Läs och lyssna – Kjell Westös egna låtlistor till romanen Tritonus
Författarna

Läs och lyssna – Kjell Westös egna låtlistor till romanen Tritonus

Romanen "Tritonus" av Kjell Westö är en djupdykning ner i samtidens relationer, i skärgårdens gåtor – men också i musiken. Kanske framför allt i musiken. Genom bokens sidor får läsaren ta den av såväl opera-arior som pubmusik, dansens virvlar och det ensamma lyssnandet i ett stort ensligt hus. Nu har Westö själv satt ihop spellistor till sin bok, med unika beskrivande texter därtill..

Av: Kjell Westö
Fotograf: Thron Ullberg
Publicerad: 03 september 2020

Romanen "Tritonus" av Kjell Westö är en djupdykning ner i samtidens relationer, i skärgårdens gåtor – men också i musiken. Kanske framför allt i musiken. Genom bokens sidor får läsaren ta den av såväl opera-arior som pubmusik, dansens virvlar och det ensamma lyssnandet i ett stort ensligt hus. Nu har Westö själv satt ihop spellistor till sin bok, med unika beskrivande texter därtill..

Vill enbart lyssna hittar du direktlänkar här

Van Morrison: Wild Night (1971)

I Tritonus gör Reidar Lindells coverband Rainbow ”Brown-Eyed Girl”, en av Van Morrisons signatursånger. Men jag väljer hellre ”Wild Night” från albumet Tupelo Honey – det är en av mina favoritlåtar med Morrison. Martha Reeves (från Martha & the Vandellas) har en fin coverversion: den finns på soundtracket till klassikerfilmen Thelma & Louise, det är när Thelma och Louise packar för att ge sig av och allt andas förväntan. För den som vill höra en rolig version av ”Brown-Eyed Girl” rekommenderar jag finska Aki Sirkesalos reggaegungande ”Punatukkainen”.

Pharrell Williams: Happy (live, 2013)

Det finns många låtar med titeln ”Happy”, men det är den här Rainbow framför på sina gig. Tycker själv att Williams studioversion är lite överproducerad och att ”Happy” svänger bättre live – på YouTube finns också en version från Apollo Theatre i Harlem.

Rolling Stones: Happy (1972)

I ett samtal med Thomas Brander säger Reidar Lindell att ett coverband som spelar på danskrogar och privatfester är som en postmodern jukebox: man bör vara beredd att spela låtar i många olika stilar och från många epoker. Det är därför tänkbart att Rainbow framför även den här. Från mitt favoritalbum med Rolling Stones, Exile On Main Street. Med tanke på det drog- och alkoholintag flera av de centrala medlemmarna hade i början av 1970-talet är det nästan ofattbart att Stones, som kunde vara ett ganska letargiskt och slarvigt band, gjorde ett dubbelalbum med så energisk och oemotståndlig musik.

Otis Redding: Hard to Handle (1968)

Den här låten har omtolkats av alla från Black Crowes till Toots & the Maytals. Men Otis är Otis. Världen gick miste om väldigt mycket musik när Beechcraft-planet störtade i Lake Monona i december 1967, Redding var bara 26 då. Den postumt utgivna ”Hard to Handle” hör till de låtar som markerade början på en ny genre, funken. Vill ni höra en magnifik funklåt till i samma svep, lyssna då på James Browns ”Cold Sweat” från 1970.

Louis Armstrong And His Hot Five: St. Louis Blues (1929)

En av de svunna afroamerikanska artister vars porträtt hänger på musikkrogen Faster Siiris väggar. En påminnelse om var och när allting började. Den här inspelningen är gjord i New York en sensommardag 1929, bara några månader före den stora Wall Street-kraschen. Lyssna på de två-tre sista chorusen: hettan, öset, ett slags rock´n´roll flera årtionden före Louis Jordan, Rocket 88, Elvis, Bill Haley, Little Richard och allt det andra som brukar få markera rock´n´rollens födelse.

Adele: Rolling in the Deep (2010)

En postmodern jukebox bör ha en låt av Adele på lager. Min egen erfarenhet är att ”Rolling in the Deep” är överraskande lurig att spela.

INXS: Need You Tonight (1987)

Jag var inte ett INXS-fan, men den här låten är tät och gitarriffet är snyggt.

Derek & the Dominos: Layla (1971)

Jag grubblade på vilket riff eller vilken lick den omoderna och nostalgiska gitarrnörden Reidar Lindell skulle ha som rington på sin mobil, och valde till slut den här. (Mina egna brittiska favoritgitarrister från tiden då vissa betraktade Eric Clapton som ”Gud” är dock Peter Green och Jeff Beck.)

The Clash: Jimmy Jazz (1979)

Sommaren 1981 stod jag i skivaffär precis som nördarna i den gamla Nick Hornby-romanen High Fidelity, och Clash-albumet London Calling fungerade som min väckarklocka: jag hade skaffat en timer och kopplat den till skivspelaren. Ungefär vid ”Jimmy Jazz”, som var det tredje spåret, brukade jag masa mig upp för att inta frukost. Den bestod av en mugg svart pulverkaffe och två starka cigarretter. Numera äter jag hälsosammare.

