Vad är en klassiker? Förläggaren förklarar!

Böcker kommer och går – fast inte alla. Vissa kommer, och går liksom aldrig efter det. Det kan finnas olika anledningar – de kanske ställer viktiga frågor, berättar om en viktig händelse, eller har en gripande historia. Vad det hemliga receptet än är så har alla klassiska verk lyckats överleva tidens tand. Inte bara det, utan i många fall verkar klassiker även kunna skapa svallvågor in i framtiden och påverka konst och kultur på ett sätt som gör dem ännu mer livskraftiga.

Vi har pratat med Johanna Haegerström, förläggare på Albert Bonniers Förlag, ett förlag känt för att ha gett ut många av de svenska klassiska verken, för att bena ut allt det som måste klaffa för att en klassiker ska få bli just en klassiker.

Hur definieras en klassiker i litteraturens värld – finns det kriterier?

– En klassiker har rimligen hög konstnärlig kvalitet. Det måste finnas nåt i själva verket som har höjd, som gör att det fått fäste. Det viktigaste är att det är en roman som på någt sätt fortsätter vara relevant. Då blir den till slut en klassiker.

Det finns en stor klassikerutgivning på den översatta sidan. Kanon– klassiker, romaner som inte gått ur tiden sen de kom ut – Virginia Woolf, men också svenskar som Selma Lagerlöf. De gör att folk fått saker att tänka på. Att vara människa, etiska frågeställningar … Sånt som kan tala till människor i olika kontexter och kulturer.

Det man kan diskutera är böcker som fått klassikerstatus först senare. Ibland kan det vara så att tid kan behöva förflyta innan en bok uppenbarar sig som det klassiska verk den är. Jag jobbar till exempel med Natalia Ginzburgs roman Kvällens röster som kom ut i svensk nyöversättning 2023. De böckerna kom ut första gången på sextiotalet.

Är vissa författare eller genrer mer benägna att producera klassiska litteraturverk?

– Något som ligger nära klassikerbegreppet är ju idén om en kanon. Där är det viktigt att förstå att det inte är något beständigt: inte bara vad en klassiker är, utan vilka verk som kan räknas som i en kanon på en viss plats. Det är väldigt laddat med värderingar, och väldigt färgat av sin egen tid.

Om man kollar på vår västerländska kanon finns det en del luckor i den. Det finns romaner som borde ha fått uppmärksamhet, men som inte fick det för att upphovspersonerna var marginaliserade.

Det finns historiska författarskap som av olika skäl har haft det lättare att uppnå klassikerstatusen. Västerländska män som har en viss bildningsnivå, till exempel. Det är något jag som förläggare är intresserad av; att kunna korrigera kanon. Liksom, ”varför har vi inte koll på den här personen?”

Tror du att ett verk kan betraktas som en klassiker om det inte får genklang hos den samtida publiken?

– Nej, det tror jag inte. Publiken är avgörande. Ett verk kan inte bli en klassiker om det inte blivit läst. Som jag sa behöver det stora erkännandet behöver inte vara just samtida, men ingen kan bestämma att en gammal bok som publicerades en gång sen var bra. Det är läsarna som formar det där.

Som förläggare, hur bestämmer du dig för vilka klassiker du ska ge ut igen eller behålla i tryck?

– Det är intressant för att det är superpersonligt. Allt handlar om förläggaren ska brinna för att något borde läsas – på nytt, på ett annat sätt, av andra personer, etc. Jag tycker att det är roligt att arbeta med klassiker när jag, på olika sätt, kan se att de pluggar in i samtiden.

Exempelvis kommer jag ge ut en roman av en norsk författare nästa år (2024) som heter Alices son som översattes till svenska på trettiotalet. Det handlar om en mamma och en son i en avlägsen norsk fiskeby, och sonen är inte som alla andra vilket sätter mamman hamnar i en utsatt position. När jag läste den tänkte jag på vår syn på normalitet idag, barn som är annorlunda, diagnoser, NPF, allt sånt.

Jag hoppas, när den kommer ut, att något händer i folks huvuden och man börjar tänka ”hur skulle det vara för det här barnet idag?”

Tycker du personligen att det finns några verk som borde tas bort från vår klassiska kanon?

– Jag tror att det där sker automatiskt. Verk faller bort när de inte är relevanta eller inte går att läsa. När det inte känns som sanning längre.  Jag tror inte att någon kan eller ska bestämma vad som ska plockas bort; det bara händer. Det finns ingen sanning om vad som är en klassiker eller inte.

Att förbjuda böcker tänker jag är det farligaste som finns – det viktiga är att kontextualisera.

Hur viktig är översättning för klassiska verk? Kan en dålig översättning fördärva kvaliteten?

– Det man diskuterar mycket där är frågan om när en bok behöver nyöversättas. Vi förändrar till exempel aldrig svenska originalverk – vi kanske sätter en notis som informerar om att boken reflekterar den tidens språkbruk. Däremot, om man har en utländsk roman som ska översättas, kan jag ibland läsa översättningen och tycka att den känns föråldrad. Ett exempel är slangord, och hur snabbt de kan kännas irrelevanta.

Något vi ofta gör om vi vill ge ut kanonklassiker på nytt är att ge en ny översättare chansen att tolka den. Då ska man vara medveten om en översättning som görs idag av ett 150- årigt verk är färgat av sin samtid. Det är intressant att jämföra översättningar från olika tider, just för att det är en tolkning.

Hur tror du att konceptet med en klassiker kommer att fortsätta att utvecklas i framtiden? Kommer nya verk fortsätta att läggas till kanonen, eller kommer fokus förbli på att bevara befintliga klassiker?

– Jag tror absolut att vi kommer fortsätta se svenska romaner av marginaliserade författare återupptäckas, och få den uppmärksamhet de förtjänar. Jag tror också att man på samma sätt översätter utländska författare för första gången, som av olika skäl inte fick chans att visa hur stora de verken är. Det tror jag ligger i vår tid: att vara nyfikna på det.

Sen tror jag också att det alltid finns ett behov att samlas kring kulturella troper. Ibland tänker jag att en bok är en klassiker på riktigt när det finns ett skämt om den i exempelvis The Simpsons – när saker och ting letar in sig i populärkulturen. Meme- kultur, typ!