Jag har just uppträtt på en litteraturafton i Växjö och ska gå tillbaka till mitt hotell. Det är snöblask. Kränkande väder. Jag ska ta ett varmt bad när jag kommer till mitt rum, tänker jag.
Halvvägs längs gågatan sitter en gatumusiker och spelar dragspel. Ledmotivet från Gudfadern. Jag går förbi, nickar medlidande, jag har inga kontanter.
En bit bort stoppar jag handen i fickan och hittar då tre femtiolappar. Jag sålde ju en bok efter spelningen. Lite motvilligt vänder jag i det kränkande vädret.
När jag kommer tillbaka tar dragspelaren just en paus och tänder en cigg. Det blir som att jag ger honom hundrafemtio spänn för att han röker en cigg. Det gör jag inte, det fattar han, det fattar jag, det fattar nog alla.
Det ska vara en illvillig jäkel att tolka situationen som att ”jaha nu ska folk få pengar av PK-maffian för att röka en cigg”. Och sen gå hem och skriva det på sina sociala medier. Kanske inte ett helt otänkbart scenario i och för sig. Det finns illvilliga jäklar.
Men varför tänker jag ens på dem?
Läs mer: Emil Jensen: ”Vi är alla kapitalismen och det går inte att krossa”
Dragspelaren gör en uppspelt tummen upp med sina fingervantar, börjar sen spela gudfadern-temat igen, fast mycket snabbare. Det ökade tempot skapar en märklig blandning av melankoli och stress, men jag går därifrån glad över att ha gjort honom glad. Hade det varit något folk ute i Växjö denna kväll hade de förmodligen anat något självgott över min utstrålning. Kanske retat upp sig på den. Men varför tänker jag ens på det?