Mareike Krügel: "Jag är ett galet exempel på en livslång kris"

Tack för en underhållande men också mycket tankeväckande bok. Hur kom du på idén till berättelsen?

– Jag kommer ihåg att jag, när jag var i övre trettioårsåldern, plötsligt en dag insåg att jag var i en position där vissa människor förlitade sig på mig, brydde sig om mig och hade en koppling till mig på ett sätt som jag inte kunde ignorera. I boken använde jag mig av en spindel i ett nät för att beskriva den känslan. Jag började fundera över vad som skulle hända om jag försvann – vilken påverkan skulle det ha på andras liv? De funderingarna var definitivt startskottet till berättelsen.

Läs också: Ich liebe Deutschland! Vi listar 5 tyska romaner att ha koll på

Hur skulle du beskriva boken?

– Den handlar om en kvinna som inte har tillåt sig själv att stanna upp och se sig omkring på ett bra tag. Nu när hon är rädd att allt ska förändras vågar hon äntligen göra det. Under en, mycket hektisk, dag lyckas hon göra upp med sina känslor och sluta fred med sin egen dödlighet.

Många av Katharinas tankar är sådana som vi läsare kan relatera till (speciellt om man är i den åldern). Känner du igen dig själv i henne på något sätt?

– Det roliga är att under tiden jag skrev boken hade jag hela tiden en känsla av att Katharina var en verklig person som bara tillät mig att berätta hennes historia – hennes intima tankar och känslor. Det var inte förrän efteråt, när jag började gå igenom texten för att redigera den, som jag insåg hur många av hennes tankar som faktiskt hade varit mina egna. Jag antar att jag lurade mig själv att våga erkänna känslor och tankar som jag normalt sett inte hade delat med mig av – de bittra, de udda. Så ja, jag tror att många personer – kanske speciellt kvinnor eller till och med mödrar – tvingas leva ett liv fyllt av endast vardagliga sysslor utan möjlighet att göra något större. Att alla de djupa och starka känslorna, idéerna, fantasierna och livets verkliga äventyr äger rum inom en.

Hon har ju någon typ av medelålderskris där hon tänker på sitt liv och huruvida det blev som hon föreställde sig det. Är det ens möjligt att undvika den frågan?

– Jag tror inte det. I alla fall inte för någon som gillar att tänka igenom saker och försöker vara ärlig med sig själv. För att undvika den frågan måste du hålla dig upptagen och ständigt sysselsätta hjärnan. Det blir svårt att undvika den om du tvingas stanna upp. Det innebär såklart inte att alla kommer ha en medelålderskris, men jag kan inte föreställa mig en person som är så ytlig att man inte någonsin har funderat över vilken av ens drömmar som slog in? Jag är ett galet exempel på en livslång kris. Min man föreslog att ingraveringen på min gravsten ska vara ”Det här är inte hur jag föreställde mig det” (jag använde den meningen i boken).

Läs också: Böckerna som slår hål på myterna om moderskap

Man kan ju konstatera att Katharina och hennes man behöver kommunicera bättre. Är det receptet på ett bra och långvarigt äktenskap, tror du?

– Om jag bara hade receptet … Men ja, om din relation till din partner är åtminstone delvis baserad på att prata mycket, är det inget bra tecken om det plötsligt upphör. Så mitt recept skulle vara att alltid hålla ett öga på de delar som har varit en bas för relationen och se till att de underhålls.

När man kommer upp i en särskild ålder går livet plötsligt snabbare och snabbare. Måste det vara så? Kommer Katharina sakta ner?  

– Det är jag säker på att hon kommer. Antingen för att hon måste – om hennes sjukdom är verklig – eller för att hon bestämmer sig för att göra det. Jag tror inte att det nödvändigtvis måste vara på det sättet. Katharina tillät bara sitt liv att öka i tempo på det sättet för att hon skapade ett mönster redan som tonåring som tog hand om allt och alla runt om henne. När hon inser och känner igen det mönstret kommer hon att kunna sakta ner.

Hon är väldigt bunden till sitt hem – med en man som gör karriär i Berlin har hon ansvaret för hem och barn. Är det en vanlig situation i Tyskland?

– Jag hade det så i den västra delen av Tyskland (den östra delen var annorlunda på det sättet) och det är fortfarande en mycket vanlig situation. Kvinnorna väljer det inte själva, utan det bara händer. Det är något som tyska samhället kämpar med att hitta en lösning på, och till dess får människor försöka hitta ett eget sätt. Och det innebär ofta situationen som Katharina befinner sig i: en dag vaknar kvinnan upp och känner sig fången. Varje steg som har tagit henne dit har varit så litet att det inte märktes eller spelade någon roll just då.