Janis Joplin: Me and Bobby McGee (1970)

Det finns ett fint ögonblick i filminspelningen från Monterey 1967, den första riktiga rockfestivalen där Joplin, Jimi Hendrix och Otis Redding gjorde sina genombrott. Janis, det forna mobbningsoffret från Port Arthur i Texas, drar ut på ”Ball and Chain” i det oändliga och kameran visar hur Mama Cass Elliot, sångerska i Mamas & Papas, sitter på gräset och lyssnar med gapande mun. Man hör inte vad Elliot säger, men man ser ordet hon formar: ”Wow!” För mig har kompbandet Full Tilt Boogie Bands avslutande ”tjurrusning” i ”Me and Bobby McGee” alltid fungerat som en musikalisk bild av det fina med 1960-talets frihetslängtan: glädjen i att finnas till och lusten att spränga alla gränser. Men det hade ju redan gått åt skogen med besked. Bara veckor efter att det legendariska spåret spelats in dog Joplin av en överdos.

Bruce Springsteen: 10th Avenue Freeze-Out (live, 1975-85)

I ”Tritonus” framgår att Reidar Lindell och hans kusin Jocke Källman under några ungdomsår ”lyssnade på allt som Springsteen gett ut”. Jag funderade hur jag skulle förmedla att Springsteen faktiskt varit värd det och då mindes jag den här konsertupptagningen, på hemmaplan i East Rutherford i New Jersey år 1984. Studsen i Max Weinbergs trummor! Miami Horns! Och slutstegringen! (Och vill ni höra en mer än tjugo år äldre Springsteen som har all sin spelglädje kvar, lyssna då på roots-albumet The Seeger Sessions från 2006, välj till exempel Jesse James, Pay Me My Money Down eller Mrs McGrath. Allt inspelat live på Springsteens ranch i New Jersey, med hornsektionen ute i hallen och resten av bandet i vardagsrummet.)

Dire Straits: Tunnel of Love (1980)

Reidar Lindell minns hur hans hustru Madeleine vänligt men ironiskt brukade fråga hur länge man kan öva riffet till Money for Nothing utan avbrott. Själv älskade jag det tidiga Dire Straits-albumet Making Movies, mest för att bandet hade lånat Bruce Springsteens pianist Roy Bittan, och Bittans melodiska spel gav djupare klangbotten åt Dire Straits ganska enkla musik. Och ibland är världens vägar märkliga. I intervjuer med Lydia Sandgren, författare till den hyllade debutromanen Samlade verk, läser jag om hur viktigt Roy Bittans pianospel varit för henne. Det har slagit mig förut: romanförfattare har ofta udda och esoteriska särintressen.

Youssou N´Dour & Super Etoile de Dakar: Bitim Rew (1988)

När Reidar videosamtalar med sin dotter Maja befinner hon sig i Dakar och ska gå ut och dansa på klubb med sin vän Sandy. Jag köpte albumet Immigrés på chans i Digelius Music i Helsingfors något år i början av nittiotalet. När jag lyssnade på skivan första gången blev jag nästan tårögd av glädje över musiken jag snubblat över. Och Seven Seconds  i all ära, men jag tycker fortfarande att det här är N´Dour när han är som bäst.

Joy Division: Love Will Tear Us Apart (1980)

Spelas på festen i huset i Råby kvällen då Reidar Lindell träffar sin blivande hustru Madeleine. Jag minns hur en kompis till mig hämtade Joy Divisions postuma livealbum Still från London i november 1982. Den mörka kraften i musiken var så stor att skivan nästan inte gick att lyssna på, särskilt inte i det regndränkta och dimmiga höst-Helsingfors.

White Stripes: Seven Nation Army (2003)

Riffet som Lindell tycker sig höra när han tillsammans med Brander lyssnar på första satsen i Gustav Mahlers andra symfoni. Jag har ibland funderat hur det månne känns att ha skrivit en låt som blivit en chant som berusade fotbollsfans älskar att sjunga?

Iggy Pop: Lust for Life (1977)

Det kanske finaste resultatet av kompisskapet mellan James Osterberg och David Jones i sjuttiotalets Berlin. Mixen är underbar, de feta trummorna och den skrovliga gitarren där under. Kolla också in Iggy Pops framförande av låten hos Jools Holland så sent som 2018, backad av gitarristen Josh Homme från Queens of the Stone Age och Arctic Monkeys trummis Matt Helders.

Spencer Davis Group: Gimme Some Lovin’ (1966)

Enligt uppgift skriven på en halv timme en förmiddag i en studio i London. Bygger på rockhistoriens kanske mest epokgörande orgelriff: soundet är rått och grovt för tiden, och orgeln ligger långt framme i mixen. Spencer Davis Groups keyboardist och sångare Steve Winwood var bara 18 år när ”Gimme Some Lovin” skrevs och spelades in. I ”Tritonus” spelar både Jocke Källman och Jonas Albelin riffet.

Pointer Sisters: Fire (1978)

Bruce Springsteen skrev ”Fire” våren 1977 och hoppades att Elvis Presley skulle sjunga in den. Han skickade en demo till Elvis, som dog innan han hann ta del av den. Under Rainbows övningar ”snubblar” Jonas Albelin i just den här låten: versen är rytmiskt intrikat på ett sätt som inte är helt vanligt i så här rättframma poplåtar.

Stevie Wonder: Superstition (1972)

På tal om klassiska riff (jfr. ”Gimme Some Lovin´”). Den här bara måste vara med.

Raphael Saadiq: Big Easy (2008)

Egentligen är det Let´s Take A Walk från samma album (The Way I See It) som Rainbow spelar på sin övning i juli. Men jag tycker mer om den här.

