Kan du redan allt om Kazuo Ishiguro? Läs vår unika intervju med honom här.

Kazuo Ishiguro – allt du behöver veta

Som barn var han besatt av Sherlock Holmes, som tonåring drömde han om att bli rockstjärna. Relativt sent upptäckte Kazuo Ishiguro sin litterära ådra. Nu tilldelas han Nobelpriset i litteratur.

Kazuo Ishiguro föddes i Nagasaki i Japan 1954, och kom till England som 5-åring 1960 tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Pappan var forskare och oceanograf, och kom att arbeta för den brittiska regeringen. De slog sig ned i den lilla staden Guildford fem mil söder om London. I den lokala skolan var han det enda icke-engelska barnet, ”kanske det första i skolans historia”, och därmed omgiven av ett slags lokal berömmelse. ”Andra barn visste vem jag var innan jag ens hade träffat dem”, berättar han i sin nobelföreläsning. Han minns perioden med värme, ”förbluffad över den öppenhet och den instinktiva generositet som mötte vår familj i detta vanliga engelska samhälle”.

Uppväxten både japansk och engelsk

Kazuo Ishiguro visste vad som förväntades av en engelsk medelklasspojke, han gick i söndagsskola och sjöng i kyrkokör. Samtidigt levde han ett annat liv hemma hos sina japanska föräldrar med andra regler, förväntningar, språk. Hela tiden på väg ”hem” till Japan: ”Under våra första elva år i England levde vi faktiskt ständigt med planer på att resa tillbaka ‘nästa år’”.

Tanken var alltså att Kazuo skulle leva sitt vuxna liv i Japan, och föräldrarna ansträngde sig för att ge honom en japansk utbildning. Han fick varje månad under uppväxten ett paket från Japan, innehållandes serietidningar, tidskrifter och böcker. ”Långt innan jag någonsin funderat på att skapa litterära världar på prosa bidrog detta till att jag under min uppväxt ständigt i tanken konstruerade best en rikt detaljerad plast kallad ‘Japan’ – en plats där jag i viss mån hörde hemma och där jag hämtade en del av min identitet och mitt självförtroende”.

Besatt av Sherlock Holmes

Som barn läste Kazuo Ishiguro inte särskilt mycket. Men så fann han Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes på det lokala biblioteket som nioåring, och blev ”som besatt”. ”Jag började till slut att bete mig som Sherlock och Watson och prata som dem i skolan – något som de flesta tolkade som att jag var japansk, bara.” Favoritboken var Baskervilles hund.

Numera är favoritförfattaren en annan: ”Charlotte Brontë. Hon är den som gjort mig till författare” säger han i en intervju med The Guardian. ”Länge älskade jag Dostojevskij mest av alla författare, men nu när jag läst om honom i mogen ålder har jag inte samma tålamod med hans sentimentalitet.”

Proust är också en av de författare som påverkat honom: ”Proust förändrade mitt sätt att skriva för alltid, främst för att han visade mig hur man gör för att berätta en historia med hjälp av minnen – att man inte behöver följa en linjär struktur”. Kazuo Ishiguro tillägger att han även gillar western-genren.

Drömde om att bli rockstjärna

Kazuo Ishiguro var utexaminerad från universitetet och hade levt ett hektiskt liv i London då han som 24-åring blev antagen till en doktorandkurs i kreativt skrivande. Det var vid University of East Anglia, ett ödsligt beläget lärosäte i en liten engelsk by med en gammal kvarn, omgiven av platta åkrar. En ovanligt lugn och ensam tillvaro, ”som skulle göra det möjligt för mig att förvandlas till författare”, säger Kazuo Ishiguro i sin Nobelföreläsning. De var sex studenter som skulle ses varannan vecka, i övrigt var det skrivtid som gällde. Kazuo Ishiguro hade dessförinnan inte skrivit särskilt mycket litterär prosa, och han hade kommit in på kursen med hjälp av en radiopjäs som refuserats av BBC. ”Eftersom jag tidigare hade haft fasta planer på att vid tjugo års ålder bli rockstjärna, var det i själva verket ganska nyligen som jag insett att jag hade litterära ambitioner”.

Vi grälade mycket om skrivande. Hon tyckte att jag utelämnade för mycket.

Hans handledare var Angela Carter, brittisk numera avliden författare. Hon skulle visa sig ha en enorm inverkan på hans skrivande, och helt enkelt bli den person som influerade hans professionella liv mest av alla. ”Vi grälade mycket om skrivande. Hon tyckte att jag utelämnade för mycket,” har han sagt i en intervju med The Guardian. Samtidigt behandlade hon Kazuo Ishiguro som en jämlike, och tog hans frågor och tankar på allvar.

