Kjell Westö: "Vi, Finland, är den där humlan som flyger fast den inte borde kunna"
Kjell Westö:
Böckerna

Kjell Westö: "Vi, Finland, är den där humlan som flyger fast den inte borde kunna"

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 06 december 2017

Vi publicerar här ett unikt tal av finlandssvenske författaren Kjell Westö, som han höll i Ingå på Finlands självständighetsdag den 6 december 2017. Finland firade 100 år av självständighet, ett sekel av blytunga händelser, sorg och tystnad – men också en fantastisk framgångssaga. 
(Kjell höll delar av talet på finska – scrolla vidare om du inte förstår! Översättning kommer.)

Låt mig börja i det personliga.
Jag var en bit över fyrtio när jag började skriva och tala öppet om de bilder och minnen som utgjorde smärtpunkterna i min familjs finländska historia. Att det dröjde så länge berodde inte bara på att jag var ointresserad av det förflutna när jag var ung. Det berodde också på att de äldre hade så svårt att tala om det som hänt.

Både min farfar och min morfar hade stupat i krigen. Farfar Erling i vinterkriget: hans korsu totalförstördes i februari 1940 vid Summa. Och min morfar Gunnar träffades i sin tur i huvudet av en kula i fortsättningskrigets början. Min far och min mor var två år gamla när de miste sina fäder. Farmor var tjugoåtta och mormor tjugosex när de miste sina män. Farmor och mormor gifte aldrig om sig. Deras identitet blev krigsänkans, krigsänkan som stoiskt uppfostrade sina barn, farmor i fattigdom och mormor under bättre ekonomiska omständigheter.

Tystnaden hade sprungit ur en sorg

Drygt tjugo år efter krigen fanns jag och min bror Mårten redan. Vi var små och det var 1960-tal och ur två österbottniska släkter hade det utkristalliserats en liten Helsingforsfamilj som flyttade från förort till förort, och från små bostäder till allt större. När vi fick det bättre dök det upp ett piano i vårt hem, och på pianot stod ett inramat foto av morfar och ett annat av farfar, båda i uniform. De såg allvarliga ut där de stod. Men vi pratade nästan aldrig om dem, de bara fanns där. Och medan jag växte upp tänkte jag inte särskilt mycket på dem, jag hade mitt eget barnaliv som kändes viktigare. Men när jag blev vuxen förstod jag att tystnaden hade sprungit ur en sorg. Min mor, min far, min farmor, min mormor, alla sörjde de männen på pianot så mycket att det inte gick att prata vardagligt om dem. Det var därför det var så omöjligt att ställa frågan om farfar och morfar alltid varit så där allvarliga, eller om de också brukade skratta.

Vår väg under 1900-talets första hälft, med fyra krig mellan åren 1918 och 1945, var så blytung att vår senare historia – den med välstånd, neutralitet, ishockeytitlar, Nokia och Supercell – framstår som en framgångssaga om humlan som flyger fast aerodynamikens lagar säger att den borde störta.

De två bilderna av farfar och morfar var de första. Senare fick jag se också andra bilder. Som till exempel porträttet av farmor som togs i en studio en vinter under fortsättningskriget, när hon redan varit änka i några år. Förtvivlan i farmors blick var så stor att det var lätt att förstå varför hon snart sökte trygghet i en frikyrkoförsamling. Hon hade nog inte orkat annars.
Bilderna jag beskriver är bilder av en högst vanlig släkts finländska öde. Liknande och ännu tyngre öden fanns i tusentals, tiotusentals, hundratusentals familjer.
Vår väg under 1900-talets första hälft, med fyra krig mellan åren 1918 och 1945, var så blytung att vår senare historia – den med välstånd, neutralitet, ishockeytitlar, Nokia och Supercell – framstår som en framgångssaga om humlan som flyger fast aerodynamikens lagar säger att den borde störta.