Muddy Waters: Got My Mojo Working (Legacy, live, tidpunkt okänd)

”Mojo” har tolkats av otaliga artister. Somliga versioner svänger och andra inte; den här tycker jag hör till de roliga. I ”Tritonus” försöker Reidar Lindell förstå Thomas Branders utläggningar om kulturen i det tidiga 1900-talets Wien genom att tänka på hur bluesmusiker som Waters och Robert Johnson hade det som barn i den amerikanska Södern. Det går sådär.

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

“Jag har undvikit många egna favoriter, för jag vill hålla dem för mig själv.”

The Waterboys: Fisherman’s Blues (1988)

Om jag väljer en strof ur en sång till motto för en roman så är stycket viktigt för mig. Men jag var aldrig ett stort Waterboys-fan. Det var det här albumet jag tyckte om, för att Mike Scott & Co avstod från de pampiga, Simple Minds- och U2-influerade 1980-talstongångarna och närmade sig irländsk och skotsk folkmusik och andra äldre genrer. Om titellåten, gjord i bara två tagningar, skrev Record Collector att den var ”definitiv och tidlös”. Håller med. Och texten!

The Impressions: People Get Ready (1965)

Jag har inte byggt vare sig Rainbows eller Thomas Branders repertoar genom att ge dem mina favoritstycken. Tvärtom: jag har undvikit många egna favoriter, för jag vill hålla dem för mig själv. För Rainbow har jag helt enkelt valt stycken som jag vet eller tror att ett band av deras sort skulle spela. (Och fast Brander och hans dirigentvänner ser ner på Rainbow så kan bandet inte vara helt oävet: många av de här låtarna kräver en viss skicklighet på både instrument och sång.) Här har jag dock tagit med en av mina favoriter. Jag älskar den här sången, och jag beundrar salig Curtis Mayfield både som gitarrist och låtskrivare.

Stan Getz & Joao Gilberto: Desafinado (1964)

Reidar Lindell hör spansktalande byggarbetare spela salsa ur radion på granngården och funderar på om hans coverband Rainbow borde spela något av Antonio Carlos Jobim. Jag har alltid gillat ”Desafinado” mer än Garota de Ipanema. ”Desafinado” betyder ungefär ”Ostämd”, och enligt somliga källor var sångens intrikata melodi och ackordsättning ett svar på kritik som hävdade att bossanovan var ”en ny musikstil för sångare som inte kan sjunga”.

Kris Kristofferson: Help Me Make It Through The Night (1970)

Med Kris Kristofferson är det så, att han egentligen inte är så bra på vare sig sång eller gitarr. Men vilka låtar han skrivit! – Me and Bobby McGee, For the Good Times, Sunday Morning Coming Down och den här. Jag har beundrat Kristofferson också för hans mod att ha inopportuna synpunkter på bland annat amerikansk krigspolitik. På YouTube fanns länge en snutt från en gammal amerikansk teveshow där Rita Coolidge och Kristofferson sjöng ”Help Me Make It Through The Night” och såg så hopplöst förälskade ut att man ville ropa ”stop pretending to sing and get a room for fuck’s sake”. Videon är tyvärr försvunnen nu.

Willie Nelson: On The Road Again (1980)

Den här countryklassikern hör Thomas Brander på Rainbows oktobergig på Faster Siiris utan att alls veta vems låt det är.

Eva Dahlgren: Vem tänder stjärnorna (1991)

Det här är Rainbows sista extralåt på oktobergiget på Siiris. Jag har gillat Eva Dahlgrens musik länge. Sår från albumet Tvillingskäl var en viktig låt när jag var bara tjugo. I en sextioårsintervju nyligen sa Dahlgren att vissa av hennes 1980-talsskivor känns överproducerade nu. Jag håller med, det var många artister som lät överproducera sina skivor under åttiotalet; kanske var det en förälskelse i all ny teknologi som plötsligt stod till buds. Men ”Vem tänder stjärnorna” är tidigt nittiotal och klockren.

Roger Whittaker: Mamy Blue (1971)

En låt som Thomas Brander sannolikt har avlägsna minnen av. Kan ha spelats när han och halvbrodern Gustav suttit i baksätet på väg till familjens hyrda sommarstuga i Reto.

Melanie Safka: What Have They Done To My Song, Ma? (1970)

Och den här har Brander troligen hört när han stått utanför storebror Gustavs rum och tjuvlyssnat.

Bette Midler: The Rose (1979)

Från filmen med samma namn, smörballadernas smörballad skriven av Amanda McBroom. Oblyg patetik, säkert schmalz enligt många. Men en postmodern jukebox som Rainbow måste ha starka tryckare att erbjuda vid kvällens slut. Och jag har alltid haft en svaghet för den här.

Tim Hardin: How Can We Hang On To A Dream (1966)

Många stråk i Tim Hardins liv var typiska för 1960-talets unga. Efterkrigsuppväxt, vantrivsel i barndomshemmet, ett nyckfullt lynne, tidig bekantskap med droger, snart missbrukare av dem. Hardin var en fin låtskrivare som aldrig slog igenom som sångare – det var andra som fick hits med hans låtar, bland dem Rod Stewart och Johnny Cash. Misty Roses som strömmar ur Faster Siiris högtalare i romanen är fin den också, men för mig är ”How Can We Hang On To A Dream” Hardins mästerverk: två minuter kristalliserad skönhet i balladform. Det var också Patti Smiths och Robert Mapplethorpes gemensamma kärlekslåt när de bodde tillsammans på nedre Manhattan innan Mapplethorpe fann sin homosexualitet.

