Varsågoda, skrivtipsen succéförfattarna fått av Stephen King!
Varsågoda, skrivtipsen succéförfattarna fått av Stephen King!
Artiklar

Varsågoda, skrivtipsen succéförfattarna fått av Stephen King!

Av: Caroline Geijer
Publicerad: 07 juni 2017

Är du sugen på att bli författare? Ja, då kan du passa på att lära lite av den bästa. ”Det är de dåliga böckerna som lär dig mest”, säger mästaren och skräckgiganten Stephen King, vars handbok i skrivkonst och tillika självbiografi Att skriva kom ut år 2000 och har sedan dess blivit en klassiker, lika älskad av läsare som av författare. Och hurra, nu kommer den i översättning av författaren Ola Larsmo. Och han är hård, King, en författare måste läsa böcker – själv läser han cirka 80 stycken per år – för böcker lär dig inte minst att känna igen medelmåttighet liksom det riktigt usla. Läs i utdraget nedan varför ordet ”hänryckt”aldrig kommit ur en penna använd av King. Och ser du hellre på tv när du står på löpbandet på gymmet än läser en bok? Ja, då ligger du risigt till vad gäller motivationen, menar King.

Tre som inspirerats ofantligt av Stephen King är författarna Arne Dahl, Mats Strandberg och Helena Dahlgren – så läs först vad Stephen King betytt för dem personligen och i skrivandet och missa sedan inte det exklusiva utdraget ur Att skriva lite längre ner!

3 författare om sin stora förebild: Vad betyder Stephen King för dig?

 

Arne Dahl, författare, aktuell med spänningsromanen Inland:
– Det var när jag för några år sedan recenserade Stephen Kings mastodontverk 22/11 1963 som allt kom tillbaka. Plötsligt var jag åter i det tidiga åttiotal då mitt beslut att ägna livet åt litteraturen fattades. De oändliga möjligheterna att skapa andra världar, krångla sig ur livets futtiga begränsningar och en gång för alla öppna det tillslutna inre. Visst var det mer Sartre, Márquez, Kafka, Simon, Faulkner – men det var också Stephen King. Som en mörk underström under ”finlitteraturen”. Deckarna låg längre tillbaka i tiden – de hade nog redan etsat in sin struktur i min mottagliga hjärnbark – så just den tidens guilty pleasure var utan tvivel Stephen King. Det var hans tid, och Carrie, The Shining, Cujo, Jurtjyrkogården, Det ligger där som en grundläggande rysning som aldrig riktigt kommer att släppa taget om mig. Visst har King en böjelse för att skriva lätt och flyhänt och med en slängig skrift som ibland springer ifrån de lite mer djupsinniga konsekvenserna av berättelsen – men kraften i hans vilda ursprungliga fantasi är bestående. Och vi har alla mycket att lära oss av hans produktivitet. Skriv mer, krångla mindre.

 

Mats Strandberg, författare, aktuell med skräckromanen Hemmet:
– King är kungen, så är det bara. När mina böcker jämförs med hans är det världens bästa komplimang. Han är så stilbildande i sitt sätt att blanda det socialrealistiska och det övernaturliga, mänsklig ondska med vampyrer och varulvar, kön och klass. Och han är så magiskt bra på att beskriva hur skräck känns. Det räcker inte med att beskriva hur hjärtat slår fortare. King berättar precis var i kroppen den sitter, hur den luktar och smakar, vad den har för temperatur. Jag läser fortfarande om hans tidiga böcker då och då. De kommer aldrig att sluta inspirera. Det var de som fick mig att börja älska att läsa, och de som fick mig att börja älska skräck. Jag har King att tacka för mycket.