Kun luennoin Ruotsissa, nämä kuuluvat tavallisimpiin yleisökysymyksiin:
Miksi Suomi on niin erilainen maa kuin Ruotsi? Miksi suomalaisten mielenlaatu on toisenlainen? Miksi suosimme niin laajapohjaisia hallituksia? Miksi johtamistapamme on erilainen kuin Ruotsissa? Miksi luovuimme aikoinaan markastamme ja otimme niin innokkaasti euron käyttöön?
Minulla ei ole valmiita vastauksia näihin kysymyksiin, ei tietenkään. Tapaan vastata niihin kiertoteitse, kertomalla faktoja ja tarinoita Suomesta. Kun kerron ruotsalaisille, että sisällissodassa, talvisodassa, jatkosodassa ja Lapin sodassa kuoli yli 130 000 ihmistä ja että Suomessa oli noihin aikoihin noin kolme ja puoli miljoonaa asukasta, teen joskus laskutoimituksen ja kysyn ruotsalaisilta, jättäisikö se heihin henkisiä jälkiä, jos tästä päivästä lähtien ja seuraavan kahdenkymmenenseitsemän vuoden aikana noin 400 000 Ruotsin kansalaista kuolisi sodissa.
Kerron ruotsalaisille myös hermoja kuluttaneesta tasapainottelustamme lännen ja idän välillä kylmän sodan pitkinä vuosikymmeninä, ja kerron myös itsesensuurista jolle silloin alistuimme. Ja eräänä selityksenä laajapohjaisille hallituksillemme ja politiikkamme säyseydelle mainitsen, että me Suomessa valitettavasti tiedämme, miten siinä saattaa käydä kun poliittiset vastustajat räksyttävät toisilleen ja demonisoivat toisiaan tarpeeksi pitkään. Voi syntyä sisällissota.

Modernin Suomen historiassa on niin paljon kiperiä tilanteita ja arjen sankaruutta, että olen vuosikymmenien saatossa jossain määrin antautunut menneisyytemme edessä. Olen yhä krittiinen kun aihetta on, ja älähdän kun epäkohdista vaietaan tai menneestä puhutaan epätarkasti. Mutta enää en suhtaudu menneeseen niin kuin nuorena, jolloin tapasin sanoa ystävilleni, että onhan Sibeliuksen Finlandia kaunis kappale, mutta miksi se on kirjoitettu yhteisölle, kansakunnalle, eikä esimerkiksi säveltäjän vaimolle tai tyttärille. Olen luopunut nuoruuteni individualismista ja enenevässä määrin nöyrtynyt sen edessä, että maallani on hurja ja traaginen, mutta myös rohkea ja sävähdyttävä tarina.

Så här kan man leka med historien

Vår historia som självständig nation är så full av snabba vändningar, och av ögonblick då allt kunde ha vänts till sin motsats, att jag ibland frestas att leka kontrafaktuella lekar, att ställa mig frågan ”vad hade hänt om …?”. Vad hade hänt om den blivande presidenten Risto Ryti inte bara blivit hotad, utan dödad av en rödgardist när han hälsade på Alfred Kordelin i Mommila i november 1917 – vem hade då burit det politiska ansvaret under Fortsättningskriget? Och vad hade hänt om Lenin vägrat skriva under vår självständighetsdeklaration i december 1917? Eller om de röda vunnit inbördeskriget? Och tänk om Lapporörelsen inte begått misstaget att skjutsa vår första president Kaarlo Juho Ståhlberg till östgränsen hösten 1930? Hur stark kunde den fascistiska rörelsen ha blivit om den fått opinionen med sig? – Lappo hade ju redan skrämt statsmakten till lydnad under bondetåget genom Helsingfors i början av juli samma år.

Eller tänk om också VKT- och Salpa-linjerna hade brustit sommaren 1944 och landet hade hamnat under sovjetisk ockupation? Eller tänk om Finland hade gått i konkurs under det tidiga 1990-talets djupa recession och den korta men gyllene Nokia-eran aldrig hade kommit? Så här kan man leka med historien och med facit i hand konstatera att det i många nyckelskeden kunde ha gått mycket värre än det gått. Vi, Finland, är verkligen den där humlan som flyger fast den inte borde kunna. Ibland är historien bara ett stort rouletthjul, ibland har vi bara haft tur. Men vi har också varit skickliga och modiga, det erkännandet ska vi ge oss själva.

