Caroline Cederquist skrev bok om sin traumatiska barndom | Selma Stories
Hon skrev en bok om sin traumatiska barndom: ”Mammor sätts för ofta på piedestal”
Författarna

Hon skrev en bok om sin traumatiska barndom: ”Mammor sätts för ofta på piedestal”

Uppväxten kantades av våld, övergrepp och missbruk. Som vuxen följde hon i sin självupptagna mammas fotspår, tills hon lyckades bryta med sitt destruktiva förflutna. Nu debuterar journalisten Caroline Cederquist med den självbiografiska boken Jag andas, alltså finns jag.

Av: Tove Kullenberg
Fotograf: Caroline Andersson
Publicerad: 15 maj 2019

Uppväxten kantades av våld, övergrepp och missbruk. Som vuxen följde hon i sin självupptagna mammas fotspår, tills hon lyckades bryta med sitt destruktiva förflutna. Nu debuterar journalisten Caroline Cederquist med den självbiografiska boken Jag andas, alltså finns jag.

Jag läser min journal från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund, där jag bodde i flera månader när jag var barn. Till psykologen uppger mamma att jag har en livlig sexuell fantasi som förklaring till varför jag anklagade hennes pojkvän för att ha tagit på mig. Det står i journalen att jag är avancerad i sexuella lekar, att det ”kan ha att göra med en incestuös problematik” och att jag inte ville rita ett porträtt på min pappa för att han var död.

Ur Jag andas, alltså finns jag

Caroline Cederquist har precis fått ett första exemplar av sin bok i handen när vi möts utanför Bonnierförlagens entré på Sveavägen i Stockholm.

– Tänk, min alldeles egna bok, helt otroligt, säger Caroline och skrattar, samtidigt som hon torkar tårar och kramar om bokens redaktör, Lotta Bergqvist.

Nära till känslor har hon, Caroline Cederquist. Skrattet är varmt och inbjudande, ansiktet öppet. Och ögonen ska komma att tåras flera gånger under vårt samtal. Känslorna får ta plats.

Blev sexuellt utnyttjad

Hon kommer just från att ha guidat ett franskt tv-bolag i stan (”jag kan franska, de behövde hjälp med research”). Caroline är egentligen ledig – om några dagar ska hon tillträda som presschef för Moderaterna i Stockholms läns landsting. På CV:et står bland annat pressekreterare på Polisen och nyhetschef på Dagens Nyheter.

Det är svårt att få ihop bilden av den framgångsrika journalisten med den utsatta lilla flickan hon berättar om i boken.

– Ja, men det är just det jag vill visa – att man kan bli hel, bli lycklig, trots den uppväxten jag har haft.

Meningen efter gör ont. ”Caroline själv uppger att hon inte vill leva längre”. Jag var sex år och jag ville inte leva.

Ur Jag andas, alltså finns jag

I den självbiografiska boken Jag andas, alltså finns jag tecknar hon bilden av sin egen barndom – en ofattbart svår uppväxt kantad av missbruk, våld och övergrepp.

Jävligheterna avlöser varandra.  En våldsam, alkoholiserad pappa utsätter henne för sexuella övergrepp, en självupptagen mamma använder dottern för att spegla sig själv – för allt i mammans tillvaro handlar om hennes egna behov. Den lilla flickan får stå tillbaka.

Olika män passerar i hemmet, en styvpappa hotar att våldta henne som tolvåring. Mamman ber dottern att vara tyst och inte bråka, när det kommer på tal. Vuxenvärlden sviker, gång på gång.

Vännerna öppnade hennes ögon

Stundom är läsningen plågsam. Läsaren får nästan ta sig an boken i omgångar, bit för bit. Men det är Carolines riktiga liv den beskriver.

– Den här berättelsen är om mig, och om vad en sådan här kaosartad uppväxt kan få för konsekvenser, säger Caroline.

Din bok är tung att läsa. Hur var det att skriva den egentligen?

– Det var plågsamt att skriva boken också, trots att jag hade gått i terapi i många år.

– När jag väl bestämde mig för att skriva om mitt liv rotade jag fram alla dagböcker, som jag har skrivit från sju års ålder, och min journal från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

Läsningen överraskade henne.