Helena Dahlgren, författare och skräckälskare, aktuell med spänningsromanen Orkidépojken som kommer i augusti.
– Personligen: ALLT, höll jag på att säga. En gång reste jag från Stockholm till ett köpcenter långt ute i Essex, England för att få min gamla sönderlästa pocketutgåva av Mardrömmar signerad. Om jag i hemlighet relaterar till Annie Wilkes i Lida? Well… Stephen King är den där avgörande tegelstenen som senare gjorde att jag kunde bygga ett eget skräckhus (ett kråkslott, ett renoveringsobjekt, ”något för den händige”, men likväl mitt hus… och i sällskap av vännerna, döda och levande, är jag aldrig rädd). Shirley Jackson bor där också, och Edgar Allan Poe, och David Lynch, och John Ajvide Lindqvist, och Joyce Carol Oates såklart och Selma Lagerlöf, och alla andra fantastiska författare och konstnärer jag skriver om i min bok 100 hemskaste. Men utan Stephen King inget hus. Utan honom vore jag hemlös. Han är sömnlösa nätter med lampan tänd, han är fjärilarna i magen när bilens strålkastare går igång mitt i natten och clownens röda hår anas nere i gatubrunnen, han är mys och nostalgi och ren, skär terror. Han är med mig varje gång jag är noga med att stoppa in fötterna under täcket innan jag somnar, för tänk om någon – NÅGOT – skulle ta tag i min fot när jag sover? Och ända sedan jag läste Kings omistliga memoar och skrivguide Att skriva hyser jag en – inbillar jag mig – sund skepsis gentemot adverb. Och så dras jag till skräcken i det vardagliga, igenkännbara som sakta förskjuts och blir något annat. Det är där, snarare än i kråkslottet, som det verkligt fasansfulla sker. Och det är gott så.

 

Utdrag ur Att skriva av Stephen King:

Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket. Såvitt jag vet finns det ingen genväg runt dessa två grundförutsättningar. Själv läser jag långsamt, men jag brukar ta mig igenom sjuttio eller åttio böcker per år, mest skönlitteratur. Jag läser inte för att granska själva hantverket, jag läser för att jag tycker om att läsa. Det är vad jag ägnar mig åt om kvällarna i min blå fåtölj. Jag läser inte skönlitteratur för att studera hur den är gjord, utan därför att jag gillar berättelser. Men samtidigt pågår det en sorts inlärning. Du kan lära dig något av varenda bok du får i din hand, och det är inte sällan de dåliga böckerna som kan lära dig mest.

När jag gick i åttan fick jag tag på en pocketroman av Murray Leinster, en science fiction-författare som på fyrtio- och femtiotalen skrev mycket i pulpmagasin* (*pulp syftar på det billiga papper som en stor mängd underhållningsmagasin trycktes på, övers. amn), till exempel Amazing Stories som då betalade ungefär en cent per ord. Sedan dess har jag läst fler böcker av Leinster, tillräckligt många för att veta att hans produktion kan vara ganska ojämn. Just denna bok, som handlade om försök med gruvdrift i asteroidbältet, var mindre lyckad. Eller det var förresten för snällt sagt. Den var faktiskt riktigt dålig, en roman full av pappgubbar till huvudpersoner och en handling med stora hål. Det allra värsta (tyckte jag då) var att Leinster var alldeles för förtjust i ordet ”hänryckt” Huvudpersonerna betraktade stora, malmrika asteroider med ”hänryckta leenden”. Sedan satte de sig ner för att äta ombord på sitt malmskepp och var hänryckta över maten. Avslutningsvis omfamnade hjälten en storbröstad blondin i ren hänryckning.

För min del var det som att få en litterär vaccination, inte mot smittkoppor men väl mot ordet ”hänryckt”: såvitt jag vet har jag aldrig använt ordet ”hänryckt” i någon av mina egna historier. Med Guds hjälp kommer jag alltid att avstå. Rymdgruvan (den hette inte så, men det var vad den handlade 1. om) var viktig för mig i min utveckling som läsare. Nästan alla minns hur det gick till när de förlorade sin oskuld och nästan alla författare minns första gången de lade ifrån sig en bok och tänkte: Det där skulle jag kunna skriva bättre själv – och det kan jag ju! Det är ju egentligen den bästa uppmuntran en kämpande författare kan få – insikten att de faktiskt skriver bättre än det de just läst i en bok som någon redan fått utgiven. Genom att läsa dålig prosa lär man sig vad man inte ska göra – man skulle kunna ägna en hel termin på en skrivarkurs åt att studera en roman som Rymdgruvan (eller, för att komma med fler exempel,  Dockornas dal, Vindsträdgården eller Broarna i Madison County) medan man väntar på att den där kända författaren ska komma på sitt omsusade besök.

Att läsa verkligt goda romaner lär den blivande författaren allt annat – som rätt stilnivå vid rätt tillfälle, berättarekonomi, hur intriger flätas, hur trovärdiga huvudpersoner presenteras och hur man använder sanningen. En roman som Vredens druvor kan förvisso göra en nybliven författare rent förtvivlad och leda till utbrott av gammal fin avundsjuka – ”Sådär bra kommer jag aldrig att kunna skriva om jag så lever tills jag blir tusen år” – men sådana mörka känslor kan också sporra en vidare till att arbeta hårdare och höja ribban. Att bli helt överkörd, till och med krossad, av en bok som lyckas kombinera en fantastisk berättelse med fantastiskt skrivande hör till den blivande författarens nödvändiga och grundläggande upplevelser. Man kan aldrig hoppas att ens skrivande ska lyckas köra över någon annan förrän man själv upplevt det.