Emmylou Harris: Boulder to Birmingham (1975)

Min kärlek till Emmylou Harris musik föddes vintern då jag fått körkort och ibland lånade farsans bil för att köra till min flickvän, som bodde på andra sidan av Helsingfors. Det fanns en Emmylou-kassett i pappas Peugeot, och hennes röst har följt mig sedan dess. ”Boulder to Birmingham” är skriven till minne av Harris musikaliska kompanjonskap med den tidigt döda Gram Parsons. Och Where Will I Be? är från det fantastiska albumet Wrecking Ball, där Harris vid nästan femtio års ålder tog kanadensaren Daniel Lanois till producent och förnyade sitt sound helt och hållet.

Billie Holiday: Lover Man (1944)

En röst lik Holidays har aldrig funnits. Jag ackompanjerade ”Lover Man” i ett band när jag var mellan tjugofem och trettio. Jag var inte skicklig nog för att spela den låten då. Jag är det inte i dag heller.

Nick Cave & Kylie Minogue: Where The Wild Roses Grow (1995)

Har varit en av hustrun Madeleines favoritlåtar, och Reidar Lindell drömmer om att spela den med Rainbow. Jag är ingen Cave-nörd, men albumet Murder Ballads (där ”Where The Wild Roses Grow” återfinns) är fint, liksom The Boatman’s Call från början av 2000-talet.

Freddie Wadling: Den blomstertid nu kommer (inspelningsår okänt)

Ska den här vara med så ska det vara i Freddies version.

Sara Groves: Abide With Me

I juni är det inte bara skolavslutning i Ravais, utan också begravning. I kyrkan sjunger man ”Bliv du hos mig”, och Brander upplyser Lindell om att Mahler möjligen knyckte en melodislinga ur psalmen för sin nionde symfoni.

Mahalia Jackson: I’m On My Way (live, Newport, 1958)

Madeleine, Reidar Lindells hustru, verkar ha gillat gospel mycket. Den här inspelningen är från jazzfestivalen i Newport 1958. Mahalias pianist hette Mildred Falls och de uppträdde tillsammans i mer än tjugo år. Om ni vill höra och se en annan kvinna som tog ut svängarna vid samma tid, gå in på YouTube och se Sister Rosetta Tharpe göra ”Up Above My Head” på elgitarr i en tevestudio någon gång kring 1960.

Django Reinhardt: Nuages (1940)

Ett av Thomas Branders lyckligare minnen från senare år är när han, Krista Wacklin och sonen Vinnie spelar den här låten en jul.

Odetta: Don’t Think Twice, It’s All Right (1965)

Gospelavdelningen igen. Odetta gör den här låten på sitt eget sätt, och väldigt vackert tycker jag.

Glen Campbell: Galveston (1969)

En av Reidar Lindells stora ”guilty pleasures” i ”Tritonus” är hans kärlek till Glen Campbells musik. Han är nog lite släkt med mig där. Den konsertversion av Galveston från Sioux Falls som omnämns i boken finns på YouTube. Och för den som missat hänvisningen i Lindells och Branders berusade dialog i sommarnatten: The Wrecking Crew var ett gäng toppstudiomusiker i sextiotalets Los Angeles, de spelar på otaliga hits av Beach Boys, Sonny & Cher och andra. Och Glen Campbell kunde verkligen göra nästan vad som helst på gitarr.

Astrud Gilberto: Trains and Boats and Planes (1970)

Spelas ur högtalarna på Niko Sjöbloms musikkrog Faster Siiris, natten mot julafton efter Rainbows lyckade gig.

Roberta Flack: Hey, That’s No Way To Say Goodbye (1969)

Orden ”your hair upon the pillow like a sleepy golden storm”, som Reidar Lindell förknippar med både Annette Talvio och den döda hustrun Madeleine, är från den här Cohen-sången. Roberta Flacks debutalbum First Take innehåller många pärlor, till exempel hennes vackra tolkning av Ewan McColls First Time Ever I Saw Your Face.

Nationalteatern: Bara om min älskade väntar (1978)

I ”Tritonus” talar Brander om att Lindell spelat ”skånska dylantolkningar” under deras gemensamma musik- och supnatt. Totta Näslund, som sjunger med Nationalteatern på den här versionen av ”Tomorrow Is A Long Time”, föddes i Sandviken och växte upp i Örnsköldsvik och var verksam i Göteborg, men jag vill ändå spela just den här tolkningen. Och för att alla ska förstå hur bra Totta var så lägger jag här till Early Morning Rain, som han gör bättre än någon annan jag hört. Chapeau!

“Jag väljer inte en strof ur en sång till motto för en roman om jag inte älskar sången djupt.”

Låt mig genast säga att på den här spellistan förekommer lösryckta satser ur verk som borde spelas i sin helhet. Styckena är komponerade så – inte skulle ju en romanförfattare heller bli glad om någon valde att läsa bara det andra kapitlet och det tredje sista. Men för att få till stånd en tillräckligt varierad spellista utan att listan ifråga blir 24 timmar lång, har jag sett mig tvungen att välja och plocka ut. Och gärna skulle jag ju ha spelat Ralf-Erik Gentz ”Fumée Noire” också – jag tror att det är ett kammarstycke – men den är svår att hitta på Spotify, av naturliga skäl.”

