David Ärlemalm och Håkan Norebäck är debutanter och ligger bakom romanerna Lite död runt ögonen och En sista vinter. Av en slump har de nu funnit en vän i varandra genom skrivandet. Vi bad dem brevväxla.

En gripande bladvändare från Stockholms skuggsida och en stark roman om skuld och försoning. En kärlekshistoria mellan två föräldrar, en levande och en död, och deras barn – och en berättelse om en pojke som dog, och om att vända hem till något som kanske inte längre finns. Lite död runt ögonen av David Ärlemalm och En sista vinter av Håkan Norebäck har många gemensamma beröringspunkter. Så det kanske inte är så konstigt att de två debutanterna fann varandra under ett event för en tid sedan, blev vänner och började skriva till varandra.

Vi bad David Ärlemalm och Håkan Norebäck att skriva till varandra – för oss. Det intellektuella, smarta och roliga utbytet av tankar mellan två författare visade sig vara helt fantastisk läsning!

Läs allt om böcker

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Om böckerna

David Ärlemalms debut

Håkan Norebäcks debut

Håkan frågar David:

Kan du berätta lite mer om myllan du gräver ur, var du har dina litterära rötter?

David: Det började redan med Drakar och Demoner, alltså rollspelet som var populärt på 80-talet. Där jag tillsammans med vänner fantiserade ihop världar och berättelser. Det lade en grund för att låta tanken vandra. Sedan har jag alltid leviterat, både i skrivandet och läsandet, mot berättelser om den lilla människan. Larger than life har aldrig intresserat mig, varför var Frodo viktigare än Stålmannen under uppväxten.

De författare som gripit tag och gett avtryck är många, men bland annat Tove Jansson, Willy Vlautin, Cormac McCarthy, Sara Stridsberg och nu senast Ingvild H. Rishoi och Agota Kristof är värda att nämna. Många av dem rör sig nära eller i utkanterna av någon form av socialrealism, oavsett om scenen är Mumindalen eller bland methkokande hillbillys.

David frågar Håkan

Du har en bakgrund som musiker och konstnär, hur har det påverkat ditt skrivande?

Håkan: Att kalla mig musiker vore att ta det hela lite väl långt. Jag var visserligen en virtuos på klarinett fram till jag fyllde 14, då elgitarren tog över helt. Drömmen om att bli rockstjärna slocknade ganska snart, men det som fanns kvar var böckerna och tecknandet.
Konsten påverkar min syn på skrivandet i hög mån. Efter sammanlagt åtta års konststudier, bland annat en masterexamen från Konstfack och många års målande, är jag van att jobba kreativt. Arbetet med måleri eller text är både instinktivt och strukturerat, en slags improvisation kring ett grundtema. Måleri, musik och skrivande har många beröringspunkter, och kan låna förhållningssätt och perspektiv av varandra.

Det har också inneburit att jag inte har någon speciell favoritgenre, vare sig inom konst, musik eller litteratur. Jag kan oftast hitta något inom i stort sett vilken riktning som helst.

Håkan frågar David

Jag vet att du har ett stort musikintresse. Finns det någon koppling mellan musik och ditt skrivande?

David: Skulle framför allt säga att det finns en koppling mellan hur jag konsumerar musik och böcker. Ibland återvänder jag till gamla favoriter som Vägen av Cormac McCarthy eller Debut av Björk, men det finns samtidigt en ständig strävan framåt, att upptäcka nya böcker, ny musik. Det går säkert att koppla till skrivandet också, nyfikenheten på vad som väntar runt hörnet

David frågar Håkan

Du har en svart pappa och en vit mamma. Du växte upp under en tid då det fortfarande var ovanligt med annat än helvita klasskamrater och grannar. Har den erfarenheten påverkat hur och vilken kultur du konsumerar?

Håkan: Den erfarenheten har helt och hållet format mig. Den påverkar hur jag ser på kultur och på livet i övrigt. När det gäller litteratur dras jag ofta till berättelser om människor med ett utanförperspektiv, till karaktärer med dubbla identiteter som inte riktigt känner sig hemma i någon av dem.

Håkan frågar David

Många är intresserade av din skrivprocess, vad kan du säga om den?

David: Att skriva grovmanus går rasande fort. Jag hamrar ner 10-20 sidor om dagen utan fokus på annat än själva berättelsen. Försöker att inte tänka för mycket, utan följer en magkänsla, en riktning i kroppen. Men det finns i regel en början och ett slut, och kanske två tre nyckelscener likt landmärken på vägen.

När första utkastet är klart börjar det tidskrävande arbetet med att få ordning på väven. Karaktärer, dialog, stämning och allt som händer i ögonvrån måste nystas upp och stramas till. Först framåt slutet blir textmassan läsbar för någon annan.

Vid redigering använder jag mycket referenslitteratur. Särskilt Petter Lidbeck och Keith Ridgway har jag att tacka för mycket. Den inre dialogen med andra skrivande gör också arbetet mindre ensamt.

