Läs ett gripande utdrag ur Björn Natthiko Lindeblands biografi ”Jag kan ha fel”
Böckerna

Läs ett gripande utdrag ur Björn Natthiko Lindeblands biografi ”Jag kan ha fel”

Den före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad tog sig rakt in i svenska folkets hjärtan då han 2020 sommarpratade om döden och att leva med den obotliga sjukdomen ALS. Vi bjuder på ett gripande utdrag ur hans självbiografi ”Jag kan ha fel”.

Av: Linnea Ivares
Publicerad: 06 oktober 2020

Den före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad tog sig rakt in i svenska folkets hjärtan då han 2020 sommarpratade om döden och att leva med den obotliga sjukdomen ALS. Vi bjuder på ett gripande utdrag ur hans självbiografi ”Jag kan ha fel”.

Kapitel 33. Allt kommer att tas ifrån dig

Även om mitt psyke och min själ ännu är i god form, är det såklart ledsamt att känna hur kroppen steg för steg tvingas ge upp. Att få ALS är lite som att ofrivilligt bli sam­bo med en tjuv: Först det djupa obehaget när tjuven flyttar in. Det obehaget motsvaras inom ALS-­världen av testerna lumbalpunktion, elektromyografi och neurografi. Tänk dig en häpnadsväckande stor nål, och massor av mindre nålar, på sensationellt obehagliga ställen – ofta med ackompan­jerande elstötar, och tester som håller på orimligt länge.

Sedan börjar du sakta notera att saker som alltid funnits hemma plötsligt saknas. Tjuven tycks ha tagit dem. En dag är det förmågan att göra en enda situp eller armhävning som försvinner. En annan dag att kunna springa, simma, paddla, cykla, kasta, hålla eller lyfta. Du tvingas vänja dig vid att be om hjälp med att klippa naglarna, knyta skorna, låsa upp dörren, bre mackan, tanka bilen, öppna flaskan, skala bananen, pressa ut tandkrämen. Och tusen andra ting.

Sakta men säkert inser du att tjuven inte kommer nöja sig förrän han har tagit precis allt ifrån dig. Och att du – enligt en samlad läkarvetenskap – inte kan göra ett enda dugg åt saken. Tack och lov bor det en person till i huset. Min Elisabeth. Och hon råkar vara hälsovärldens motsva­righet till den medeltida riddaren i sin blänkande rustning, som mitt i stridens larm rider upp jämsides. Hon öppnar sitt visir, blixtrar sitt allra största leende, och säger: ”Var inte rädd. Jag finns vid din sida hela tiden.” Då bara vet du, att hur det än blir, så blir det bra.

Jag har tappat tjugo kilo muskler på två år. Varje försök att resa sig ur soffan är ett kraftprov med osäker utgång. Inget fysiskt – och då menar jag verkligen inget – är längre alldeles enkelt. Inte ens att dricka en kopp te eller att borsta tänderna. Och då använder jag ändå eltandborste.

När buddhister mediterar ägnar de sig huvudsakligen åt att vara i sin kropp, men man gör en tydlig distinktion: Vi är inte en kropp, vi har en kropp. Buddhan gick så långt att han vid något tillfälle sa: ”Genom den här famnslånga kroppen har jag förnummit det som aldrig föddes och ald­rig dör.”

Kroppens inneboende natur är att bli sjuk då och då, att åldras – om man har tur – och att en dag dö. Någonstans i den buddhistiska träningen internaliserade man en ganska realistisk syn på vad man kan begära av en människokropp. Ibland tänker jag på kroppen som ett slags rymddräkt som vi har tilldelats. Jag fick denna dräkten. Min var inte riktigt i samma toppkvalitet som vissa andras, så den tycks slitas ut lite fortare. Det ligger utanför min makt att påverka.

“Utan att jag då förstod det så gjorde munklivet mig på många sätt förberedd för döden.”

Utan att jag då förstod det så gjorde munklivet mig på många sätt förberedd för döden. Buddhan betonade verk­ligen värdet av att minnas att vi en dag kommer att dö, och inom skogstraditionen tog vi denna uppmuntran högst bokstavligt. Vi exponerades dagligen för reflektionerna att ett människoliv är förgängligt och en dag tar slut.