Vi läser alltså för att känna igen det medelmåttiga såväl som det riktigt usla. Det är så vi känner igen det när det smyger sig in i vårt eget skrivande liksom hur man undviker att skriva skräp. Men vi läser också för att mäta oss med det goda och det utmärkta och förstå vad man faktiskt kan göra med ord. Och vi läser för att känna igen olika slags stil. Rätt som det är kanske du märker att du lagt dig mycket nära stilen hos en författare som du fascinerats av, och det är inget fel med det. Som ung läste jag mycket Ray Bradbury och jag försökte också skriva som Ray Bradbury – allt var grönt och blomstrande och betraktades genom en lins fullsmetad av nostalgi. När jag sedan började läsa James M Cain blev allt korthugget och kärvt och hårdkokt. När jag sedan läste Lovecraft blev stilen bysantinskt överdådig. Som tonåring skrev jag sedan berättelser där alla dessa stildrag blandades till en sorts litterär stuvning. Den sortens långkok är nödvändiga för att man ska utveckla sin egen stil, ty den kommer inte av sig själv.

Man måste hela tiden läsa mycket och ständigt försöka finjustera (och ställa om) sitt eget skrivande. Jag begriper faktiskt inte hur människor som inte läser särskilt mycket (eller inte alls) faktiskt tror att de kan bli författare och att andra skulle vilja läsa vad de skriver, men jag har hört att det händer. Om jag fick en spänn för varje gång någon sagt mig att de vill bli författare men ”inte hinner läsa så mycket” skulle jag kunna äta middag på en bättre restaurang.

Tillåt mig att gå rakt på sak. Har du inte tid att läsa så har du varken tid eller rätt utrustning för att kunna skriva heller. Så enkelt är det. Läsandet är författarskapets skapande mittpunkt. Jag har alltid en bok med mig och det finns oftast en stund över för att kasta sig in i läsandet. Men man måste lära sig att läsa i små klunkar likväl som att häva i sig. Väntrum är naturligtvis som gjorda för läsning. Liksom teaterfoajéer, långa snabbköpsköer och så förstås allas vår favoritplats – toaletten. Man kan till och med läsa medan man kör bil, då med hjälp av den fantastiska ljudboken. Av de böcker jag köper under ett år är mellan fem och tio inspelningar. Visserligen kan du inte lyssna på radio samtidigt, men hur många gånger behöver du egentligen höra Deep Purple spela ”Highway Star”? Många finner det oartigt att läsa vid bordet, men om du verkligen vill bli författare så är brist på artighet ett av dina mindre problem. Liksom vad etiketten kräver. Vill du skriva öppenhjärtigt och rakt på sak om vad du finner intressant kommer du ändå snart att betraktas som allt annat än artig.

Finns det fler platser där du kan läsa? Du kan alltid ha en bok med dig till gymmet och ställa upp den framför dig på löpbandet. Jag brukar tillbringa ungefär en timme på gymmet varje dag och skulle förmodligen bli tokig om jag inte hade en bok med mig som sällskap. En del tycker om att ha tv:n på medan de tränar, men den är verkligen det sista du behöver om du vill bli författare. Om du väljer att ha politik-, marknads- eller sportexperter som sällskap medan du tränar tycker jag att du ska ta en funderare på hur gärna du egentligen vill bli författare. Man måste vara beredd att tillbringa mycket tid i sin inre värld och i sin fantasi och det betyder att du för klara dig utan Jay Leno och de andra. Att läsa är tidskrävande och dumburken slukar alltför mycket av din tid. Sedan de väl gjort sig av med sitt konstgjorda behov av tv brukar de flesta uppskatta den tid de lägger ner på att läsa.

Jag menar att både ditt liv och ditt skrivande blir bättre om du stänger av den där babblande lådan. Och hur stor uppoffring handlar det egentligen om? Hur många repriser av Frasier och Cityakuten behöver du egentligen för att känna att du lever ett rikt liv? Hur många avsnitt av Jerry Springer? Hur mycket reklam och hur många analyser av vad som ”egentligen” händer i partipolitiken? Bäst jag knäpper av här och nu.