David frågar Håkan

Du bokdebuterar som 58-åring. Hur fan tänkte du?

Tizian var över nittio när han målade några av sina mest intressanta verk, Birgit Cullberg var verksam till långt över åttio, och BB King var nästan nittio vid sin sista spelning.
Jag har varit konstnär i halva mitt liv. För mig innebär litteratur och andra konstformer en möjlighet att nå ut över barriärer och gränser, vilka de än är. Oavsett etnisk eller religiös tillhörighet, oavsett klass eller social status, ålder eller kön tror jag att vi kan beröra och kommunicera, och tala till det djupt mänskliga i oss som vi alla delar.

”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skrev Ekelöf. Det var nog så jag tänkte.

Håkan frågar David

Kommer den pågående pandemin att på något sätt ge spår i dina kommande böcker?

David: Absolut. Inte i nästa bok, som redan är skriven, men den som kommer därpå. Och då mer som en klangbotten, en del av en ny vardag för Arto och Bodil.

David frågar Håkan

Vi har träffats en gång och sedan dess har vi hållit kontakt vi mejl och telefon. Du slår mig som en ständigt nyfiken och reflekterande person med ett skarpt intellekt. Samtidigt har du en skör och lite osäker sida. Det har vi förvisso alla, men alla är inte lika öppna med det. Tankar kring det och hur det påverkat ditt skapande/skrivande?

Håkan: Skarpt intellekt, smickrare där… Jag har kämpat med psykisk ohälsa sedan jag var väldigt ung. Bipolär sjukdom går inte att bota, den är ett djur som måste tämjas, annars äter den upp en. Vid det här laget har jag lärt mig att leva med sårbarheten och osäkerheten den för med sig. Den är en del av mig, och jag varken kan eller vill dölja det. Många gånger kan det vara en styrka att känna sina svagheter. Skapandet; skrivandet och måleriet, har gett mig ett eget landskap där jag kan andas fritt, och vissa dagar känns allting möjligt. Utan det skulle jag ha svårt att stå ut och jag tror att den friheten är en förutsättning för ett tillfredsställande liv.

Håkan frågar David

Varför skriver du egentligen, vad är det du vill berätta?

David: Det enkla svaret är att jag inte vet. Men någonstans grundar det nog i ett allmänmänskligt behov av att sortera tankarna. Skriva är ett sätt att göra världen begriplig. Första halvan av Lite död runt ögonen innehåller mycket sånt jag själv reflekterat kring och behövde en ventil för. För stunden tänker jag att det ska bli fem böcker i den här världen, och förhoppningsvis säger de något tillsammans. Det finns återkommande teman som utsatthet, missbruk och mäns våld, men det är ungefär så långt tanken sträcker sig.

David frågar Håkan

Någonstans läste jag att du har haft ett fyrtiotal olika yrken. Är det av nyfikenhet/ rastlöshet eller behov som din yrkesbana varit så mångfacetterad?

Håkan: Mångfacetterad, är nog ett lite finare ord för splittrad, kanske? Det är nog oförmågan att känna mig hemma, och att passa in som oftast satt krokben för mig. Sjukdomen har ödelagt mitt liv några gånger, och det tar väldigt mycket kraft och tid att resa sig när allt brunnit ner. Det som fått mig att gå vidare är en slags oresonlig längtan efter att bygga upp något som håller, en egen värld. Och i skrivandet finns den världen.

Håkan frågar David

Vilken bok i litteraturens historia skulle du helst ha skrivit själv?

David: Saturnus ringar av W.G. Sebald. Eller Hold Your Own av Kate Tempest. Båda för att de ligger utanför min räckvidd.

David frågar Håkan

Nämn tre konstverk (musik, tavlor, böcker mm) som har varit avgörande för dig.

Håkan:
Musik: Natty Dread, Bob Marley.
Bok: Beloved, Toni Morrison.
Måleri: Medusas flotte, Théodore Géricault

Håkan frågar David

Vad är titeln på en bok av David Ärlemalm 10 år framåt i tiden?

David: Sofias bok.

Läs våra intervjuer med författarna

Böckerna

David Ärlemalm: ”Vissa personer dras till trubbel som magneter”

En bladvändare som berör. Nyutkomna ”Lite död runt ögonen” är en rafflande Stockholmsroman om en pappa och före detta missbrukare som krampaktigt kämpar för att få ihop tillvaron för honom och dottern. Vi fick en pratstund med debutanten David Ärlemalm.

Författarna

Håkan Norebäck: ”Boken är ett kärleksbrev till de utstötta och misslyckade”

Nästan alla har stött på dem under sin uppväxt. De stökiga killarna som inte kan sitta still. De som saknar impulskontroll, slåss och lätt hamnar i trubbel. En sista vinter berättar deras historia. Vi fick en pratstund med den debuterande författaren Håkan Norebäck.