Emil Jensen: ”Det är tabu med självgoda leenden” | Selma Stories
Foto: privat Emil Jensen: ”Det är tabu med självgoda leenden”
Böckerna

Emil Jensen: ”Det är tabu med självgoda leenden”

I jultider är vi mer benägna att hjälpa personer som är mindre lyckligt lottade, men vi är samtidigt snabba med att avfärda generositet och omtanke som något sentimentalt. Emil Jensen skriver om självgodhet och varför vi föraktar det så.

Av: Emil Jensen
Publicerad: 18 december 2019

I jultider är vi mer benägna att hjälpa personer som är mindre lyckligt lottade, men vi är samtidigt snabba med att avfärda generositet och omtanke som något sentimentalt. Emil Jensen skriver om självgodhet och varför vi föraktar det så.

Jag har just uppträtt på en litteraturafton i Växjö och ska gå tillbaka till mitt hotell. Det är snöblask. Kränkande väder. Jag ska ta ett varmt bad när jag kommer till mitt rum, tänker jag.

Halvvägs längs gågatan sitter en gatumusiker och spelar dragspel. Ledmotivet från Gudfadern. Jag går förbi, nickar medlidande, jag har inga kontanter.
En bit bort stoppar jag handen i fickan och hittar då tre femtiolappar. Jag sålde ju en bok efter spelningen. Lite motvilligt vänder jag i det kränkande vädret.
När jag kommer tillbaka tar dragspelaren just en paus och tänder en cigg. Det blir som att jag ger honom hundrafemtio spänn för att han röker en cigg. Det gör jag inte, det fattar han, det fattar jag, det fattar nog alla.
Det ska vara en illvillig jäkel att tolka situationen som att ”jaha nu ska folk få pengar av PK-maffian för att röka en cigg”. Och sen gå hem och skriva det på sina sociala medier. Kanske inte ett helt otänkbart scenario i och för sig. Det finns illvilliga jäklar.
Men varför tänker jag ens på dem?

Läs mer: Emil Jensen: ”Vi är alla kapitalismen och det går inte att krossa”

Dragspelaren gör en uppspelt tummen upp med sina fingervantar, börjar sen spela gudfadern-temat igen, fast mycket snabbare. Det ökade tempot skapar en märklig blandning av melankoli och stress, men jag går därifrån glad över att ha gjort honom glad. Hade det varit något folk ute i Växjö denna kväll hade de förmodligen anat något självgott över min utstrålning. Kanske retat upp sig på den. Men varför tänker jag ens på det?

“När vi gör bra saker ska vi bara tänka att det här är min plikt och inte röra en min”

Det är tabu med självgoda leenden, även i små övergående doser.
När vi gör bra saker ska vi bara tänka att ”det här är min plikt” och inte röra en min. Och helst ska vi ha lite blandade skamkänslor och tänka på allt vi inte gör för andra.
Som att det finns en begränsad pott omtanke. Och nu slösar jag den på fel sak. Och ler på fel sätt.

Läs också: Emil Jensen: ”Hur meningslöst är mitt liv? Ett till fem”

Men vad är då problemet med det självgoda leendet?
Gör det att jag är mindre benägen att ge pengar till någon annan denna dag? Nej.
Mindre benägen att hjälpa någon annan på något annat sätt? Typ trösta en familjemedlem eller sätta upp en bokhylla åt en kompis? Nej.
Gör det mig mindre bestämd i att försöka förändra det orättvisa system som ökar klyftorna och gör att vissa spelar dragspel i snöblandat regn? Nej, snarare mer benägen – jag har ju nyvunnen energi nu.
Gör det mig mindre sugen på att hjälpa folk ”på plats” som det heter? Nej. (Fast jag tänker att om nån sitter på gatan i Växjö så är det väl det som är ”på plats”, just nu i alla fall? Men självklart hjälper jag honom gärna på någon annan plats också, även om han inte är ”på plats” där för tillfället. Märkligt uttryck det där.)
Och slutligen, när jag kommer hem, är jag då mindre trevlig mot någon hemma? Tvärtom. Jag kanske till och med är lite trevligare.

Det enda tänkbara minuset med mitt självgoda leende vore om någon ser mig och retar upp sig så mycket att den helt tappar sugen på att göra något omtänksamt själv.
Såhär inför jul blir vi extra benägna att hjälpa mindre lyckligt lottade, men vi är också extra benägna att avfärda omtanke i juletid som sentimental eller ytlig. Som att det inte är genuint, bara fåfängt slöseri med omtanke, som skulle behövas året runt, och för mer strukturella förändringar.
Men varför tänker jag ens på det?

Missa inte! Emil Jensen: ”Vi ger upp i förväg för att skydda mot misslyckande”

Det finns ingen begränsad pott.
Det är väl i princip tvärtom, säger både förnuft och erfarenhet, omtanke föder omtanke. Och vice versa. Gör jag något snålt och taskigt, blir jag oftast ännu snålare och taskigare när jag kommer på mig själv med att vara snål och taskig. Och min sänkta självbild borrar mig allt djupare ner i denna onda spiral.

På så sätt behöver det inte vara en nackdel att ha en lite för smickrande bild av sig själv. Det kan göra en mer benägen att sen ytterligare leva upp till sitt självgoda leende.
Le självgott mot världen och världen kanske inte ler tillbaka. Men du ler. Och någon spelar gudfadern-temat skitsnabbt. Det är en början.

En sida till? Fortsätt läs!