Vi ska inte glömma vad vi utstått, men vi ska inte heller glömma att vi också fått hjälp.

Men detta dubbla erkännande, att vi både gjort väl ifrån oss och haft tur, det ger oss paradoxalt nog också ett stort ansvar. I en värld full av våld och förtryck, och full av orättvisa strukturer, borde vi som klarat oss genom våra umbäranden visa solidaritet och empati med dem som lider nu. Under historiens gång har finländare lidit svår hungersnöd, finländare har dött i tiotusental i krig, finländare har tvingats lämna sina hem och sina byar och städer, och finländska barn har i praktiken tvingats att bli ensamkommande flyktingbarn. Vi ska inte glömma vad vi utstått, men vi ska inte heller glömma att vi också fått hjälp. Vi människor är bröder och systrar över nationsgränserna: ibland är man den som sträcker ut en hjälpande hand, ibland är man den hjälpta.

Minulle Suomi on maa, jossa elää monta henkistä perintöä rinnakkain. On tietty jääräpäinen, kaikkia auktoriteetteja epäilevä, tuittupäinen ja umpimielinenkin perintö. Mutta sen rinnalla elää, ja toivottavasti paljon vahvempana, pragmaattisen, sovittelevan, keskustelevan ja suuriin yhteisiin päätöksiin kykenevän Suomen perintö.
Muistan, kun eräs romaanini käännettiin espanjaksi ja lensin Madridiin esittelemään sitä. Romaani pohjautui vahvasti vuoden 1918 tapahtumiin, ja espanjalaisia toimittajia kiinnosti tasan yksi asia: Miten Suomi oli käsitellyt sisällissodan haavoja, miten maamme oli onnistunut eheytymään? Olihan Espanjalla ollut oma sisällissotansa vuosina 1936-39, ja heidän sotansa johti pitkään diktatuuriin.

Vastaus äskenmainittuun kysymykseen on tietysti monimutkainen. On heitäkin, joiden mielestä emme ole koskaan eheytyneet, emme ainakaan kovin hyvin. Ja on myös merkkejä siitä, että yhteiskuntamme on pirstaloitumassa uudelleen, hajoamassa palasiksi, kupliksi, niin että ymmärrämme toistemme elinehtoja huonommin kuin vaikkapa muutama vuosikymmen sitten. Mutta silti tuntui hyvältä nähdä miten espanjalaistoimittajien leuat loksahtivat auki kun kerroin, että vain yhdeksän vuotta oman sisällissotamme jälkeen, vuonna 1927, meillä oli sosiaalidemokraattinen vähemmistöhallitus, jota johti Väinö Tanner. Maltillinen porvaristo ja maltillinen vasemmisto ottivat yhdessä vastuun tästä maasta, kun oli pakko. Ja uskon, että juuri tämä maltillisuus ja kyky katsoa yhdessä eteenpäin on se perintö, joka on kantanut meidät vaikeimpien aikojemme läpi. Asialliset hommat suoritetaan – se syvempi anteeksianto on sitten eri asia.

Ensi vuonna meillä on mahdollisuus myös siihen syvempään anteeksiantoon. Heti sen jälkeen, kun olemme juhlineet itsenäisyyttämme otsikolla ”Yhdessä”, meidän on vuonna 2018 muistettava ja kunnioitettava niitä kymmeniätuhansia, jotka menettivät henkensä vuonna 1918. Olkaamme vahvoja ja tehkäämme sekin yhdessä, sekoittamatta siihen omia poliittisia mielipiteitämme ja intohimojamme. Muistakaamme ja kunnioittakaamme kaikkia heitä, punaisia ja valkoisia, jotka menettivät henkensä siinä kaaoksessa, josta itsenäinen Suomi sai alkunsa.

Och varför syssla med det förflutna, när framtiden är full av enorma utmaningar som kommer att kräva nytänkande och krafttag, inte bara av Finland utan av alla länder i världen.