När min son Owen var runt sju blev han besatt av Bruce Springsteens E Street Band och då särskilt av bandets storvuxne saxofonist Clarence Clemmons. Owen bestämde sig för att lära sig att spela som Clarence, vilket storligen gladde mig och min fru. Precis som alla föräldrar hoppades vi att vår son skulle visa sig vare extremt begåvad, kanske rena underbarnet. Vi gav honom en tenorsaxofon i julklapp och betalade för lektioner hos Gordon Bowie, som var en av de mer kända musikerna i våra trakter. Sedan höll vi tummarna och hoppades.

Sju månader senare sade jag till min fru att det nog var bäst att sluta med de här musiklektionerna, om nu Owen själv var med på noterna. Det var han, och det med stor lättnad – han hade inte vågat säga något själv, särskilt inte som han önskat sig en dyr saxofon, men sju månader räckte gott och väl för att han skulle inse att även om han älskade Clemmons sätt att spela var han inte själv ämnad till saxofonspelare – det var inte en av de gåvor Gud beslutat att skänka honom. Jag förstod att det var så han kände. Inte därför att han struntade i att öva, utan därför att han bara övade precis så mycket som hans lärare mr Bowie hade sagt att han skulle: en halvtimme fyra dagar i veckan och en timme under helgen. Owen klarade av att spela skalor och han lärde sig att läsa noter – det var inget fel på hans minne, på hans lungor eller finmotorik – men vi hörde honom aldrig släppa loss eller själv bli överraskad av att han hittade på något själv. Han förlorade sig aldrig i musiken. Och när den schemalagda stunden var över lade han genast ner saxofonen i fodralet och där låg den tills det var dags för nästa lektion eller nästa övningspass. Jag tyckte det var uppenbart att det inte fanns någon riktig relation mellan vår son och hans saxofon; han skulle aldrig spela på riktigt utan alltid öva. Det funkar inte. Om det inte finns någon spelglädje är det inte värt besväret. Då är det bäst att ägna sig åt något annat, sådant man faktiskt har begåvning för och som man därför också finner roligare.

Det här med ”talang” ställer en hel del av våra idéer om övning på huvudet. När du väl hittar det som du har talang för så håller du på med det tills fingrarna blöder och ögonen hoppar ut. Och det gör du även om ingen vill lyssna (eller läsa, eller se på). Varje nytt tillfälle att ägna dig åt det du vill är en uppvisning, eftersom du i din egenskap av dess skapare finner glädje i vad du gör. Eller rent av extas. Så är det att läsa och skriva såväl som när du spelar ett instrument, klipper till en baseboll eller springer maraton. Det läsa-och-skriva-program som jag vill göra mig till tolk för – fyra till sex timmar om dagen, varje dag i veckan – kommer inte att kännas som en prestation om du verkligen tycker om och har aptit för det – du kanske själv redan ägnar dig åt ett sådant program. Om du däremot behöver en knuff eller någons välsignelse för att läsa och skriva så mycket som ditt hjärta trängtar efter så kan du härmed säga att du fått lov av mig.

Det viktiga med att läsa är att det skapar en sort intimitet och otvungenhet inför själva skrivprocessen: när man anländer till Författarlandet har man redan sitt pass och alla papper man behöver i handen. Att ständigt läsa kommer att placera dig i ett läge där du kan ägna dig åt skrivandet utan baktankar och utan alltför stor självmedvetenhet. Du kommer också att skaffa dig allt större kunskaper om vad som redan skrivits, om vad som är slitna klichéer och vad som känns oprövat, vad som funkar och vad som faller ihop och vissnar på sidan. Ju mer du läser, desto mindre är risken att du skämmer ut dig med hjälp av en penna eller ett tangentbord.

Sammanställt av: Caroline Geijer

Köp boken här!

Köp boken här!

Fakta

  • Vem:

    Stephen King

  • Född:

    1947.

  • Familj:

    Hustrun Tabitha King (de gifte sig 1971) och barnen Naomi, Joe och Owen,

  • Bor:

    I staden Bangor, Maine, USA.

  • Böcker:

    Ett femtiotal romaner sedan debuten med Carrie 1974, prisad världen över. Bland annat The Shining gav honom världsrykte. King har även gett ut en lång rad kortromaner och novellsamlingar.

  • Aktuell:

    Med nyutgåvan av klassikern Att skriva, översatt av Ola Larsmo.

En sida till? Fortsätt läs!