Hade inte pratat om sina upplevelser med varandra
Några dagar innan dagens kaffekalas, innan de ens fått den färdiga boken i handen, träffades vi i deras stora, ljusa lägenhet på Södermalm i Stockholm för att prata om vad som driver dem att berätta om sina liv, om och om igen. Trots hög ålder reser de runt i skolor och berättar, deltar i konferenser och skriver böcker om sina minnen.
Men faktum är att de inte började prata förrän de själva nådde pensionsåldern. Efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv med karriärer som arkitekt (Dina) och rättsläkare (Jovan) valde de båda slutligen att tillsammans lyfta på locket till sina upplevelser och börja berätta.
– Ingen på min arbetsplats visste vad jag hade varit med om, att jag var en överlevande från Förintelsen, och många av mina minnen var undangömda, berättar Jovan Rajs.
Det var under arbetet med hans första bok Ombud för de tystade som allt kom upp till ytan igen.
– Inte ens Dina visste mycket om vad jag hade varit med om, bara att jag hade vart på läger och förlorat min familj. Men inga detaljer. Vi har alltid fokuserat på att leva här och nu.
– Det var samma för mig, jag visste inte om alla minnen jag bar på. Men det har visat sig att jag kommer ihåg minsta detalj, säger Dina.
Dinas första bok om hennes liv kom 2009: En reva hade nätet: och där slank jag ut. Den är ett resultat av de minnen som forsade ur henne när hon deltog i en författarkurs och det enda hon plötsligt kunde skriva var berättelser om Förintelsen.
Det har hunnit bli många böcker – Ting som bär våra minnen är den sjätte de skriver själva eller tillsammans. Ändå väcks nya minnen varje gång.
– Så är det, det är medan jag sitter och skriver om de föremål jag har omkring mig som allt fler minnesbilder kommer upp, säger Jovan.