tecken av texten, det vill säga ungefär halva boken, och det blev till slut nyckeln.”

Om att vilja leva ett perfekt liv i ett perfekt hus: ”Det tog mig lång tid att förstå varför den här boken var så viktig för mig att skriva. Men gradvis insåg jag att jag var attraherad, och på samma gång äcklad, av den här moderna drivkraften att försöka leva ett så perfekt liv som möjligt. Min yngsta son är autistisk och jag förlorade hans äldre bror i plötslig spädbarnsdöd. Jag insåg till slut att grundidén för mig med den här boken är att vi ska lära oss att omfamna och prioritera de nära relationer vi har – oavsett hur rörigt och stökigt det är i livet. Och om du har väggar hemma som dina barn inte får smutsa ned, så har du kanske fel väggar?” Själv bor han i ett ”stökigt, kladdigt hem, fullt av barn och djur och böcker”. Helt enkelt den totala motsatsen till den stela minimalismen på One Folgate Street.

Om att skriva utifrån ett kvinnligt perspektiv: ”Jag har förstått att många läsare tror att jag är kvinna, något som verkligen gör mig glad”, säger J P Delaney, och funderar om det beror på att han skriver om två kvinnor: ”Många frågar mig om det var svårt, men jag tror att det var svårare för mig att sätta mig in i en ung persons liv, som Emma, än att försöka tänka som en kvinna. Båda två tillhör den välutbildade medelklassen, med andra ord, de är ganska lika mig själv – förutom att jag är man, då”. Hans favoritförfattare, Daphne du Maurier, skrev flera böcker utifrån ett manligt perspektiv: ”På den tiden var det inte någon som så mycket som blinkade. Jag tror att vi bryr oss mycket mer om kön idag.”

Hollywoodkopplingen: De stora filmbolagen i Hollywood slogs om manuset till Hon som kom före, långt innan boken var utgiven och författarnamnet fortfarande var okänt. Historien jämfördes med både Hitchcock och Gillian Flynn, och efter vad som beskrevs som ett upptrissat budkrig fick Universal rättigheterna. Därefter blev det klart att Oscarbelönade Ron Howard (Da Vinci-koden, Frost/Nixon) skulle regissera filmen. När boken väl gavs ut i USA flög den rakt in på New York Times bästsäljarlista, och nu är det klart att den ska ges ut i 35 länder. En strålande succé, med andra ord.

Om att skriva under pseudonym: ”Det finns stora fördelar med att skriva under pseudonym”, berättar J P Delaney. ”Man slipper höga förväntningar, och man vet också att läsarna reagerar på historien, inte på ditt namn.” J P Delaney vill dessutom undvika att förvirra läsarna. ”Det jag har skrivit tidigare har varit något helt annat, och jag vill inte att man ska plocka upp den här boken och tro att man får samma typ av bok.”

Av Tove Kullenberg
Källor: The New York Times (februari 2017), WHSmith blog (februari 2017), Bookseriesinorder.com (februari 2017), The Bookseller (oktober 2015), Novelicious.com (februari 2017)

Pssst! Fler kända pseudonymer: • Arne Dahl (Jan Arnald) • Lars Kepler (Alexandra Coelho Andhoril och Alexander Andhoril) • Bo Baldersson (fortfarande okänd författare) • Elena Ferrante (Anita Raja, översättare) • Hans Koppel (Petter Lidbeck) • John Le Carré (David John Moore Cornwell) • Robert Galbreith (JK Rowling)

Utdrag ur Hon som kom före: 

DÅ : EMMA

Det är en jättefin liten lägenhet, säger fastighetsmäklaren och låter nästan entusiastisk på riktigt. Mitt i smeten. Och så har ni ju den där delen uppe på taket som är bara er. Den skulle kunna bli som en terrass, om fastighetsägaren går med på det alltså.

Soft, säger Simon och undviker att möta min blick. Jag visste att lägenheten inte var någonting att ha så fort vi kom in och jag såg det två meter långa platta taket under ett av fönstren. Även Simon fattar men han vill inte säga det till mäklaren, eller åtminstone inte så med en gång att han verkar oförskämd. Han kanske till och med hoppas att om jag lyssnar på den här snubbens dumma babblande tillräckligt länge så kommer jag att börja tveka. Mäklaren är Simons typ: vaken, grabbig, ivrig. Han läser säkert tidningen Simon jobbar för. De började snacka fotboll innan vi ens hade hunnit uppför trappan.

