När Theodor Kallifatides kliver av tåget i Stockholm är det kväll. Det regnar, han är 25 år gammal i ett främmande land och känner sig oerhört ensam. Han plockar fram en adresslapp och lyckas ta sig till Kocksgatan 28 på Södermalm där han ska bo. Det är 1964 och han har rest från sitt hemland Grekland på grund av landets utbredda fattigdom, arbetslöshet och militärregeringens jakt på människor engagerade i vänsterrörelsen. Theodor Kallifatides hade sett några Bergmanfilmer och lyssnat på ett par skivor på svenska, men han talade inte språket, och det enda han kunde säga på svenska när han kom fram den kvällen 1964 var ”god morgon”.
Läs mer: 8 drabbande romaner som skildrar krigens konsekvenser
Drygt 50 år senare är Theodor Kallifatides filosof och en av våra främsta och mest produktiva författare. Han har skrivit ett trettiotal skönlitterära verk, vunnit en rad priser och varit ordförande för svenska PEN. I september kom hans senaste bok Kärlek och främlingskap, en berättelse om hur den grekiska Christo flyttar från Athen till Stockholm för att studera och möter och förälskar sig i Rania.
Den första tiden i Stockholm jobbade Theodor Kallifatides som potatisskalare på en restaurang. Han berättar 2015 i Sveriges Radios Söndagsintervjun om hur det var en tid som präglades av ensamhet.
– Den här ensamheten är något som aldrig lämnar en när man har smakat på den. Visst led jag, och det var fruktansvärt, men jag klarade av det utan att bli galen.
Missa inte! Sara Danius – en lysande och modig stilist
Han bestämde sig för att lära sig språket och började på en SFI-kurs som han snart hoppade av. Istället läste han August Strindberg och Hjalmar Söderberg för att lära sig svenska.
– Jag översatte Strindberg från svenska till engelska med hjälp av en ordbok och sedan från engelska till grekiska, för jag hade ingen svensk-grekisk ordbok. Det är kanske den enda bragd jag har gjort i mitt liv, säger han i samma intervju.
1969, bara några år efter att han kom till Sverige, gav han ut sin första bok: diktsamlingen Minnet i exil. Sedan dess har han fortsatt att utforska språket, dess möjligheter och begränsningar. Han har översatt sina egna verk liksom andras till grekiska och har jobbat som lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. I Söndagsintervjun berättar han om glädjen han kände när han började studera i Sverige, något han förnekats i Grekland.
– Jag var så lycklig av att vakna på morgonen och veta att jag hade en dag av plugg framför mig. Jag var så lycklig att jag ibland grät. Det berodde såklart på att jag hade blivit förnekad denna möjlighet i mitt land.
Utöver språk utforskar Kallifatides ofta teman som utanförskap och passion, något som går igen även i Kärlek och främlingskap. Han engagerar sig ofta i samhällsdebatten om invandring och integration och har uttryckt sin oro för den främlingsfientlighet som breder ut sig i Sverige idag. I nyligen publicerad en intervju med Göteborgs-Posten ställer reporten frågan om det svenska samhället är mer stängt idag eller på 1960-talet.
– Den största skillnaden är att det inte fanns någon aktiv främlingsfientlighet när jag kom hit. I värsta fall fanns det en påfrestande likgiltighet. Man blev inte sedd – med modernare termer. Men det var inga baracker som sattes i brand.