/Kjell

Gustav Mahler: Ich bin der Welt abhanden gekommen

(Anne Sofie von Otter, John Eliot Gardiner, NDR-Sinfonieorchester)

Den här lieden hör egentligen hemma i den andra klassiska spellistan. Solisten ackompanjeras av en större orkester, men stycket är så återhållsamt i sin skönhet att det får vistas här bland kammarmusiken.

Det här är sången Jonas Albelin överraskar Thomas Brander med när de kör från Ravais kyrkby till Albaplast en regnsvart kväll strax före jul. Och för ”Ich bin der Welt” gäller samma sak som för The Waterboys”Fisherman’s Blues: jag väljer inte en strof ur en sång till motto för en roman om jag inte älskar sången djupt. Jag tycker bättre om den här lieden när den framförs av en mezzosopran än när den sjungs av en baryton. Den är fin också med Magdalena Kozená (i romanen), men all things considered väljer jag den här närmast överjordiska versionen med Anne Sofie von Otter.

Maurice Ravel: Violinsonat i G-dur, II: Blues

(Jennifer Frautschi, Marta Aznavoorian)

Den mellersta satsen ur ett av Krista Wacklins bravurnummer, Ravels andra violinsonat. Jag har använt mig av Ravels musik förut: hans Bolero i romanen Hägring 38.

Johann Sebastian Bach: Das Wohltemperierte Klavier

(Bok 1, Nr 6, Fuga i d-moll ”Bach: piano preludes and fugues”)

I början av romanen överraskar Thomas Brander Reidar Lindell med att känna till rockgitarristen Ritchie Blackmore och säga att vissa av Blackmores solon är som fugor. I en annan scen i boken försöker Brander spela en fuga av Bach men är ringrostig och får det inte att fungera.

Johannes Brahms: Klarinettsonat i f-moll, op. 120, I: Allegro appassionato

(Martin Fröst, Roland Pöntinen)

Brahms sonat är viktig i romanen: det är den Brander övar hela hösten i hopp om att skörda lagrar som solist i Malmö. Och det är den här versionen han lyssnar på efteråt, när han försöker förstå vad som gick fel.

Erik Satie: Gymnopedi nr 2

(Falk Richter)

I romanen minns Brander hur han, Krista och hans son Vinnie improviserade kring den första av de tre gymnopedierna under den sista julen Brander och Krista firade tillsammans. Den här mellersta gymnopedin, återigen, är det enda klassiska stycke jag inbillat mig att jag kunnat spela på gitarr: jag hittade en transkription i tidskriften     en gång och lärde mig den. Kort därefter bad några unga klassiska musiker mig välja repertoar till en kammarkonsert i Nationalbibliotekets rotunda i Helsingfors. Jag fick ett infall och frågade om jag fick spela den andra gymnopedin på elgitarr mellan den första och den tredje, som spelades av Heidi Kuusava på piano. När kvällen kom var rotundan till bristningsgränsen full av folk. En av mina vänner som var där sa: ”Det jag beundrade var hur du ändå behärskade dina extremt darrande händer.” Jag gör aldrig om det.

Jacques Offenbach: Barcarolle

(Camille Thomas, Nemanja Radulovic)

Ett av crowd pleaser-styckena Brander dirigerar på julkonsert i Musikhuset i Helsingfors, som avslutning på hans tunga höst. Jag valde den här lite knappare versionen i stället för en av de många svulstiga som stod till buds.

Alma Mahler: Die stille Stadt

(Isabel Lippitz, Barbara Heller)

Många känner till Alma (f. Schindler) för att hon var gift med Gustav Mahler, Walter Gropius och Franz Werfel. Någon kanske också vet att hon hade en relation med Oskar Kokoschka. När hon var ung komponerade hon, men Gustav Mahler tyckte inte att det skulle finnas två kompositörer i familjen. Jag kan ju inte bedöma, men jag tycker det här är en fin lied.

Darius Milhaud: Scaramouche, op. 165, III: Brasileira

(Lisa Shklyaver, Jos Van Immerseel, ”La clarinette francaise”)

Darius Milhaud var en tongivande modernist, medlem i den berömda gruppen Les Six och intensivt fascinerad av både jazz och brasiliansk musik. Han beundrades av många, bland dem jazzpianisten Dave Brubeck (Take Five), som studerade för Milhaud på 1940-talet (en annan av Milhauds studenter var Burt Bacharach). Brander lyssnar på ”Scaramouche” i sin Lexus en dag då han kör in mot kyrkbyn och försöker samla sina splittrade tankar.

Leos Janácek: Concertino, 2: Piú mosso

(Martha Argerich, The Lugano Recordings)

Janáceks ”Concertino” – eller egentligen brottstycken av den – hör till de kompositioner som spelas upp i Branders huvud under novemberdagen då han och Lindell kör omkring i Ravais i den senares Ford Transit och tar del av de trista händelser som skett i kommunen. Om någon vill höra mer musik av den spännande Janácek så föreslår jag pianostyckena i sviten På en övervuxen stig.

Jean Sibelius: Vindarnas kör ur Stormen

(Sinfonia Lahti, Okko Kamu)

Full orkester, jag vet. Men det får ändå gälla som kammarmusik här. Ett annat av de stycken som kommer för Brander under novemberdagen då han följer Lindell.

Igor Stravinskij: Historien om en soldat; Tre danser: 1. Tango 2. Vals 3. Ragtime

(Quadromania vol. 3, Members of the Boston Symphony Orchestra)

Det är Stravinskijs ”Petrusjka” Brander dirigerar i romanen – den valde jag för att man berättat för mig att den har taktbyten som är krävande också för de skickligaste. Men tidigare, på hösten, har Brander med sig noterna till ”Historien om en soldat”, trioversionen, när han bor hos Lindell. Jag har tyckt om den här luriga sviten ända sedan jag hörde och såg John Storgårds & co framföra den på Svenska Teatern i Helsingfors för flera årtionden sedan.

