Jörn Donner ser hellre framåt än blickar tillbaka på sitt liv. En ständig fascination för gränser ledde honom fram till den historiska romanen Blod är tunnare än vatten, oroväckande aktuell idag.

”Blod är tjockare än vatten” brukar det som bekant heta – familjerelationer är starkare än alla andra typer av relationer. Men stämmer det? I Jörn Donners roman Blod är tunnare än vatten har han vänt på steken på flera sätt. Relationerna betyder allt, släktskapet betydligt mindre. Och i slutet av boken blandas blod med vatten på ett högst bokstavligt sätt, i en ocean som till slut uppslukar det.

– Det kretsar bland annat kring ett förhållande som utvecklar sig mellan de två av de tre huvudkaraktärerna men också om fara för ond bråd död, berättar Jörn Donner. Han är en av Nordens mest kända kulturpersonligheter: filmregissör, före detta filmbyråkrat, politiker, kritiker och författare. Mellan 1978 och 1982 var han VD för Svenska Filminstitutet, och har givit ut mer än sextio böcker och regisserat ett tjugotal filmer. Han har bland annat belönats med en Oscar för sin roll som producent för Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Nu har han valt att ägna sig åt sitt lands dramatiska historia.

90 procent fiktion

Romanen har en exakt startdag: den 29 april 1918, Det var dagen då den så kallade ”vita segern” blev ett faktum, när staden Viborg befriades från de röda. Platsen är Karelska näset, mer exakt vid en bäck som utgör gränsen till Ryssland. Systerbäck på svenska, Rajajoki – ”gränsån” på finska. En bäck som alltjämt rinner i utkanten av dagens S:t Petersburg. Det rådde vid den tiden ett nästan-krig mellan det nyss självständiga Finland och den revolutionära ryska regimen. Bokens huvudperson, som kallar sig Alexander, söker sig över bäcken, som flykting från de ryska bolsjevikerna. Han letar upp sitt eget hus, en datja, där han finner en kvinna som ockuperat huset och nu siktar på honom med en pistol.

Frågorna om flykt och förföljelse är aktuella också nu.

Ja, så börjar det triangeldrama som varvas med berättelser från Petrograd (nuvarande S:t Petersburg) och Viborg. Jörn Donner har citerat ur ett digert arkivmaterial – så digert att han faktiskt haft en person anställd för att gräva i Finlands riksarkiv, av detaljerna i berättelsen kommer därifrån.

– En del undrar om det här verkligen är fiktion, men det är till 90 procent en roman. Ett triangeldrama, en berättelse om brott, en berättelse om våld som slutar relativt tragiskt. Det är tidshistoria, men handlar också om människor som kunde leva idag trots att omständigheterna är annorlunda. Frågorna om flykt och förföljelse är aktuella också nu, säger Jörn Donner.

Karelska näset från ovan, med Finland i Nordväst.

Fascination för gränser

Han har alltid varit fascinerad av gränser och är det alltjämt.

– Till exempel gränsen mellan Torneå och Haparanda, som jag tidigare skrivit om. Den har varit väldigt tydlig under världskrigen. Två likartade samhällen vars gräns under en tid innebar en av få möjligheter att ta sig från öst till väst. Idag finns en bussterminal som är gemensam för Torneå och Haparanda och en Ikea som ligger precis på gränsen…

Andra gränser han fascinerats av är den i Berlin, som var mer eller mindre osynlig ända fram till murens byggande 1961 (”man vandrade över gatan och var plötsligt i Östtyskland”), Donald Trumps mur till Mexiko (”den existerar redan i södra Kalifornien som ett högt taggtrådsstängsel”) och Israels mur mot de palestinska områdena på västbanken.

Nu är romanens historia avslutad, så då får jag hitta på något annat. Men jag har ju tid för mig.

