Callum Bloodworth: "Jag hoppas man lämnas med en varm känsla efteråt"

Callum Bloodworth bor numera på Ekerö och jobbar som journalist på Expressen. Som författare är han aktuell med sin första roman inom feelgood-YA (young adult eller ung vuxen). I Berätta tre saker följer vi två gymnasieelever under pandemin. Liv tänker mycket på döden efter hennes mamma gått bort och hon precis fått corona. Dag kan inte sluta tänka på Liv, efter de träffats på en fest. I en virvelvind av cupcakes, campingbord och körsbärsblommor förändras deras liv för alltid.

— Grunden för berättelsen kom från pandemin och ensamheten som uppstod vid den tiden. Framför allt för gymnasieelever som skickades hem och där studenter ställdes in. Tidigare precis innan pandemin minns jag på jobbet att vi fick flera rapporter om att ensamheten ökade både i storstäderna särskilt bland unga. Blev man ensam blev man väldigt ensam. Det var grunden till problematiken jag ville få fram i boken.

Hur fick du idén till Berätta tre saker?

— Jag kom på Liv och att jag ville ha två karaktärer. Sen hade jag en mening: ”Liv som bara tänkte på döden och mötte Dag när det var som mörkast.” Det här var en mening jag absolut ville spinna vidare på och berätta om men sparade på den.
— När den här historien växte fram var det första månaden i pandemin när jag jobbade, då hittade jag ett Instagramkonto av en influencer från USA. I en av hans videos, när staden helt nedlåst, såg man hur han bodde på översta våningen i ett lägenhetsblock. Det fanns ett hus mittemot med en takvåning, där man fick gå ut om man höll avstånd. Han såg någon där och tänkte: ”Om jag hade träffat den här tjejen på en fest skulle jag frågat ut henne, men hur gör jag nu?”. Han flög med drönare en lapp med hans nummer till henne, och sa: ”Jag bor här och har du inget för dig kan du höra av dig.” De började dejta och sätten de träffades på var bland annat att äta middag på varsin balkong eller att han rullade runt i ett sådant där hamsterhjul i New York för att vara bredvid henne. Då började det spinna igång:
”Hur kunde man ta den här historien i en svensk kontext?”
”Hur ska man umgås när man egentligen inte får?”
Det var så det började, och idéerna för Berätta tre saker bara rullade in.

Berättelsen kretsar kring Liv och Dag. Kan du beskriva dessa karaktärer och hur de kom till?

— Jag ville ha en ganska nördig karaktär. Jag hade en manlig karaktär i min första roman och ville ha en kvinna i den här, så Liv kom ganska naturligt. Hon kan mycket som andra kan anse som onödig fakta men för henne var det kul fakta att kunna. Researchen var väldigt rolig, att hitta de här udda sakerna. Dels har jag varit tonåringen som föredragit att läsa böcker före att gå på fester. Jag har dragit en del på egen erfarenhet också kring Liv. Jag har dragit en del av mig själv men också en del jag önskar jag hade varit. Plus delen med ensamhetsbiten jag ville förmedla utan att jag nödvändigtvis varit precis så ensam. Men det jag ville förmedla och framföra, just den ensamhetskänslan. Hon är en blandning av det jag inte ville vara, det jag ville vara, och lite av mig själv.
— Med Dag försökte jag komma bort från de traditionella mansrollerna, där man ska vara stark, tystlåten, inte vara så mycket för känslor, helst lite bitter, lite inåt. Jag ville ha någon som var mer öppen: ”Det här är mina känslor, du får ta det som det är!”. Jag bara såg det framför mig: den här personen vill jag vara kompis med. Jag ville ha två huvudkaraktärer som brottades lite med att ha en fot kvar i barndomen, som saknar mamma, men är också vuxna för att vara tonåringar.

Vilka är de tänka målgrupperna för Berätta tre saker?

— I grunden ville jag skriva en kärlekshistoria under pandemin inom YA. Om det skulle bli en kärlekshistoria med den här kontexten, kände jag att det behövde vara just gymnasieelever. Alla drabbades hårt av pandemin men frågan är om kanske just den här åldersgruppen drabbades hårdast just eftersom det är så mycket känslor i den perioden redan innan, och sen att få hela sin framtid ur balans, även om man som vuxen inte visste hur sin framtid skulle bli. Det kändes självklart att karaktärerna skulle vara i den åldern
— Sen vill jag att känslorna ska vara så stora som möjligt. I YA-genren kan man sätta större vikt på de känslosvängningarna.
— Det blev en kombination av allting, och jag ville hitta en brygga från YA till mer vuxet. Men samtidigt ville jag visa att man får vara lite barnslig och att man måste kunna få göra misstag också. Jag är glad att vuxna läser boken och att den tilltalar dem.

Vad var det som lockade dig till YA från början?

— Jag hittade till YA i vuxenålder, alltså när jag hade kommit förbi den ”passande” åldern. När jag var tonåring försökte jag vara lite mer vuxen än vad jag var och läste mer Douglas Adams och Fredrik Backman vilket är fantastisk litteratur men det var när jag lutade mig åt feelgood-hållet som jag sen hittade John Green och Rainbow Rowell som jag fastnade för. Jag tror det som lockar är dels att minnas tillbaka till den tiden.
— Dessutom tycker jag att just de här böckerna har ett så himla driv i språket. Det är så lättläst men även poetiskt. Även känslorna är upphöjda till 10 och pendlar mycket. Man finns i den tiden och kände att när man mådde bra mådde man jättebra, när man mådde dåligt var det katastrofalt, och att småsaker kunde kännas så himla stora. Det tycker jag ung vuxen-författare som John Green fångar så bra. Och även att han sätter den här lite nördiga och udda karaktären i huvudrollen. Jag tycker det är fint att man sätter sådana karaktärer och egenskaper i fokus, det är det jag själv försöker göra i Berätta tre saker.

Vad vill du att läsaren ska ta med sig från att läsa Berätta tre saker?

— Jag hoppas man lämnas med en varm känsla efteråt. Den pendlar mot det ljusa och det mörka. Den är definitivt inte rakt igenom rosaskimrande. Det var inte heller målet, utan den skulle beröra båda. Men också att man ska vara sig själv och inte be om ursäkt om det. Och att det är okej att känna sig ensam, man är inte ensam i det. Även att ensamhet inte varar för evigt. Det kommer att släppa, det kommer att finnas ljusare dagar efter på något sätt. Förhoppningsvis får man tröst i det om man har dessa känslor, som jag tror alla har i mindre eller större utsträckning under den tiden. Så lite tröst i mörkret och att allt förhoppningsvis löser sig.

I boken finns många kulturella referenser till musik, men särskilt till litteraturen, som Sally Rooneys Normala människor. Vilka är dina favoritförfattare och hur har de influerat dig?

— Jag älskar ju Sally Rooney så hon fick plats där. Jag önskar jag var en all-läsare men är i vardagen väldigt fyrkantig: jag gillar det jag gillar och så kör jag stenhårt på det. Jag läser i stort sett bara feelgood och YA som drar åt John Green, Rainbow Rowell och Jenny Han hållet. Inom feelgood är det främst brittiska författare som Jenny Colgan, Mhairi McFarlane och även författare inom den svenska scenen, som Emma Hamberg. Jag gillar främst storslagna kärlekshistorier både i vuxenformat och ungdomsformat. Jag skriver böcker jag själv vill läsa, annars trampar jag i fel vatten. Jag uppskattar verkligen dem stora känslorna och svulstiga kärlekshistorier.