Under hela jubileumsåret 2017 har det varit tydligt i hur hög grad vår nationella identitet bygger på att vi bevarade vår självständighet i krigen mellan 1939 och 1945. Det är krigen som media lyft fram allra mest, det är krigstiderna och hjältedåden man minnats. Och jag gjorde likadant nu, när jag började mitt tal genom att berätta om krigssorgen som fanns i min egen familj, och när jag nyss betonade att vi under 2018 måste minnas offren för inbördeskriget med värdighet och utan hat.  Ändå vill jag hålla med Elisabeth Rehn, som nyligen sa att av de hundra år vi varit självständiga så har vi befunnit oss i krig under fyra, de övriga nittiosex åren har vi ägnat oss åt att bygga upp samhället. Varför alltid skriva och tala och göra film om krig, varför inte skriva och tala om freden och allt det goda vi byggt? Och varför syssla med det förflutna, när framtiden är full av enorma utmaningar som kommer att kräva nytänkande och krafttag, inte bara av Finland utan av alla länder i världen.

Vi ska vara den där humlan som flyger fast den inte borde

Det är där de unga kommer in, de nya generationerna. Lika mycket som jag i dag när jag körde hit tänkte på min farfar och min morfar, som offrade livet för landet, och på min far och min mor, som måste växa upp utan far, så tänker jag på mina egna barn, och på deras barn, på alla generationerna som ska följa. Dagens unga finländska generation är antagligen mer internationell, har mer global utblick än någon finsk generation före dem. Den unga generationen lever mer än någon tidigare generation i en global by, där nästan alla problem och kriser till syvende och sist är gemensamma, fast det ibland är tungt för oss att medge att det är så.

Och den förhoppning jag vågar yttra är att vår identitet om hundra år inte ska vara präglad av krig och förlust och sorg, och att vi inte ska vara tysta och slutna.

Jag vill inte sia om vilken identitet mina barnbarnsbarns generation kommer att ha – världen förändras så snabbt just nu att bara en dåre kan tro sig kapabel att föreställa sig hur den ser ut om hundra år. Det enda jag vågar gissa är att utmaningarna, både för Finland och världen i stort, kommer att bli enorma. Och den förhoppning jag vågar yttra är att vår identitet om hundra år inte ska vara präglad av krig och förlust och sorg, och att vi inte ska vara tysta och slutna. Och att vi fortfarande ska vara den där humlan som flyger fast den inte borde, och att humlan ska flyga med energi och tillförsikt.

Och jag vill också uttrycka förhoppningen att vi i framtiden ska vara mer tillsammans än vi är i dag, att vi inte ska fly in i bubblor där vi bara lyssnar till dem som tänker just som vi, att vi inte ska misstro och vara rädda för dem som tänker och lever annorlunda. Vi ska inte förstöra det goda vi byggt under hundra år, vi får inte utplåna alla de fungerande kompromisser som kloka män och kvinnor från olika politiska läger utarbetade tillsammans. Vi måste se varandra över de nya och fortfarande ganska otydliga klass- och andra gränserna, och vi måste lyssna på varandras berättelser.

De här förhoppningarna känner jag att jag vill yttra en historisk dag som denna, och det är också med de förhoppningarna jag vill avsluta mitt tal.
Grattis hundraåringen, och ett djupt känt tack för allt du gett mig! Kiitos Suomi, ja onnea!

Av: Kjell Westö  Fotograf: Marica Rosengård

Läs vår intervju med Kjell Westö.

Fakta

  • Namn:

    Kjell Westö.

  • Yrke:

    Författare.

  • Född:

    1961 i Helsingfors.

  • Familj:

    Flickvän och två söner.

  • Bor:

    Helsingfors och i sommarhuset i skärgården.

  • Böcker:

    Hägring 38 (2013), Sprickor – Valda texter 1986 – 2011 (2011), Gå inte ensam ut i natten (2009), Där vi en gång gått (2006), Lugna favoriter (2004), Lang (2002), Vådan av vara Skrake (2000) Drakarna över Helsingfors (1996), Fallet Bruus. Tre berättelser (1992), Avig-Bön (dikter under pseudonymen Anders Hed)(1989), Utslag och andra noveller (1989), Epitaf över Mr. Nacht (dikter, 1988), Tango Orange (dikter, 1986).

  • Aktuell:
Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!