Förintelsen utplånade deras barndom - nu berättar de om tingen som blev kvar

Efter att Mirko och jag besökt våra dödade morföräldrars hus gick vi ut till trädgården. Den var också i gräsligt skick. Inga spår efter de gamla blomsterrabatterna, fruktträden var ovårdade – några såg döda ut – och vattenpumpen var rostbelagd. I bakre trädgården, intill det trasiga, hopsjunkna hönshuset, låg en knähög hop intorkat hönsbajs. Från den grå, torra ytan sköt kanten till något runt ut. Mirko grävde ut det och det visade sig vara vår mormors kakform i massiv brun keramik, den hon brukade baka kuglof i.

/Jovan Rajs i Ting som bär våra minnen

Texten ovanför beskriver en händelse strax efter andra världskrigets slut 1945, då den då tolvåriga Jovan Rajs återvände till staden där hela hans familj levt och utplånats av nazisterna några år tidigare.

Nu är det Januari 2020. Jovan Rajs, nu 86 år gammal, står i köket på förlaget Bonnier Fakta och betraktar sin hustru Dina som välter ut en doftande nybakad kaka, en kuglof, ur samma keramikform som han hittade vid hönshuset efter att ha återvänt hem från ett krig där hela hans judiska familj förintades.

– Men Dina har diskat den sedan dess, skojar han och alla skrattar. Det är en högtidlig dag på förlaget, deras gemensamma bok Ting som bär våra minnen har kommit från tryck och det firas med kaffe och kuglof.

Det går inte att låta bli att tänka på symboliken i det hela. En gång levde de som fängslade och gömda, idag skålar vi alla i kaffe för att ännu en viktig bok om det som drabbade dem och så många andra aldrig ska glömmas bort.

En dag när jag var fem år fick jag inte längre heta Dina. Jag var nu Maria och mamma var Karolina. Jag fick en halskedja med ett kors. Jag grät, jag ville ju inte heta Maria. Om mamma hade berättat sanningen för mig då, hade jag säkerligen inte förstått. Jag hade inte förstått att hon skaffat falska identitetshandlingar för att ungerska myndigheter börjat skicka papperslösa judiska flyktingar till Ukraina, där de sedan dödades.

/Dina Rajs i Ting som bär våra minnen

Dina och Jovan Rajs är båda från det forna Jugoslavien vars befolkning drabbades mycket svårt under andra världskriget.  Dina, då bara några år gammal, flydde till Ungern med sin mamma medan pappan fördes till Tyskland som krigsfånge. De levde gömda där under falskt namn och kristna kors runt halsen innan de slutligen fick fly igen – men faktum är att hela familjen mirakulöst överlevde och kunde återförenas efter krigsslutet.

Jovan var åtta år då kriget kom till Jugoslavien och hela hans närmaste familj mördades av nazisterna på de mest brutala sätt. Själv var han en av de mycket få som kunde återvända till hemlandet efter att först ha levt gömd och sedan vistas i koncentrationslägren Bergen-Belsen och Theresienstadt.

Tio år senare möttes Dina och Jovan på ett ungdomsläger för överlevande och blev kära. 1968 gick flytten till Sverige.

Sedan dess är det de två, och nu är de 81 och 86 år gamla.

Hade inte pratat om sina upplevelser med varandra

Några dagar innan dagens kaffekalas, innan de ens fått den färdiga boken i handen, träffades vi i deras stora, ljusa lägenhet på Södermalm i Stockholm för att prata om vad som driver dem att berätta om sina liv, om och om igen. Trots hög ålder reser de runt i skolor och berättar, deltar i konferenser och skriver böcker om sina minnen.

Men faktum är att de inte började prata förrän de själva nådde pensionsåldern. Efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv med karriärer som arkitekt (Dina) och rättsläkare (Jovan) valde de båda slutligen att tillsammans lyfta på locket till sina upplevelser och börja berätta.

– Ingen på min arbetsplats visste vad jag hade varit med om, att jag var en överlevande från Förintelsen, och många av mina minnen var undangömda, berättar Jovan Rajs.

Det var under arbetet med hans första bok Ombud för de tystade som allt kom upp till ytan igen.

– Inte ens Dina visste mycket om vad jag hade varit med om, bara att jag hade vart på läger och förlorat min familj. Men inga detaljer. Vi har alltid fokuserat på att leva här och nu.