Nadia Boulanger: Prière

(Cyrille Dubois, Tristan Raës)

Kompositörssystrarna Nadia och den tidigt döda Lili Boulanger var så gott som generationskamrater med Alma Mahler. Systrarna Boulanger och deras kompositioner och liv hör till violinisten Krista Wacklins stora intressen.

Domenico Scarlatti: Mässa i g-moll: Kyrie

(Monteverdi Chamber Choir)

Det är den här mässan Brander skulle vilja lyssna till två dagar före julafton i stället för att möta Jonas Albelin en gång till – varför han kallar den julmässa vet jag inte. Här bara ”Kyrie”, men hela mässan, i fem delar, är … ja, himmelsk, om jag nu vågar använda det ordet.

Ludvig van Beethoven: Stråkkvartett nr 13, op. 130, V: Cavatina | Stråkkvartett nr 14, op. 131, VII: Allegro

(LaSalle Quartet)

Jag minns att när jag var ung tyckte jag om Beethovens tidiga stråkkvartetter för att de lät som Mozart. Nu tycker jag om de sena kvartetterna för att de inte låter som Mozart. Och med det menar jag inget illa. Mozarts musik är fantastisk, det var bara nödvändigt för musiken att gå vidare. Men det tyckte inte de samtida, Beethovens sena musik var för djärv för sin tid. En musiker ska ha kommenterat: ”Vi vet att där finns nånting, men vi vet inte vad.” Men en som hörde var Franz Schubert – Beethovens fjortonde stråkkvartett var det sista musikstycket han ville lyssna till, bara några dagar före sin död. Thomas Brander överlever sin svåra midsommarnatt (som han avslutar med att lyssna på en av Beethovens sena kvartetter), men han får hallucinationer av musiken, han ser döda människor ute på gatan.

Camille Saint-Saëns: Sonat för klarinett och piano i Ess-dur, III: Lento

(”La Clarinette Francaise”, Lisa Shklyaver, Jos van Immerseel)

Satsen Thomas Brander övar medan han sitter i Casa Tritonus i början av juni och minns vinterns segrar och nederlag, strax innan han ska gå på begravning.

Franz Schubert: ”Arpeggionesonaten”, I: Allegro moderato

(Anne Gastinel, Claire Désert)

Den här sonaten hörde till de första klassiska styckena jag blev riktigt fäst vid. Jag hade en vinyl där cellisten Arto Noras och pianisten Tapani Valsta framförde den, och där började det. (Schubert är och förblir en av mina favoriter.) I romanen spelas sonaten av Giulia Biancardi ackompanjerad av Mikko Kuortti på piano.

Gordon Jacob: Kvartett för oboe, IV. Rondo: Molto allegro

En sats ur den fina kvartett vars solostämma Vuokko Tuomela triumferande – tycker Brander – spelar när de ses för första gången efter att hon #metoo-outat honom.

Judd Greenstein: City Boy

(NOW Ensemble)

Det här är inte den Judd Greenstein-komposition som Rafa Gentz lyssnar på i Branders arbetsrum och som Brander tycker låter som ”Mahlers barnbarnsbarn på speed” – det här stycket är inte frenetiskt, däremot vackert. NOW Ensemble, verksam i New York, har en spännande line-up: piano, kontrabas, elgitarr, tvärflöjt, klarinett.

Missy Mazzoli: Vespers for a New Dark Age, I. Wayward Free Radical Dreams | II. Hello Lord

(Missy Mazzoli, Victoire, Lorna Dune)

Ett annat av de nyare stycken Gentz spelar för Brander i den senares arbetsrum, kanske gör han det för att väcka sin vän och kollegas intresse och hunger igen.

Låt mig säga det en gång till: Också på den här spellistan – i synnerhet på den här spellistan – finns lösryckta satser ur verk som borde spelas i sin helhet, för det är som helheter de koncipierats. Inte skulle ju romanförfattaren heller bli glad om läsaren valde att läsa bara det andra kapitlet och det tredje sista. Men jag har velat få till stånd en varierad men ändå inte dygnslång spellista och därför har jag varit tvungen att välja ut smakprov hellre än att välja hela symfonier och konserter.

/Kjell

Wolfgang Amadeus Mozart: Klarinettkonsert i A-dur, II: Adagio

(Wolfgang Meyer, Nikolaus Harnoncourt)

”Tritonus” har ett antal musikstycken som kunde kallas romanens ”signaturlåtar”. Det här är en av dem. Den som läst boken vet varför det är så viktigt för Lindell att adagiot spelas på Raviais kammarmusikdagar.

Jean Sibelius: Symfoni nr 2 i D-dur, I: Allegretto, poco allegro

(Göteborgs symfoniker, Santtu-Matias Rouvali)

Första satsen i symfonin vars genomförande Brander grubblar på den första morgonen i gäststugan i Ravais. Det här sägs också i romanen: Sibelius tyckte att D-dur var en gul tonart.