Fortsätt läs om hur Kazuo Ishiguro blev författare.

Ett samtal med Kazuo Ishiguro

Han satt hemma i t-shirt och smutsigt hår när reportrarna samlades utanför dörren. Först när BBC ringde förstod han att det var sant. Nu är Kazuo Ishiguro i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Här samtalar han med Daniel Sandström, litterär chef på Albert Bonniers Förlag. 

Välkommen, Kazuo Ishiguro. Vi är väldigt stolta över att ha dig här. Det är en stor dag för litteraturen, och vi är tacksamma över att du har tagit dig tid att komma hit.

– Det är så fantastiskt att vara här i Stockholm. Och jag bär slips, det är jag inte van vid! Jag har faktiskt inte haft det sedan skolan. Men nu sedan jag blivit nobelpristagare ska jag bära det varje dag.

Här kommer så sportfrågan: hur känns det?

– Ja, just nu känner jag mig lugn. Det kanske är ett hysteriskt lugn egentligen? Men jag känner mig väldigt fint omhändertagen. Tiden mellan tillkännagivandet fram till nu har varit konstig. Vi måste alla tre, min fru, dotter och jag, förhålla oss till denna nya verklighet. Plötsligt måste jag skriva olika tal som jag ska hålla. Det är en konstig roll som man måste förhålla sig till, och det blir som en slags crash course. Men så kommer man hit till Stockholm, och här är ju ni vana vid nobelpristagare, de finns ju överallt! Jag checkar in på hotellet, och det är fullt med nobelpristagare … Men faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så väl omhändertagen, allt är väldigt välorganiserat och jag får bära min slips, som jag inte gjort sedan skolan.

Känns det som att du är tillbaka i skolan?

– Ja, faktiskt, jag bär uniform, jag får skolläxor – att skriva tal – som jag sedan får komma tillbaka, ställa mig framför en grupp och läsa upp…. Men det är en fantastisk ära att tilldelas Nobelpriset. För omvärlden är detta en väldigt speciellt pris. De flesta ser det som det finaste som finns, för det finns ju en större tanke med det. En tanke om mänskligheten, en fin idé.

När du fick nyheten om att du tilldelats nobelpriset frågade Sara Danius dig om du kunde acceptera det. Var det något du överhuvudtaget övervägde, att inte acceptera det?

– Nej, det hade jag inte tänkt på – förrän hon frågade! Och så frågade hon mig om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm, och det kändes som en konstig fråga. Men så mindes jag vad som hade hänt förra året, med Bob Dylan … Men för mig var det enkelt. Jag frågade mig själv – har jag en stor världsturné samtidigt? Och det hade jag ju inte. Så jag tackade ja till att resa till Stockholm.

Men jag var ju tvungen att avsluta mejlet till Kina. Så det gjorde jag, och skrev ”jag måste nog sluta nu, för jag tror att jag har fått Nobelpriset…”.

Hur var samtalet?

– Man föreställer sig att någon som ringer till en om ett Nobelpris ska låta som en sträng rektor. Men hennes samtal (Sara Danius, reds anm) var så informellt, det var en charmig, humoristisk, underbar konversation. Och något annat som var väldigt charmigt var att Svenska akademin föredrog att förkunna nyheten för pressen först. Så helt plötsligt, när jag sitter hemma och mejlar med någon i Kina, i t-shirt och med otvättat hår, så står det massor av reportrar utanför min dörr. Och min agent ringde och sa: ”Vi tror att Sara Danius sa ditt namn, men vi är osäkra för det var på svenska och svårt att förstå”. Och så ringde förlaget, och de sa samma sak. Och alla konstaterade: ”De borde ju ha berättat det för någon av oss först?” Och så var det alla reportrar utanför. Men jag är väldigt naiv, och tror på allt som BBC säger. Så när de ringde, så kände jag nog att det var på riktigt – annars var det nog att dra det här skämtet för långt…  Men jag var ju tvungen att avsluta mejlet till Kina. Så det gjorde jag, och skrev ”jag måste nog sluta nu, för jag tror att jag har fått Nobelpriset…”.

Av alla tidigare Nobelprisvinnare, är det någon författare som du känner extra starkt för?

– De är så många, och de är alla inspirerande. Några av dem kände jag medan de levde, en del känner jag idag. Harold Pinter, honom samarbetade jag med – han hade en viktig del i arbetet med filmmanuset till Återstoden av dagen. William Golding var alltid som en slags fadersfigur för mig. Och så Nadine Gordimer, och Kenzaburo Oe, som jag också har samarbetat med. Först, när jag fick veta att jag tilldelats priset, tänkte jag på alla de som jag känner och som har fått det. Det gör att jag känner mig fantastisk. Och sedan tänker jag på alla dessa otroliga författare som fått priset förr, ta en sådan som Beckett och Thomas Mann, som min fru gillar att läsa.

