"Vem dödade min far?" är vårens mest omtalade klasskildring | Selma Stories
Artiklar

"Vem dödade min far?" är vårens mest omtalade klasskildring

Hans uppgörelse har skakat om kulturredaktionerna runt om i Europa. Här är allt du behöver veta om vårens största franska boksnackis.

Av: Tove Kullenberg
Fotograf: Arnaud Delrue
Publicerad: 30 april 2019

Hans uppgörelse har skakat om kulturredaktionerna runt om i Europa. Här är allt du behöver veta om vårens största franska boksnackis.

”Som en välslipad diamant”, ”Exakt, obeveklig och vacker”, ”stenhård attack på klassamhället”.  Lovorden har varit många om Édouard Louis roman Vem dödade min far, en roman som skapat debatt i hemlandet Frankrike – och blivit en snackis här hemma i Sverige. Boken tar upp teman som präglar inte bara Frankrike, utan hela västvärlden: frågor om klass och utanförskap, stad kontra landsbygd.

Boken riktar sig direkt till Édouard Louis far, som han träffar efter en längre tid – och då står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp av en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. Boken är en anklagelseakt – med en liknande utgångspunkt som Gula västarnas proteströrelse – mot de styrande i samhället, mot staten, som bär ansvaret för att förstöra människors liv och kroppar. 

Läs också: Édouard Louis: ”Jag vill aldrig mer se min våldtäktsmans ansikte”

Édouard Louis gör upp med det franska klassamhället, och har fått skribenter som till exempel Patrik Lundberg att tänka på sin egen mamma hemma i Sverige, i en gripande och mycket delad text: ”Jag läser Édouard Louis kortroman ”Vem dödade min far”, en anklagelseakt mot den franska staten och samhället./…/ För mig har Édouard Louis berättelser inget med dikten att göra.” Patrik Lundberg jämför författarens franske pappa med sin mamma i Sölvesborg – en ensamstående, deltidsarbetande socialdemokrat som kämpade för att hennes barn skulle klara sig bättre.

Annelie Jordahl, författare till bland annat boken Klass – är du fin nog?, skriver på Aftonbladet Kultur: ”En svidande anklagelseakt mot de arroganta politiker som dödade hans far”, och frågar sig ”Får man skriva vad som helst om arbetarklassen? Frågan har förföljt mig hela mitt författarliv som har pågått sedan Édouard Louis föddes 1992. Den laddar varenda text jag formulerar. Ambivalensen äter mig. På ett plan svarar jag ett rungande ja. Jag försvarar exempelvis Louis med näbbar och klor och ser en intressant utveckling i den på svenska nyutkomna Vem dödade min far.”

Malin Ullgren i Dagens Nyheter hyllar boken och skriver att ”Édouard Louis gör något nästan otillåtet i den politiska diskussionen: han anklagar namngivna, enskilda politiker för att ha förstört livet för hans far och skapat en fattigdom som dödar. Klar och hård som en välslipad diamant gnistrar texten i både budskap och gestaltning.” 

Stefan Eklund skriver i Blekinge Läns Tidning att det ”är en sorgsen uppväxtskildring och ett fränt angrepp på den politiska makten i Frankrike. Men det är framför allt stor litteratur. Exakt, obeveklig och vacker”  medan Ulrika Milles på SVT menar att det är en ”… en stenhård attack på klassamhället och ett kärleksbrev till en far.”

Här bjuder vi på ett utdrag ur boken:

”Du föddes i en familj med sex eller sju barn. Din far arbetade på fabriken, din mor var hemma. De hade aldrig upplevt annat än fattigdom. Det är nästan det enda jag har att säga om din barndom.

Din far försvann när du var fem. Det är en historia jag ofta berättar. En morgon gick han hemifrån för att jobba på fabriken, men kom inte tillbaka på kvällen. Din mor – min farmor – brukade säga att hon gått och väntat på honom hela första halvan av sitt liv, hur som helst hade hon ju inget annat val: Jag hade lagat kvällsmat åt han, vi väntade på han som vanligt men han kom aldrig mer hem. Din far drack en hel del och vissa kvällar slog han din mor, på grund av spriten. Han tog tallrikar eller mindre föremål och ibland till och med stolar som han kastade i ansiktet på henne innan han rusade fram och började slå henne med knytnävarna. Jag vet inte om din mor skrek eller om hon bara teg och led. Själv tittade du på utan att kunna göra något, hjälplös, instängd i din barnakropp.

Det där har jag också berättat om tidigare – men kanske måste jag upprepa mig när jag talar om ditt liv eftersom ingen har lust att lyssna till ett liv som ditt? Kanske måste jag upprepa mig ända tills de lyssnar på oss? För att tvinga dem att lyssna? Kanske måste jag ropa högt?

Jag är inte rädd att upprepa mig eftersom det jag skriver och det jag säger inte handlar om att uppfylla några litterära krav, utan om tvingande nödvändighet, om inre eld.

Som jag redan tidigare har sagt ville du fira nyheten när din far dog, budet om hans död. Du hade aldrig glömt det han gjort mot din mor. Din syster hade vid flera tillfällen försökt förmå dig att försonas med honom, hon hade kommit och hälsat på för att be dig att glömma, själv hade hon förlåtit men när hon kom koncentrerade du dig på teveprogrammet du tittade på och låtsades inte märka att hon var där. Dagen då du fick veta att din far var död var alltså hela familjen samlad i köket, du firade din fyrtioårsdag samma dag eller samma vecka, också nu tittade vi på teve och du sa – tillräckligt högt för att alla skulle höra – när jag tänker efter kanske du pratade för högt, det var något med din betoning som inte stämde, som om du övat dig på att säga en fras i månader tills den börjat låta onaturlig, du sa: Jag tänker köpa en flaska för att fira det här. Du tog bilen och åkte och köpte pastis i byns livsmedelsbutik. Du festade
hela kvällen, du skrattade och sjöng.

Det är märkligt, eftersom din far var våldsam brukade du närmast maniskt upprepa att du aldrig skulle bli våldsam, att du aldrig skulle slå något av dina barn, till oss brukade du säga: Jag kommer aldrig lyfta en hand mot något av mina barn, aldrig i livet. Våld föder inte enbart
våld. Under lång tid upprepade jag den där frasen om att våld leder till våld, men jag hade fel. Våldet räddade oss från våld.

Din far var inte den förste som hade problem med spriten. Alkohol var en del av ditt liv innan du föddes, historier om alkohol florerade omkring oss, bilolyckor, människor som halkade på en isfläck och slog ihjäl sig på hemväg efter en blöt middag, våld i hemmet som utlöstes av vin eller pastis, och en rad andra historier.
Alkoholen fyllde glömskans funktion. Ansvaret låg hos världen, men det går knappast att klandra världen, en värld som påtvingade människorna omkring oss ett liv de måste försöka glömma, någon annan utväg såg de inte – med alkohol, genom alkohol.

Det var glömma eller gå under, eller glömma och gå under.

Glömma eller gå under, eller glömma och gå under i sina desperata försök att glömma.”

Översättning: Marianne Tufvesson

 

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

En sida till? Fortsätt läs!