Årets Bok-nominerade Tina Harnesk: "Vi är inga offer, men det har verkligen hänt urfolk mycket som måste bli känt"

Folk som sår i snö är en generationsroman fylld med udda karaktärer. Huvudpersonen är Máriddja, en 85-årig same som har fått en cancerdiagnos och står inför sin förestående död, men hon bestämmer sig för att dö på sina egna villkor. Den enda personen som känner till hennes sjukdom är Siri, en telefonist med en lugnande röst. Samtidigt har Kaj förlorat sin mamma utan att få svar på alla de frågor han hade. Han längtar efter ett hem att kalla sitt eget, medan Mimmi längtar efter något hon inte vågar be om. Tina Harnesk berättar kärleksfullt om dessa fyra människors liv, vilka är både absurda och smärtsamt verkliga.

Hur reagerade du när du fick veta att du är nominerad till Årets bok?

– Jag brukar läsa de nominerade böckerna till Årets bok och tycker att det är en underbar läsutmaning, så jag fick lite lätt svindel när samtalet kom. Jag grät en skvätt, min man grät en skvätt och sedan glädjedansade jag med mina barn i köket! En otrolig känsla, och fortfarande en helt overklig tanke!

Det senaste året måste har varit väldigt händelserikt för dig – berätta om hur ditt liv förändrats av framgångarna med Folk som sår i snö?

– Den största och mest konkreta förändringen är ju att jag inte längre jobbar kvar på biblioteket, utan numera skriver för mitt uppehälle. Det är en sagolik ynnest som jag inte på något vis hade ens vågat hoppas på innan! Den första tiden efter utgivningen var nog den mest omtumlande, från att ha pratat om andras böcker hemma i min bekvämlighetszon skulle jag plötsligt tala om min egen inför publik och medier. Besynnerligt men roligt, men jag kan ofta sakna att diskutera andras litteratur. Kanske borde gå med i en bokcirkel?

Det är svårt att tro att det här är din debut, bokens tema är så unikt och omfattande. Hur hittade du din berättarröst?

– Temat är sprunget ur en rad sammanträffanden, möten och märkliga saker som hände i världen vid tidpunkten. Språket är den största anledningen till att jag debuterade så sent, jag tänkte att mitt drastiska sätt att skriva inte skulle tilltala någon. Samtidigt kunde jag inte skriva på något annat sätt, eftersom att jag verkligen är så yvig som jag uttrycker mig! Jag har också blivit djupt präglad av en stark muntlig berättartradition hemifrån och det varken vill eller kan jag putsa bort!

Du väver in mycket humor i din berättelse, trots att den behandlar tunga ämnen. Hur lyckas du med detta?

– Ibland tänker jag att det är ett ganska typiskt förhållningssätt till svåra saker i min landsända, vi tenderar att ironisera när saker ömmar för mycket! Ett skratt kan göra mycket, och i Folk som sår i snö var det ett medvetet grepp att inte slipa bort sarkasmen i det svåra. När man skildrar saker ur ett samiskt perspektiv upplever jag att ofta att folk har garden uppe, och jag ville inte att människor skulle läsa den här historien med den distansen. Därför kändes det viktigt att behålla humorn, då den kan fungera avväpnande och på något vis förenande. Dessutom vet jag inte om jag kan skriva på något annat sätt om jag ska vara ärlig.

Vad hoppas du att läsare ska ta med sig från berättelserna om tvångsförflyttningarna och samernas historia i Folk som sår i snö?

– Om jag skulle kunna bidra till att delar av den samiska historien blir hörd av en enda läsare så vore jag mer än nöjd! Vi är inga offer, men det har verkligen hänt urfolk mycket som måste bli känt. Jag tycker att världen förtjänar att få kännedom vad som skett i deras namn och upplever att människor vill veta! Det har varit en av de finaste upplevelserna i mötet med läsarna – folks nyfikenhet och vaknande insikt. Där har många samiska konstutövare verkligen samarbetat för att väcka frågorna, inte minst kloka och mednominerade Ann Helen Laestadius!

Du skildrar på ett gripande sätt hur människor tvingas att förneka sitt ursprung för sin egen säkerhets skull. Kan du berätta mer om hur du arbetade med det temat?

– Spegelhistorien om háldin som inleder boken är ingen jag hittat på själv, jag har fått den i arv och den har rötter långt tillbaka i tiden. Det var när jag kände att den hörde hemma i berättelsen som jag på allvar började fundera på dess betydelse och hur man kan tolka och förstå lärdomarna i en nutida kontext. Det knockade mig nästan när jag insåg att det i min bok naturligtvis skulle handla om manligt våld mot kvinnor! Våldsutsatta kvinnor tvingas också ofta leva med en identitetslögn för att skydda sig själv och de sina, och jag kan tänka mig att det måste finnas mycket sorg över alla familjerelationer de tvingas avstå för att överleva. Och deras egentliga namn blir hemligheten som aldrig får yppas.

Kan du dela mer om din relation till inlandet, och hur det har påverkat ditt skrivande?

– Att bo här och leva som jag gör, långsamt och tyst med närhet till naturen och mina rötter är själva förutsättningen för att jag ska kunna skriva och fungera som människa. Jag har genom åren lidit av psykisk ohälsa och varit ganska vilsen, men aldrig tvivlat på att jag hört hemma här. Jag är ju född och uppvuxen häruppe, men det var när jag mötte kärleken, flyttade till grannkommunen och bildade familj som jag plötsligt fann mig ha precis rätt förutsättningar för att utvecklas kreativt. Inlandet är en underbar plats att både växa upp och växa på! Jag är lyckligt lottad som fått göra båda!

Hur ser din författarvardag ut?

– Förmånen att själv styra min vardag är jag så djupt tacksam för! Mina dagar går till stor del åt till att skapa förutsättningar för orden att fästa och flöda. Jag promenerar med min hund i skogen, jag läser relevant referenslitteratur i mitt lilla bibliotek, jag konverserar mina blommor och hönor däremellan och jag skriver överallt i hela huset. Allra helst i det ombyggda lilla skafferiet jag fick i kärleksgåva av min man. Under året som gått har jag också befunnit mig ofta på resande fot i samband med olika författarbesök, vilket har varit både utmanande men också otroligt roligt. Jag brukar ha med mig min pensionerade svärfar när jag reser runt i länet, han är mitt största fan och kör bil mycket bättre än jag! Att se honom längst fram i publiken får mig att känna mig hemma, det är ju på grund av människor som trott på mig och velat mig väl som jag får leva livet såhär, det tänker jag ofta på.

Kan du avslöja något om framtiden, får vi se fler böcker från dig?

– Ni kommer drunkna i dem! Nej, men nu är alla slussar öppna och dammar sprängda och jag kommer nog aldrig att kunna sluta! Jag skickade in mitt andra manus igår och har så många fler historier jag längtar efter berätta. Mitt huvud är fullt av inspiration, ord och idéer, men först ska jag försöka ha lite sommarlov med mina småtroll. Och jag har så många böcker jag vill läsa, har fyra kvar av de Årets boknominerade sparade till rofyllda dagar i hängmattan mellan badäventyr, trädgårdsarbete och sommaraktiviteter!

Älskade du Folk som sår i snö? Glöm inte att rösta på boken till Årets Bok. Klicka på länken nedan för att rösta!