– Det var samma för mig, jag visste inte om alla minnen jag bar på. Men det har visat sig att jag kommer ihåg minsta detalj, säger Dina.

Dinas första bok om hennes liv kom 2009: En reva hade nätet: och där slank jag ut. Den är ett resultat av de minnen som forsade ur henne när hon deltog i en författarkurs och det enda hon plötsligt kunde skriva var berättelser om Förintelsen.

Det har hunnit bli många böcker – Ting som bär våra minnen är den sjätte de skriver själva eller tillsammans. Ändå väcks nya minnen varje gång.

– Så är det, det är medan jag sitter och skriver om de föremål jag har omkring mig som allt fler minnesbilder kommer upp, säger Jovan.

Vardagliga föremål som betyder allt

För det är om föremål Ting som bär våra minnen handlar. Vardagliga föremål vars betydelse när de präglats av ett livs hantering blir oändlig. En sak som passerar en människas hand i hast kan vara av oändlig betydelse för någon annan. Som en papperslapp med en adress på, ett läskpapper eller ett örngott.

Kanske ett alldeles särskilt ett örngott. Så vardagligt, manglat och vikt av Jovans mamma för att sedan aldrig användas. Jovan hittade sänglinnes i en gömd kista längst bort i trädgården efter kriget.
Och ännu har han inte vikt upp det – istället ligger det och väntar i skåpet på Jovan själv.

Vi förvarar det orörda örngottet i vårt linneskåp. Vikt med tre parallella veck, precis som mamma hade lämnat det. Det ska vecklas ut först när jag ligger på min dödsbädd. Först då ska jag vila mitt huvud på mammas örngott, och då kommer vi vara nära varandra igen.
/Jovan Rajs, ur Ting som bär våra minnen

Eller en kalender – Raoul Wallenbergs gamla kalender bevarad på Judiska museét i Stockholm, som genom korta anteckningar nyligen bevisade för Dina att hon kom ihåg rätt – vid två tillfällen hade hontillsammans med sin farfar träffat den kände svensken som dessutom räddade hennes farföräldrar genom att flytta dem till ett skyddat svenskt boende.

– Jag är så glad att jag kom ihåg rätt, trots att jag bara var sex år då. Jag kommer ihåg varje detalj, till och med rocken han hade på sig. Kanske är det just för att allt var så dramatiskt som jag kommer ihåg allt så tydligt, säger Dina.

Så går berättelsen om deras liv som en röd tråd genom kapitlen i Ting som bär våra minnen. Många föremål används än idag, en del har de fått lära sig att använda på nytt. Till exempel de som tillhör de judiska traditionerna – det har inte funnits någon familj kvar som kunnat visa och de minnen som finns är från så långt tillbaka, så de är delvis uppfinna på nya sätt, egna sätt.

Men viktigt att lyfta fram är att trots det stora mörker som omfamnar berättelserna från Förintelsen präglas Dina och Jovan Rajs av ett ljus. Hoppfullhet, det är målet. Att visa att det går att leva vidare.

– Vi är inte ensamma om att komma till Sverige med traumatiska upplevelser bakom oss, det händer hela tiden, säger Dina och berättar om starka möten med afghanska ungdomar i skolor de besökt. Om en ung pojke som likt Jovan ständigt bär ett foto av sin familj i fickan.

Ett foto. Ett fickur. En bit sten från ett golv i ett hem som bara är ett minne. Alla dessa saker finns idag i Dina och Jovan Rajs hem, och berättar deras i historia.

Om vi inte hade gjort allt detta, hade våra erfarenheter och minnen av de offer vi berättat om glömts bort för alltid. Så för dessa ting som bär våra minnen, som präglar vår personlighet och gav oss stimulans att skriva denna bok, är vi evigt tacksamma.

/Dina och Jovan Rajs, Ting som bär våra minnen

Fakta: Jugoslavien under andra världskriget

Andra världskriget medförde stora mänskliga förluster i Jugoslavien. Bara i Jasenovac, det mest ökända av Ustasjaregimens koncentrationsläger mördades mellan 90 000 och 120 000 människor, främst serber, judar och romer. Under andra världskriget mördades totalt i Jugoslavien ca 80 procent av judarna, 8,1 procent av muslimerna, 7,3 procent serber och 5 procent av alla kroater.

(Källa:Forum för levande historia)