Och här har ni ett alldeles lagom stort sovrum, säger mäklaren. Med generösa …

Det spelar ingen roll, säger jag och avbryter skådespelet. Det passar inte oss.

Mäklaren höjer på ögonbrynen. På dagens bostadsmarknad kan man inte vara kräsen, säger han. Den här lägenheten är borta i kväll. Fem visningar bara i dag och den är inte ens uppe på hemsidan än.

Den är inte tillräckligt säker, säger jag bestämt. Ska vi gå?

Alla fönster går att låsa, säger han, och det är tillhållarlås på ytterdörren. Och ni kan ju alltid installera inbrottslarm, om säkerheten är nåt ni är särskilt bekymrade för. Det tror jag inte
att värden skulle ha nåt emot.

Nu pratar han över huvudet på mig, med Simon. Särskilt bekymrade för. Han hade lika gärna kunnat säga: Aj då, flickvännen är visst en liten primadonna?

Jag väntar utanför, säger jag och vänder mig om för att gå.

Mäklaren inser sin blunder och tillägger: Om det är området i sig som är problemet kanske ni borde överväga nåt längre västerut.

Det har vi redan gjort, säger Simon. Alla lägenheter där överskrider vår budget. Bortsett från dem som är små som tändsticksaskar.

Han anstränger sig för att inte låta frustrerad men att han ens behöver det gör mig ännu mer irriterad.

Vi har en tvåa i Queen’s Park, säger mäklaren. Lite nedgången, men …

Den har vi tittat på, säger Simon. Men vi kom fram till att den låg lite väl nära det där området med socialbostäder. På hans tonfall är det tydligt att vi betyder hon.

Och så har vi fått in en på tredje våningen i Kilburn …

Den med. Där satt det ett stuprör intill ett av fönstren.

Mäklaren ser förbryllad ut.

Nån skulle kunna klättra upp där, förklarar Simon.

Okej, men säsongen har knappt börjat. Ni kanske gör bäst i att vänta lite.

Det är tydligt att mäklaren har kommit fram till att det vore bortkastat att lägga mer tid på oss och även han börjar långsamt röra sig mot dörren. Jag går och ställer mig utanför så att han inte ska komma för nära.

Vi har redan sagt upp lägenheten där vi bor nu, hör jag Simon säga. Vi börjar få slut på alternativ. Han sänker rösten. Så här va: vi hade inbrott. För fem veckor sen. Två män bröt sig in och knivhotade Emma. Det är inte så konstigt att hon är lite skraj.

Jaha, säger mäklaren. Shit. Om nån gjorde så mot min flickvän vet jag inte vad jag skulle göra. Okej, det här är bara en chansning, men … Han tystnar.

Ja? säger Simon.

Är det nån på kontoret som har pratat med er om Folgate Street ett?

Nä, tror inte det. Har den släppts alldeles nyss?

Inte direkt.

Mäklaren verkar osäker på om han ska fortsätta eller inte.

Men den ligger ute? envisas Simon.

Tekniskt sett, svarar mäklaren. Och det är ett fantastiskt objekt. Verkligen helt fantastiskt. I en helt annan liga än det här. Men värden är … att säga att han är nogräknad vore en underdrift.

Var ligger den? frågar Simon.

Hampstead. Eller egentligen mer åt Hendon. Men det är ett oerhört tyst område.

Emma? ropar Simon.

Jag går tillbaka in i lägenheten. Vi kan lika gärna åka och titta på den. Vi är ju halvvägs där.

Mäklaren nickar. Jag tar en sväng förbi kontoret, säger han, och kollar om jag kan hitta alla uppgifter. I själva verket var det ett tag sen jag visade det huset för nån. Det passar inte vem som helst. Men jag tror faktiskt att ni verkligen skulle kunna känna er som hemma där.

NU : JANE

”Det var den sista.” Fastighetsmäklaren, som heter Camilla, trummar med fingrarna mot ratten i sin Smart. ”Så nu är det hög tid att vi bestämmer oss.”