När man kom in i meditationshallen i vårt kloster var det första man såg ett helt människoskelett, ståendes i ett vitrinskåp. Skallen hade ett hål i tinningen eftersom den tillhörde en kvinna som tog livet av sig med en pistol. I sitt avskedsbrev testamenterade hon sin kropp till klostret, så att den skulle kunna användas just för att påminna alla om vår egen dödlighet. Om man sedan klev upp på altaret och gick längst bak, förbi de två jättelika mässingsbuddhorna, hittade man ett femtiotal stora plastbehållare, var och en med askan och benen efter en av våra avlidna församlings­ medlemmar.

Som jag tidigare nämnde låg vårt kloster dessutom i en kremeringslund, vilket gjorde att lokalbefolkningens be­gravningar hölls hos oss. I början var jag väldigt förvånad över stämningen på begravningarna. Det var så avslapp­nat, med mingel, skratt och väldigt, väldigt mycket läsk. De enda gångerna jag såg någon gråta öppet var när ett barn hade dött.

Begravningarna gick till så att de anhöriga kom sjungan­des från byn på eftermiddagen, skjutandes kistan framför sig på en träkärra. Kistan lades på vedhögen och kroppen i kistan vändes från att ligga på rygg till sidoläge. Den jus­teringen är viktig, för gör man inte den kan det hända att överkroppen reser sig ur kistan när bålet börjar brinna. Det har tydligen att göra med hur våra senor sitter.

Eftersom traditionen är att låta den avlidne ligga i en öppen kista hemma i vardagsrummet i tre dagar innan kre­meringen, har alla hunnit vänja sig vid att människan vi minns inte längre finns ibland oss. Såklart hjälper de na­turliga processerna som den tropiska värmen sätter igång i en okyld kropp också till att göra döden högst handfast och o­abstrakt.

Ibland valde jag att sitta hela natten bredvid brasan med kroppen som brann, och meditera över livets flyktighet och dödens ofrånkomlighet. Resultatet av dessa meditationer har alltid varit att något rastlöst inombords stillnar. Något ängsligt lugnar sig. Jag mjuknar, öppnas och liksom svalnar inuti, i ordets mest behagliga betydelse. Det är som om kroppen känner igen sanningen när den stöter på den. Och att en obekväm sanning gör oss gott, bara vi slutar vända oss bort från den.

Foto: Fredrik Bankler

Foto: Fredrik Bankler

När jag var yngre ägnade jag en hel del tid åt diverse kom­plex kring min kropp. Jag beklagade mig över allt som inte såg ut som jag hade önskat. Men idag har vi ett helt annat förhållande, jag och kroppen. Den känns mer som en gam­mal vän. Vi har följts åt i vått och torrt länge nu. Ingen av oss är ung längre. Och jag känner stor tacksamhet. Jag vill hedra kroppen:

Tack kropp, för att du har gjort ditt bästa, hela tiden, varje dag.
Nu kämpar du i motvind. Jag ser dig.
Du får absolut ingenting gratis längre. Ändå gör du allt du kan för mig.
Fast du inte ens får den luft du behöver.
Jag gör allt jag kan för att hjälpa dig. Och jag ser att det inte räcker. Inte på långa vägar.
Ändå kämpar du på med allt du har, dag efter dag.

Du är min hjälte.
Jag lovar att aldrig mer bli arg på dig när ytterligare någon rörelse blivit omöjlig för dig.
Jag lovar att lyssna mer och bättre på dig än jag någonsin gjort förut.
Jag lovar att inte begära mer av dig än du kan och vill ge. Förlåt för alla gånger jag har gjort just det.
Sist, och viktigast. Jag lovar högtidligt att när du inte orkar längre, då gör vi som du vill.
Jag ska göra allt jag kan för att då bara vara följsam och tacksam.
Vila i tillit och acceptans. Glädjas åt vilket fantastiskt liv vi fick, och viska till dig med en stadig och oförvägen röst:

”Ske din vilja, inte min.”

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

En sida till? Fortsätt läs!