Gustav Mahler: Symfoni nr 2 i c-moll, ”Uppståndelsesymfonin”

(Berliner Philharmoniker, Sir Simon Rattle)

Här måste jag frångå spellistans uppspjälknings- och urvalsprincip: det här verket förmår jag inte dela upp i bitar. Men om ni inte orkar lyssna på hela symfonin så är ”I: Allegro Maestoso” satsen där Reidar Lindell tycker sig höra White Stripes Seven Nation Army. (Låter kontrabasarna som ”Seven Nation Army” på riktigt? Nej, men det finns en liten likhet.) Och ”IV: Urlicht” är lieden som Brander tycker är en av de vackraste, men som Krista också plågar honom med. Och den långa finalen är … ja, lyssna!

Claude Debussy: Prélude à l’après-midi d’un faune

(London Symphony Orchestra, Valeri Gergijev)

”Faunen”, som Lindell kallar stycket i boken, har varit ett av hustrun Madeleines favoritstycken. Hon har haft för vana att lyssna på musik liggande i vardagsrumssoffan, klädd i ljusgrön ylletröja och gråsvartrandiga yllesockor, minns Lindell.

Jag har ett tidigt minne av min väg till den klassiska musiken, och det minnet nuddar också vid Debussy. När jag var sexton förälskade jag mig i en klasskamrat. I mitt föräldrahem fanns en LP-skiva där Philadelphia symfoniorkester ledd av Eugène Ormándy framförde impressionistiska och romantiska kortare stycken. Skivan hette ”Clair de lune” och inleddes med en svulstig orkesterversion av Debussys pianostycke. Jag började lägga mig i vår grönblommiga soffa varje eftermiddag och lyssna på Philadelphia Symphony och tänka på Henne. Mitt favoritstycke på skivan var inte ”Clair de lune” utan Jules Massenets ”Elégie”. Förälskelsen gick över småningom. Men inte kärleken till musiken.

Benjamin Britten: War Requiem, op. 66; Dies Irae: 2h. Lacrimosa dies illa | Dies Irae: 2i. Move Him into the Sun

(Galina Visjnevskaja, Sir Peter Pears, The Bach Choir, London Symphony Orchestra)

Två korta stycken ur det rekviem som Brander kämpar förgäves med i november och december. Brittens War Requiem var ett beställningsverk som uruppfördes i den nya katedralen i Coventry våren 1962 – den gamla katedralen hade förstörts i en tysk bombräd under kriget. Galina Visjnevskaja var en av Sovjetunionens stora sångerskor – tills hon och hennes man, cellisten och dirigenten Mstislav Rostropovitj, inte stod ut med det politiska trycket längre och emigrerade till USA år 1974. Och sångaren Peter Pears var Benjamin Brittens livskamrat.

Arvo Pärt: Cantus in memoriam Benjamin Britten

(Tapiola Sinfonietta, Jean-Jacques Kantorow)

Det var många som hjälpte mig med diskussioner och råd under arbetet med ”Tritonus”, och jag är djupt tacksam för all den hjälp jag fick. En rådgivare var Mats Engström, pensionerad programchef för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, och när vi diskuterade Branders repertoar ville han att jag skulle låta Brander göra ”Cantus in memoriam Benjamin Britten” vid samma konsert där han gör Brittens ”War Requiem”. Det är en perfekt programmering, sa Mats. Det är jag säker på, svarade jag, men jag kan inte ha en verktitel som ”Cantus in memoriam Benjamin Britten” på flera ställen i löpande text, dess otymplighet förstör min prosa. Så i boken blev det ”Fratres” i stället. Men här blir det äntligen ”Cantus”.

Jean Sibelius: Symfoni nr 6 i d-moll, IV: Allegro molto

(Helsingfors stadsorkester, Paavo Berglund)

En av mina favoriter bland Sibelius symfonier – i min egen privata vokabulär går den under namnet ”den silvriga”, vilket också skymtar i romanen. Jag har valt ut den avslutande fjärde satsen, men symfonin ska förstås helst lyssnas till som den sublima helhet den är.

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll, I: Sorgmarsch

(Minnesota Orchestra, Osmo Vänskä)

Det här är den sats i Mahlers Femma som Brander tycker – och han är inte ensam om det – att bär upp en symfoni som i övrigt är lite ojämn. I romanen dirigerar han Femman i Oslo och får bättre kritik än för Mahlers Tvåa ett halvår tidigare.

Einojuhani Rautavaara: Cantus Arcticus, op. 61, ”Concerto för Birds and orchestra”, I: Suo (Kärret)

(Royal Scottish National Orchestra, Hannu Lintu)

Ett av de stycken Brander framför under Europaturnén på vintern, då allt först går lite bättre. Jag har tyckt mycket om ”Cantus Arcticus” ända sedan jag hörde stycket första gången. Och igen – lyssna gärna på hela kompositionen.

Magnus Lindberg, Violinkonsert nr 1, 3:e satsen

(Tapiola Sinfonietta, Pekka Kuusisto, Magnus Lindberg)

I romanen är Lindbergs första konsert ett av violinisten Krista Wacklins bravurnummer. Här bara den vildsint energiska sista satsen, också för att konsertens satser övergår så smidigt i varandra, utan paus: den sista satsen är den enda som slutar i tystnad.

Henryk Górecki: Symfoni nr 3, ”Symphony of Sorrowful Songs”, III: Cantabile semplice

(Dawn Upshaw, London Sinfonietta, David Zinman)

Jag är medveten om att det kan vara snudd på provokativt att lägga en sats ur Goreckis tredje symfoni genast efter en sats ur Magnus Lindbergs violinkonsert. Om jag förstått rätt så var många i Lindbergs, Esa-Pekka Salonens och Jukka-Pekka Sarastes generation kritiska mot den ”nyandlighet” som Gorecki och till exempel Arvo Pärt ansågs representera. Detta alltså när alla var trettio år yngre än de är nu, jag vet inte hur de berörda ställer sig i dag.