– Och förresten, Costas känner sig också fången. Han måste försörja familjen oavsett vad. Vilket han gör. Dessa två situationer går hand i hand, tror jag.

Vid ett tillfälle säger hennes manliga vän ”pojkar får inte vara pojkar längre” och att ”bara tjejerna får höga betyg”, och hon börjar fundera kring all fakta om lägre löner och så vidare. Hur går den feministiska diskussionen i Tyskland?

Läs också: 39 klassiska och moderna feministiska böcker att läsa

– Om du pratar med vanliga människor, och inte en expert, skulle de säga att situationen är just som det exemplet. Vilket är frustrerande, men det förs åtminstone en diskussion. Tyska tjejer och unga kvinnor brukar, när de tillfrågas, svara att det inte finns något behov av feminism längre, att vi har uppnått jämställdhet och valfrihet i alla aspekter. Detta säger de fram till att de får barn eller/och försöker göra karriär. Men jag måste säga att medan den offentliga diskussionen går ganska segt och gör en frustrerad, sker de verkliga och stora förändringarna hemma hos människor, där män och kvinnor måste hitta ett sätt med varandra.

Hur har läsarna reagerat på din bok?

– Jag har noterat att det verkar vara två typer av kvinnliga läsare – de som förstår vad Katharina gör i slutet och varför, och de som tycker att det är orealistiskt. Jag har en teori om att den senare gruppen är de som är mer emotionellt stabila. Det förvånar mig att så många har sagt att boken håller ett så högt tempo. Jag oroade mig över att de skulle tycka att den var tråkig och för långsam.

Varifrån får du inspiration?

– Grundidén för berättelsen brukar alltid bygga på något jag har funderat kring. En konstig känsla eller en tanke jag inte trodde att jag skulle få. För att kunna skriva en hel bok måste jag ha en fråga som jag inte har något enkelt svar på. Min man påstår att jag har en ”what if”-hjärna. Jag måste tänka igenom saker och ibland måste jag skriva om dem – annars kan jag inte sova. Sedan lyssnar jag även mycket på vad människor berättar för mig. Det finns berättelser överallt. Människors liv är det mest intressanta som finns.

Vilka är dina favoritförfattare?

– Min absoluta favorit är Margaret Atwood. Det finns ingen berättelse av henne som jag inte har läst åtminstone två gånger (okej, jo, det finns det…). För mitt eget skrivande har den schweiziske författaren Max Frisch varit en stor inspirationskälla. Jag älskar också att läsa Sarah Moss romaner, en fantastisk brittisk författare. Och sedan har vi självklart Jan Christopherson, min man…

Vad har du för relation till Sverige?

– Min relation till Sverige är en mycket märklig sådan. Jag har varit där en eller två gånger och det har varit fantastiskt, men faktum är att Sverige har i hela mitt liv varit platsen mina tankar förs till. Som barn brukade jag och mina vänner leka och dramatisera historierna ur Astrid Lindgrens böcker (vi tillbringade mycket tid på Saltkråkan och i skogen vid Mattisborgen). Mitt beslut att bli författare började gro när jag läste hennes böcker. Så Sverige har alltid varit en litterär plats för mig, en värld som aldrig förändras och som jag alltid kan komma tillbaka till.

– Jag lärde mig lite svenska på universitet för att imponera på min dåvarande pojkvän. Han är gift med en riktig svensk kvinna nu och jag glömde bort de flesta av orden jag lärde mig. Jag kan dock fortfarande säga: I Värmland utspelar sig Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings Saga. 

Varför tror du att så många tyska läsare älskar henne så mycket?

– Det är något med att vara barn som Astrid Lindgren har lyckats fånga i sina böcker och berättelser som fortfarande är sant och riktigt än idag. Det handlar om att världen är en plats för vuxna och att barnen försöker hitta en väg i denna labyrint av regler som inte är deras egna. I Astrid Lindgrens böcker känns barndomen på något vis konserverad – den finns där så fort du öppnar en bok och börjar läsa. Kanske har Tyskland varit en plats för vuxna ännu mer än andra länder och därför har det alltid funnits ett behov av att bevara barndomen.

Läs också: 5 moderna böcker i Astrid Lindgrens anda