Sara Stridsberg:
Författarna

Sara Stridsberg: "Jag har varit jätterädd att skriva mig över kanten till vansinnet"

Sara Stridsberg är nu aktuell med Hunter i Huskvarna — en samling noveller med vilka hon på nytt befäster sin plats i den svenska författarelitens allra högsta skikt. Vi har träffat henne för ett samtal om boken, skrivandet, svärtan och Birgitta Trotzig.

Av: Mattias Timander
Mattias Timander
Fotograf: Thron Ullberg © / Irmelie Krekin ©
Publicerad: 11 oktober 2021

Sara Stridsberg är nu aktuell med Hunter i Huskvarna — en samling noveller med vilka hon på nytt befäster sin plats i den svenska författarelitens allra högsta skikt. Vi har träffat henne för ett samtal om boken, skrivandet, svärtan och Birgitta Trotzig.

Berättelserna i Hunter i Huskvarna är fristående noveller med skilda persongallerier. Men gemensamt för dem alla är Sara Stridsbergs särpräglade ton, tilltal och de frågor hon genom författarskapet sökt svar på.

Vad tycker du själv är bokens centrala teman?

— Ja du… Det är märkligt, men författaren är ju ofta den som ser minst av vad hon eller han skrivit. En del har lyft att det finns många syskon i den här boken, någon nämnde vänskap. Tiden kanske är ett annat tema. Hur den rusar fram som en galen märr över livet. Sorgen är kanske det som funnits där under skrivandet.

Vad betyder skrivandet för dig?

— Jag behöver få sjunka ner i skrivandets underbara och lite farliga underjord. Om jag får vara i det ljus som också finns där, blir det lättare att stå ut med livet. Jag blir mer foglig om jag får skriva.

Hur ser din blick på världen ut?

— Jag tror att jag ser det mörka, människans utsatthet och ensamhet, men med en försonande ganska öm blick. Jag har alltid letat efter ljuset i alla människor. Både i mitt skrivande och mitt liv i övrigt.

Du återkommer ofta till barnets perspektiv på världen.

— Ja, ibland brukar jag tänka att jag är tolv år när jag skriver. Utanför skrivandet försöker jag förstås vara i något slags vuxenhet, men i skrivandet blir jag aldrig riktigt vuxen.

Hur menar du då?

— Det är något speciellt med tolvårsåldern. Tolvåringen står liksom på tröskeln till livet och tittar in. Hon kan inte ingripa och påverka; bara betrakta livet. Utanför skrivandet är jag delaktig i världen och ansvarig för den. Men skrivandets plats är betraktarens plats. Eller barnets om man så vill. Som ett vittne till världen.

— Det är en sorts dyblick, som jag föreställer mig att barnet har. Ett barn som liksom står halvt nedsjunken i en brun dyig flod och ser på civilisationen. Försöker begripa den.

Det här för tankarna till Birgitta Trotzig?

— Jag läste faktiskt Dykungens dotter igår. Jag avgudar Birgitta Trotzig och nu när jag läste om henne på nytt fick jag en chock över hur exceptionellt hon skriver. Det är skoningslöst.

Sara Stridsberg: ”Jag har varit jätterädd att skriva mig över kanten till vansinnet”

Vartifrån får du dina uppslag till berättelser?

— Skrivandet är för mig ett slags öppning som saker kan falla ned i. Saker från mitt eget liv, men också från andras — kanske en människa jag sett bara för ett enda kort ögonblick i tunnelbanan. Det är som att allt jag ser kokas ihop till en jättelik soppa, säger hon och fortsätter:

— Vissa saker kan ligga och skvalpa i flera år utan att jag vet vad jag ska göra av dem. De allra flesta hamnar aldrig i en bok; jag har ju valar och karusellhjul och ödlor som virvlar omkring i huvudet hela tiden.

Hur är det?

— Det är ganska roligt. Och lite rörigt emellanåt. Jag skriver på morgnarna, det första jag gör när jag gått upp, och försöker akta mig för att skriva på kvällar och nätter. Jag kan till exempel inte läsa Birgitta Trotzig på kvällarna, det sätter igång för mycket i mitt huvud.