Känns det nästan som en familj?

– Ja, det är konstigt hur man ska tänka på dem. Och så kommer tankarna om vad som händer med författarna efter att de fått priset.  Igår blev vi bjudna på en intim middag av Svenska Akademin, min fru, min dotter och jag. Vi diskuterade just det här, de har ju observerat författare efter att de tilldelats nobelpriset – och de försäkrade mig att de flesta av dem inte kollapsade, och det var ju skönt att höra. Men de poängterade också att det viktiga är mitt arbete, och det var nog ett sätt att berätta för mig att jag inte ska bli distraherad, försöka göra viktiga saker, lösa alla problem i världen, utan fortsätta skriva.  Så jag tänker att nu njuter jag av detta, och sedan reser jag hem och fortsätter att skriva, precis som förut.

I din Nobelföreläsning pratade du en del om musikens roll i ditt skrivande. Du skapade en del musik i dina unga år.

– Ja, och den stora fördelen med att skriva är att jag inte behöver sjunga. Om ni hörde mig sjunga skulle ni förstå. Men mina självbiografiska sånger som jag skrev i tidiga tjugoårsåldern är en pinsam del av min karriär, tyvärr…  Jag lärde mig dock en del från att skriva sångtexter. Ett exempel att göra allt enkelt. I en sång har du utrymme bara för få ord, och jag lärde mig att uttrycka det jag ville mellan raderna. Det tog jag med mig in i mitt skrivande. Och jag skriver ju oftast i förstaperson, och då kan jag tänka på en ensam sångare med en akustisk gitarr, på en intim scen inför en liten publik. Det är en instinkt, en känsla, som jag vill ha med mig in i mitt skrivande. För det är inte ett stort hopp mellan dessa två företeelser.

Du skriver ofta olika typer av romaner – du har skrivit om Japan, England, andra världskriget, science fiction… Kan man jämföra detta med artisteri? Jag tänker på David Bowie med sin glam-period, Bob Dylans alla olika uttryck… har de influerat dig?

– Absolut, och snart kommer min alldeles egna glam-period! Nej, men jag var väldigt inspirerad av Bob Dylan som ung. Tänk hur han bytte inriktning tidigt, och blev utbuad av publiken som bara ville ha hans gamla uttryck – men han härdade ut, och fortsatte. Han var min modell för en hjältekonstnär, att han vågade att gå ut och göra vad han ville trots att han blev utbuad. Och samma sak har vi sett hos Picasso, Miles Davis. Och du nämner Bowie, men det var Dylan som började detta genreöverskridande. Men för en författare är det svårare att göra detta. Vi jobbar ensamma. I musiken handlar allt om vem man samarbetar med, och sådana här förändringar kommer naturligt. För en romanförfattare är det svårare. Och det kan vara farligt för författare att bli för instängda. Det naturliga flödet av inspiration är inte självklart.  Därför känns det roligt att skriva låttexter, som jag gör ibland, det blir ett samarbete.

Av Tove Kullenberg

Glädjeyra på förlaget: Nobelpriset i litteratur år 2017 till Kazuo Ishiguro

– Vi är överraskade, men väldigt glada! säger Sara Nyström, Kazuo Ishiguros svenska förläggare på Wahlström & Widstrand, som har arbetat med Kazuo Ishiguros författarskap under flera år.
– Nu blir det champagne och klackarna i taket! säger Åsa Selling, tidigare förlagschef på Wahlström & Widstrand.

Minnets kartograf – Yukiko Duke om ”Återstoden av dagen” av Kazuo Ishiguro

Romanen Återstoden av dagen innebar Kazuo Ishiguros publika genombrott som författare. Här berättar journalisten och Kazuo Ishiguro-kännaren Yukiko Duke om bakgrunden till boken, som av många anses vara årets Nobelpristagares främsta verk.

Lyssna & njut! Selma Lagerlöfs Nobel-tal från 1909

Varsågoda, lyssna och njut till Selma Lagerlöfs tal från Nobelbanketten på Grand Hotel i Stockholm den 10 december 1909.

Hur maxar jag Nobel-stämningen hemma, Gert Klötzke?

På söndag serveras nobelmiddagen i Blå hallen. Vi bad stjärnkocken Gert Klötzke tipsa om hur man fixar Nobelstämningen hemma.