Att han skrev Blod är tunnare än vatten just nu, när debatten om gränser är starkare än på länge i vår del av världen, är egentligen en tillfällighet. Det var när han lämnat Finlands riksdag för gott 2014 som han plötsligt fick tid att skriva.

– Och nu är även romanens historia avslutad, så då får jag hitta på något annat. Men jag har ju tid för mig.

Mottagandet av boken har varit bra, kanske något svalare på den finskspråkiga sidan. Jörn Donner själv irriterar sig på att många medier uppehåller sig kring det huruvida kaptenen i boken är ett porträtt av hans egen far, eller inte.

– För en vanlig läsare är det totalt irrelevant. Jag förstår inte varför man ska spekulera i sådana saker.

Högaktuellt ämne

Det har skrivits mycket om de finländska krigen på senaste tiden, i synnerhet i fjol när republiken Finland firade hundraårsjubileum. Så mycket att också det gör att Blod är tunnare än vatten känns högaktuell också därför.

– Jag hade ett fruktansvärt omfattande material så jag jobbade med att koncentrera mig på de tre livsöden boken kretsar kring. Men när man skriver en sådan här roman måste man ha fakta rätt och jag vet att faktabakgrunden i min roman är riktig, även om resten är fiktion.

Han beskriver hur han på något vis ”var tvungen att först läsa, läsa och läsa”, för att sedan ”glömma” det han lärt sig, innan det kunde bli fiktion av ett så stort material.

När man skriver en sådan här roman måste man ha fakta rätt.

– Med andra ord: eftersom det inte handlar om en dokumentärskildring måste man erinra sig det som är intressant, ett slags dramatiskt urval. Det urvalet pågår någonstans i hjärnan, nästan omedvetet, och kan inte bara tys till en massa papper.

Kanske kan en roman i en historisk miljö ha större genomslagskraft än en historisk skildring? Jörn Donner tror att det kan vara så.

– I Finland har Fänrik Ståhls sägner haft större genomslag än mycket annat på grund av sin försonliga inställning till ryssarna, och Väinö Linnas Okänd soldat har haft större inflytande än historiska skildringar.

Dags för paus – fram till sommaren

Nu när Blod är tunnare än vatten är utgiven och klar ska Jörn Donner, som nyligen fyllde 85 år, för ovanlighetens skull ta en paus från offentligheten.

– Fram till sommaren ska jag göra ingenting. Jag måste få tid att tänka efter och vill ta en paus efter att ha skrivit kolumner i olika tidningar sedan 1950-talet.

Efter pausen kommer – mer jobb. En redan färdig film om vännen Ingmar Bergman blir aktuell senare i år och förhoppningsvis blir Blod är tunnare än vatten till film regisserad av honom själv under 2019 – när manus och finansiering är klar.

Jag är inriktad på vad som kan hända imorgon.

Nyligen fyllde han själv 85 år, en ålder som inbjuder till att se bakåt på sitt liv och fundera på allt som varit. Men det ligger inte för Jörn Donner.

– I princip har jag samlat mig till att se framåt och inte bakåt. Många äldre människor lever i det förflutna och det vill inte jag göra. Jag är inriktad på vad som kan hända imorgon. Om jag tänker på sådant som hänt är det för att använda mig av visst ”livsmaterial” som jag ännu inte ”betat av”.

Det går i alla fall att dra slutsatsen att ett långt liv hinner innefatta enormt många saker, och Jörn Donner har alltid haft basen i författandet men ett starkt engagemang i utrikespolitiken.

– Det går alltid att citera Ingmar Bergman, som en gång sade att ”teatern var hans trogna hustru och filmen älskarinnan”. Jag kan säga samma sak: skrivandet är basen och resten är ”skum”. Jag har skrivit hela mitt liv, privat och offentligt. Men jag läser inte en enda litteraturtidskrift – utan The Economist, Foreign affairs och Der Spiegel.

Jörn Donner på Albert Bonniers förlag 1962

Fakta: Finska inbördeskriget