Själv är jag så dålig på konstnärliga strider att jag ibland inte ens förstår dem. Men det betyder inte att jag gillar kitsch och klichéer. Problemet är bara att det inte finns någon objektiv, vetenskaplig, allmänt omfattad definiton av vad som är kitsch och kliché – och inte heller av vad som är kvalitet. Jag skulle aldrig ifrågasätta kännarnas enorma kunskapsmängd och förmåga att djupanalysera och kvalitetsbedöma både musiken och hur den tolkas. (Och jag ifrågasätter förstås inte heller litteraturkännarnas kompetens att bedöma romaner, noveller och dikter, de har arbetat hårt för sin kunskap). Men en viss – större eller mindre – mängd subjektivitet kvarstår alltid.

I romanen har Brander spelat in Góreckis trea tillsammans med Göteborgs symfoniker och inspelningen har blivit en framgång. Stycket har varit viktigt för honom, och när han sitter i sin bil i skymningen utanför hyreshusen i Ravais, de som kallas Brooklyn, börjar symfonin ljuda i hans huvud efter många år, och får honom att tänka på Krzysztof Kieslowskis gamla filmdekalogi om människoöden i det kalla krigets Polen. Hans kollega Mikko Kuortti föraktar däremot Góreckis verk. Själv är jag nog mer Brander än Kuortti här. Det finns så många sätt att göra bra saker i konsten. Det hypnotiskt repetitiva är ett av dem: Gorecki verkar eftersträva en magi som också återfinns i vissa gamla Pink Floyd-stycken: när ackordbytet äntligen kommer får det desto större effekt.

“Själv är jag så dålig på konstnärliga strider att jag ibland inte ens förstår dem. Men det betyder inte att jag gillar kitsch och klichéer.”

Sergej Rachmaninov: Pianokonsert nr 3 i d-moll, op 30, 1: Allegro ma non tanto

(Yuja Wang, Simón Bolívar Symphony Orchestra of Venezuela, Gustavo Dudamel)

Den unga och djärvt klädda pianisten vars skiva Lindell minns att Madeleine köpte är förstås Yuja Wang. Hon nämns också i ett senare skede av romanen, när Brander undrar hur hon klarar av Amsterdam Concertgebouws scentrappa i sina stilettklackade skor. Jag har själv hört och sett Wang på konsert i Amsterdam, hon tolkade Schubert mycket fint och jag sökte efter en inspelning där hon tolkar Schuberts pianoimpromptun. Men jag hittade ingen, så det blev första satsen i den här Rachmaninovkonserten i stället. Också för att den venezolanska orkestern dirigeras av Gustavo Dudamel, en annan artist som nämns i romanen, som ”en Gustav som lyckats i livet”.

Antonin Dvorák: Symfoni nr 9 i e-moll, ”Från den nya världen”, II: Largo

(New York Philharmonic, Alan Gilbert)

Nu lägger jag helt fräckt in ett eget favoritstycke som inte klingar i romanen. Jag älskar musiken Dvorák skrev när han bodde och arbetade i USA: han snappade upp klanger från amerikansk folkmusik och lät dem smälta samman med de centraleuropeiska tongångarna han bar på sedan barnsben. Lyssna gärna också på hans stråkkvartett opus 96, ”Den amerikanska kvartetten”.

Jean Sibelius: Symfoni nr 3 i C-dur, II: Andantino con moto, quasi allegretto

(Radions symfoniorkester, Jukka-Pekka Saraste)

Det finns en antydan i slutet av ”Tritonus” att spädbarnet Thomas Brander kanske legat i en vagga eller korg och hört musik han inte kunnat värja sig mot, musik som ätit sig in i honom redan då, och senare format hans liv. I så fall är det möjligt att det är just det här andantinot han hört.

I slutet av romanen finns också en historiett som Reidar Lindells hustru Madeleine skrivit kort före sin död. Den lilla anekdoten – som jag försökte skriva mitt mellan ”bra” och ”valhänt”, för det kan hända att Lindell i sin saknad efter Madeleine minns henne som ännu mer begåvad än hon var – baserar sig på ett minne som återberättades för mig för några år sedan. Jag intervjuade då kommerserådet Roger Lindbergs änka Brita, som var 99 år gammal. Det lindbergska hemmet på Granö hade gästats av många av 1900-talets främsta musiker – Leonard Bernstein, Isaac Stern, Mstislav Rostropovitj och Galina Visjnevskaja och otaliga till – och en septemberkväll 1957 hette gästen Malcolm Sargent, känd engelsk dirigent. Han dirigerade Sibelius femte symfoni i universitetets solennitetssal den kvällen, och i början av konserten, berättade Brita Lindberg för mig, flög en vit fjäril omkring i omedelbar närhet av dirigenten. Sent på kvällen, när ett litet sällskap bänkat sig för supé i hemmet på Granö, ringde telefonen och samtalet var från Ainola: Sibelius hade dött några timmar tidigare.
Historien om fjärilen är allmänt känd, den finns återberättad på andra ställen. Men jag hade aldrig hört den, och tog tacksamt emot den och infogade den sedan i omvandlad form i min roman.

Läs och lyssna – Kjell Westös egna låtlistor till romanen Tritonus

Läs mer om Kjell Westö