Ett girigt Helsingfors och ett korrumperat Ukraina. Två kvinnor, Olenka och Darja, bär på livsöden som är sammanflätade av kärlek, lojalitet och svikna förtroenden. Deras historier är också en berättelse om maktkamp – mellan inflytelserika familjer och mellan könen, där striden står om kontrollen över den kvinnliga kroppen, och om barn som kan säljas över gränserna. Det är en starkt fängslande berättelse om en kvinna som förföljs av minnena av hennes förlorade barn, och som fortfarande jagas av de mäktiga som hon utmanat.
Sofi Oksanen slog igenom stort 2003 med Stalins kossor som belyser ätstörningar, skam över sitt ursprung och livet under det kommunistiska Estland. Idag syns hon ofta i stora debatter i Finland, och har blivit prisad för sin aktivism för homosexuellas rättigheter i de baltiska staterna och Ryssland. Hon har kommit till att bli en av sitt lands absolut största och mest hyllade författare.
Lyfter Ukrainas liberala surrogatindustri
I Hundparken tar Oksanen än en gång läsaren till den moderna historians Östeuropa- präglat av korruption och en industri som länge förmörkats. I början av februari 2021 kommer romanen äntligen ut på svenska.
Vart fick du inspiration till Hundparken?
– När jag skrev min förra bok Norma skrev jag en del om handel med hår och då visade det sig att ukrainskt hår är det som är högst värderat på hela marknaden. Så jag läste på om Ukraina från det här perspektivet och stötte då på deras ovanligt liberala lagstiftning kring fertilitetsbehandlingar och hela industrin chockade mig. Det var konstigt att se hur ett europeiskt land kunde vara så oreglerat. Till exempel finns det ingen åldersgräns för vem som kan genomgå behandling och du kan välja könet på barnet själv, vilket inte är fallet i de flesta länder där det är lagligt.
Författaren berättar om de många kvinnor som råkar väldigt illa ut på grund av de fria lagarna. Ju mer författaren läste på om det här ämnet, desto mer upprörd blev hon.
När bestämde du dig för att skriva en bok om det här ämnet?
– När jag hade skrivit klart Norma kunde jag fortfarande inte släppa vad jag hade läst om ämnet. Då fick jag en förfrågan från en teater om att göra en mindre pjäs, med riktlinjerna att det på något sätt skulle handla om moderna Europa och att det skulle vara två kvinnliga huvudkaraktärer. Och då tänkte jag; ”varför inte skriva om det här?”. Jag kom på en av bokens karaktärer, Darja, och när pjäsen var slut fortsatte jag att skriva.