Jag suckar. Lägenheten vi precis har varit och tittat på, i ett nedgånget hyreshus vid West End Lane, är den enda jag har råd med. Och jag hade nästan lyckats intala mig att den var helt okej – lyckats tänka bort att tapeterna hade börjat släppa från väggarna, att man kände en svag lukt av matos från våningen under, att sovrummet var kyffigt och att det var mögel i det oventilerade badrummet – när jag hörde en klocka ringa i närheten, en gammaldags handklocka, och hela lägenheten plötsligt fylldes av ljudet av barn. När jag gick fram till fönstret såg jag att det låg en skola precis nedanför. Jag kunde se in i ett rum där en grupp småbarn höll till och fönstren pryddes av kaniner och gäss i utklippt papper. Det smärtade till i magtrakten.

”Jag tror att jag måste tacka nej till den här”, lyckades jag få fram.

”Säkert?” Camilla verkade förvånad. ”På grund av skolan? De förra hyresgästerna sa att de var rätt förtjusta i att höra barnen leka utanför.”

”Men inte så förtjusta att de ville bo kvar.” Jag vände mig bort. ”Ska vi gå?”

Nu gör Camilla en lång och taktisk paus medan hon kör tillbaka till kontoret. Till slut säger hon: ”Om inget av det vi tittade på i dag känns rätt kanske vi måste överväga att höja din maxgräns.”

”Min maxgräns kan dessvärre inte höjas”, säger jag torrt och tittar ut genom fönstret.

”I så fall kanske du måste bli lite mindre kräsen”, säger hon syrligt.

”Angående den sista lägenheten. Det är av … personliga skäl jag inte kan bo bredvid en skola. Inte just nu.”

Hon sänker blicken till min mage, som fortfarande är lite slapp efter graviditeten, och hennes ögon blir större när hon förstår.

”Jaha”, säger hon. Camilla är inte fullt så pantad som hon ser ut, vilket jag är tacksam för. Jag slipper säga det rent ut. I stället verkar hon fatta ett beslut.

”Okej, det finns ett ställe till. Egentligen får vi inte visa det utan att ägaren uttryckligen har gett sitt tillstånd, men det händer att vi gör det ändå. En del tycker att det är obehagligt, men jag tycker att det är fantastiskt.”

”Ett fantastiskt boende som jag har råd med? Det är inte en husbåt, va?”

”Gud nej. Nästan tvärtom. Ett modernt hus i Hendon. Ett helt hus – bara ett sovrum men väldigt rymligt. Det är arkitekten som äger det. Han är faktiskt väldigt välkänd. Brukar du handla på Wanderer?”

”Wanderer …” I mitt förra liv, när jag hade pengar och ett riktigt, välbetalt jobb, hände det att jag gick in i Wandererbutiken på Bond Street, en skräckinjagande minimalistisk lokal där en handfull klänningar med prislappar som får det att svida i ögonen ligger draperade över tjocka stenskivor, som jungfrur som ska offras, och alla butiksbiträden har svart kimono. ”Nån gång ibland. Hur så?”

”Det är Monkford Partnership som ritar alla deras butikslokaler. Han är vad man kallar techno-minimalist eller nåt. En massa undangömd elektronik men i övrigt är allting helt  avskalat.” Hon kastar en blick på mig. ”Bara så att du vet är det många som tycker att hans stil är lite väl stram.”

”Det ska jag nog klara av.”

”Och …”

”Ja?” säger jag när hon inte fortsätter.

”Avtalet mellan värden och hyresgästen är lite ovanligt.”

”På vilket sätt?”

”Jag tror”, säger hon, puttar ned blinkerspaken och rattar över i vänster körfält, ”att det är bäst om vi börjar med att titta på huset och ser om du förälskar dig i det. Sen kan jag förklara nackdelarna.”

Fakta

  • Vem:

    J P Delaney (pseudonym för Anthony Strong)

  • Född:

    1962 i Uganda av brittiska föräldrar. Uppvuxen i England.

  • Bor:

    Oxfordshire, England.

  • Familj:

    Fru, som är grisfarmare, och tre barn.

  • Gör:

    Tidigare copywriter, nu författare.

  • Aktuell:

    Med thrillern Hon som kom före.

En sida till? Fortsätt läs!