– Det var hemskt. Hur har jag kunnat klara mig så bra? Jag blev själv fascinerad och förvånad. Och väldigt ledsen för det barn jag hade varit, som inte blivit sett.

Vad är svaret, hur har du kunnat klara dig så bra?

– Det är en bra fråga. Och jag har inget direkt svar. Men jag tror att mina vänner, som jag fick som 12-åring, hjälpte mig mycket. De kom från ”normala” familjer, och de fick mig att se att min mamma inte var den bästa av mammor. De öppnade mina ögon.

Och så var det teatern:

– Teatern blev en räddning. Jag började jobba all ledig tid – helger, kvällar – som 14-åring. Det gjorde att jag fick se något annat. Jag sökte mig bort, jag klarade mig.

Insjuknar i depression

För det är inte bara det lilla barnet vi får möta. Här finns också Caroline som ung vuxen, med storslagna planer på att bli skådespelare.

– Det var det jobbigaste partiet att skriva. Barndomen kan jag distansera mig från. Men mitt eget beteende som ung vuxen måste jag stå för själv.

Som femtonåring flyttade hon hemifrån, med en stark vilja att inte bli som sin mamma. Men beteendet satt djupt.

– Det visade sig att jag också ville synas, få männens blickar på mig – både på scen och i det privata.

Samtidigt fortsatte Carolines utsatthet. Hon utnyttjades av män i hennes närhet – den 30 år äldre teaterläraren på gymnasiet, som inledde en relation med henne, är bara ett exempel. När hon äntligen fick en fin och stabil relation som 22-åring svarade Caroline med otrohet, som ledde till graviditet. Caroline gjorde abort, och insjuknade därefter i en djup depression.

– Det var då jag insåg att jag har gått i mammas fotspår. Jag hade blivit som henne. Och jag ville inte leva så, säger Caroline.

Mina vänner har sagt till mig att det syntes på dig att du var lätt att utnyttja. Att det syntes att andra kunde få dig.

Ur Jag andas, alltså finns jag

Depressionen blev en vändpunkt i hennes liv. Med hjälp av terapi under många år kunde Caroline istället bygga upp sig själv, få en stabilitet, sunda värderingar, och till slut – en kärlek till sig själv.

Varför har du skrivit boken?

– Jag vill inspirera människor och visa att det går att bryta med gamla mönster, med det som tar energi och får en att må dåligt, säger Caroline Cederquist.

Namnen i boken har hon fingerat. Säkert finns det en och annan, resonerar hon, som kommer bli arga, känna sig träffade. Men:

– Jag väljer att berätta min egen berättelse, inte någon annans. Jag hade ett behov av att berätta ur mitt eget perspektiv.

Vill att vi ska prata om mammorna

Pappan lever inte längre – ett starkt parti i boken är just vid pappans dödsbädd.  Mamman har hon brutit med. Och det är just relationen till mammor hon vill att vi ska prata mer om:

– Jag tycker att mammor alltför ofta sätts på piedestaler. De kommer undan, just för att de är våra mammor. Många känner att de måste ha kontakt med sin mamma, trots att hon kanske är en för krävande människa. Jag menar att man måste kunna välja sina relationer, oavsett vem den är till.

Känslan är ännu starkare sedan hon själv blev mamma till en dotter, nu tio år.

– Jag tittar på det här lilla barnet och känner att jag skulle göra allt … hur kunde de bete sig så som de gjorde…

Hon avbryter sig, det stockar i halsen, ögonen tåras.

– Kärleken till ett barn är så stark – och jag är så glad att jag känner så, att jag prioriterar min dotter före allt.

Hon kan fortfarande bli fylld av sorg när hon tänker tillbaka på sina föräldrar.

– Men jag kan också vara glad, nej, jag kan acceptera min bakgrund. Jag har massor av fel och brister, men det är min bakgrund som gjort mig till den jag är. Nu har jag landat i vem jag är.

Hon pausar, ser ut att tänka efter. Ler.

– Och jag tycker om den jag är idag.

 

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

Fakta

  • Vem:

    Caroline Cederquist

  • Född:

    1977 i Göteborg.

  • Bor:

    Blackeberg utanför Stockholm.

  • Familj:

    9-årig dotter.

  • Gör:

    Journalist och kommunikatör.

  • Aktuell:

    Med den självbiografiska debutromanen Jag andas, alltså finns jag.

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!