Oftast när frågor om skrivprocessen kommer upp svarar Sara Stridsberg med stor värme och vänlighet att hon inte riktigt vet. Detta adresserar hon själv och säger att det är ett tråkigt svar, men att det oftast ”bara blir så” när hon skriver.

— Jag har en känsla av att skrivandet oftast bara handlar om tålamod och lyssnande. På något sätt måste man kunna höra röster för att kunna skriva. Lyssnar man ordentligt börjar de att prata till en, det handlar om att kunna släppa kontrollen.

Men för att verkligen besvara frågan om var hon får allt ifrån tar Sara Stridsberg upp den nya boken Hunter i Huskvarna, slår upp innehållsförteckningen och ger en omfattande genomgång av idén bakom varje enskild novell.

— Ibland är det en röst som bara slår ner i mig. Som ett omkväde som dyker upp, eller som en gammal sång man kan sjunga med i. Om jag väljer att lyssna så kommer resten av texten, och det kan landa någon helt annanstans än där jag började.

“Jag har varit jätterädd att skriva mig över kanten till vansinnet.”

Skrivandet är för dig både en flykt från verkligheten, men också ditt sätt att bearbeta verkligheten. När du skriver om svärtan måste du verkligen gå in i den; jag föreställer mig att man kan bli rätt nedstämd av det?

— Jag har varit jätterädd att skriva mig över kanten till vansinnet. Det är därför jag bara skriver på dagtid. Men efter att ha skrivit romanen Beckomberga, och stigit rakt in i det där mentalsjukhuset, har jag blivit mindre rädd för det. Det är inte så jävla farligt.

Så du blir inte mer deppig av att nedstiga i svärtan?

— Svärtan behöver inte vara så svår, om den ges sin rätta plats. Man brukar säga att psykoanalys kan förvandla neurotisk smärta till ren smärta. Alltså den rena flytande becksvarta smärtan som inte görs om till någonting annat. Jag brukar tänka att litteraturen i bästa fall kan fungera på samma sätt. Då kan svärtan få vara ren, som ett sår.

Hur förhåller du dig till verkligheten när du skriver?

— Jag tror all fiktion mer eller mindre befinner sig någonstans i gränslandet mellan verklighet och saga. Jag tror det är spänningen däremellan som är litteratur. När jag exempelvis skriver om döda valar som åker på turné så är det en realitet. Det har faktiskt varit så. Men det har också blivit en saga eftersom det var länge sedan de stora döda djuren turnerade. Även här är ju Birgitta Trotzig ett bra exempel. I Dykungens dotter tar hon en befintlig saga och skriver in den hårda verkligheten.

När är du som allra mest harmonisk?

— Harmonisk? Jag känner mig helt främmande för ordet… (skratt) Harmoni kan uppstå, just som disharmoni kan uppstå, men de går båda över. Man behöver egentligen inte vara rädd för vare sig olyckan eller lyckan, eftersom båda går över.

Många ser lycka som det naturliga tillståndet, och sen kan man bli olycklig. Men i själva verket kanske både olycka och lycka är tillfälliga företeelser?

— Ja, jag undrar vad idén om lycka egentligen är. Jag tror det är ett ganska sentida påfund att människan skulle vara lycklig.

Sara Stridsberg: ”Jag har varit jätterädd att skriva mig över kanten till vansinnet”

Jag försöker komma åt grundkänslan i ditt författarskap. Det finns vemod och melankoli, men också luftighet, lätthet och humor. Man är inte nödvändigtvis tungsint när man läser Sara Stridsberg. Kanske kan man, för att få fatt i känslan, istället tala om ett särskilt stridsbergskt väder?

— Jessika Gedin talade i Babel om det stridsbergska skymningslandskapet och ja, det är väldigt ofta skymning i mina böcker. Eller gryning för den delen, men sällan fullt dagsljus. Vädret är nog ganska milt, liksom kvillrande. När luften står och dallrar och man inte kan se särskilt långt för det är en smula disigt.

Köp boken här!

Köp boken här!

Lyssna på boken här!

Lyssna på boken här!

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

Mattias Timander
Mattias Timander

Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och jobbar som redaktör på SelmaStories. Instagram: @mattiastimander

En sida till? Fortsätt läs!